Isoleringens ensamhet

23 maj 2011

Jag har befunnit mig på en annan plats, avskärmad från världen och dagsaktuella händelser. Jätteblomman i Bergianska trädgården skymtade dock förbi, liksom demonstrationer i Göteborg. Märkligt när livet stannar för ett tag. Jag är inte säker på att jag gillar det.

Det får mig att fundera över isolering. Frivillig och ofrivillig sådan. Det är något med själva avskärmandet som i sig skrämmer och samtidigt känns tryggt. Världen blir så liten och inget tycks kunna påverka min dag. Samtidigt som allt mitt eget överväldigar mig och växer till oresonliga proportioner. Kanske har det blivit så för dem som måste protestera mot moskébyggen. Som klättrar högt upp för att kunna kasta sten på det skimrande taket. Kanske har deras värld blivit för liten. Kanske är de i någon mening alltför isolerade. Jag vet inte.

Men när isoleringen blir alltför stor, frivilligt eller ofrivilligt, det är då ens drömmar och mardrömmar, visioner och utopier, hopp och skräck kan ta sig konkreta proportioner. Jag föreställer mig att det var så det blev för några i USA, och i synnerhet Harold Camping. I sin ensamhet tedde det sig som rimligt, ja till och med trovärdigt. Att domen skulle iscensättas fredagen den 21 maj. Klockan 18.00. Lokal tid. En sådan galenskap kan bara verka vettig i en isolerad människas liv.

Men jag missade den. Domens tidpunkt. Jag var fullt upptagen med att förbereda mig för fest. Det blev en fantastisk kväll. Ljummen sommarbris smekte våra ansikten, glada människor öppnade sig nyfiket för oss, underbar musik som fortplantade sig långt ut i fingertopparna. Jag önskar att jag kunde dela med mig av det livet. Till demonstranterna i Göteborg, till den dystopiske Harold Camping och till alla som kanske överväldigas av isoleringens ensamhet.

Ulrika Svalfors

Annonser

Alpha – kristenhetens McDonalds

18 maj 2011

Alpha-kurser har varit inkörsporten för många till kristen tro. Jag hyser respekt för detta, men Alphakurser är inget neutralt fenomen och bör underkastas granskning. Konceptet med en måltid, lyssna på föredrag sen diskutera är bra som form, men det förutsätter en bra ledare.

Finns det absoluta svar om kristen tro, så som Alpha menar? Idag vill vi människor mer prata om olika alternativa tolkningar. Varför se en DVD av Nicky Gumbel utan att kunna fråga honom själv? Varför överhuvudtaget använda copyrightat material av Nicky Gumbel?  Varför sträva efter att materialet skall kunna användas varhelst i världen inom olika kyrkor? Det är frågor jag ställer mig, när jag tar del av vad Alpha erbjuder.  

Alpha är en rörelse som har blivit till en storindustri med centra i London (Holy Brompton). Man kan jämföra reklamen mellan Alpha och McDonalds och finna likheter. Det är mängden som hyllas. Utslätning och förytligande lurar runt hörnet. En BigMac kan ätas i Santiago de Chile och i Trelleborg. På liknande sätt marknadsförs kristen tro. Varför inte hellre pröva lokal mat och vara glad för skillnaden i matlagningskonsten?  

Lite litteratursökning på Alpha visar på att en konservativ kristendom (speciellt bibelsyn) finns i  botten. Sandy Millar, en förgrundsgestalt i Alphas historia, har en utpräglat konservativ kristen framtoning. Han har varit biskop i Uganda bland annat.

Alpha väljer att inte betona dop och nattvard; det är som med BigMac, bara mild kryddning  – det säljer nog bättre då. Alpha tenderar även att överbetona det karismatiska. Varför en Helige ande-helg?  Varför en samling om helande?  Det torde finnas en bakgrund  och rötter i Torontoväckelsen med sina överdrifter.

Kolla in varumärket för Alpha och jämför med McDonalds – det är förytligande och mängd som gäller.

Benny Fhager


Obama och hämnden

13 maj 2011

Jag tror fortfarande Obama har en liten kristen humanist bakom örat även om han gjort den osynlig för tillfället. Särskilt då han påpekar att alla som inte hurrar över Usama bin Ladins död, har något fel i huvudet som behöver åtgärdas. Han har snabbt vant sig vid Pax Americana – de kriterier som gäller för världsfreden i USA:s ögon. USA anser sig enligt denna ha rätten att gå in i alla hus världen över och eliminera alla hot mot världsfreden – i alla fall de som hotar USA:s maktställning och ännu mer om det finns en hämnd att utkräva.

Jag har länge trott att kristen tro är omöjlig att förena med hämnd – inte i betydelsen att en kristen inte kan hämnas, men att en kristen känner eller inser att han handlar fel och gör synd, då han hämnas en oförrätt. Men jag har mött fler och fler uttalat kristna som ser det som en rättighet att hämnas och någon gång som en skyldighet, då man fått för sig att man utför Guds hämnd. Det måste bygga på tanken att den som förorättar mig eller gör ont mot mig är i förbund med Djävulen och är alltså Guds fiende, någon som Gud vill utradera.

Den synen finns i Sverige men är också väl företrädd i USA:s konservativa kristenhet och långt utöver det. Det är förståeligt att en president måste hantera den vrede och hämndlystnad som bubblar upp i landet och låta den riktas mot fienden, så att den inte drabbar honom själv.

Men här i Sverige pågår fortfarande en debatt om det var rätt eller fel att döda bin Ladin. Här finns ingen hämndpsykos utan här handlar det om rättssystem kontra moral. Som kristen och humanist kan jag bara hålla med dem som säger att det är fel att döda en människa. Varje dödad är ett brott mot kristen etik oavsett hur det motiveras. Men jag kan inte komma ifrån att hur jag än tänker igenom vilka strategiska val som legat bakom, så kommer jag bara fram till att det var en fullständigt tokig strategi i långa loppet. Mycket indikerar att det var bin Ladins önskan att bli martyr på det här sättet. Det ökar hans betydelse som symbol för alQaidas fortsatta kamp. Att tipset om hans bostadsort kom från en kontakt nära alQaidas andreman ökar på indiciekedjan. Nej, en arrestering, borttransport och rättegång med efterföljande livstids isolering hade varit mer rätt med de resurser USA är berett att använda. Men hämndkänslorna tog överhanden. Irrationellt och inhumant.

Sten Högberg


Kristna inte bättre, om Uganda

10 maj 2011

Begår kristna hedersvåld?

Ja såklart. Även i sekulära, postkristna stater förekommer hedersvåld. Inte minst mot hbt-personer. Gay-grejen är liksom där som toleransen och nästankärleken tar slut hos många kristna.

12 maj, alltså i övermorgon, stängs Ugandas parlament. Då kan ett dödsstraff på homosexualitet vara genomfört, pådrivet av kristna.

Det finns såklart lite protestlistor man kan skriva på (1, 2), men det står inte som en stor nyhet på någon av de nyhetssajter jag har besökt. Jag undrar lite varför det inte sprattlas mer. Varför inte Sverige går in för att försvara den symboliska gräns ett sådant beslut överskrider. Varför inte de svenska kyrkorna skriker? Frälsningsarmén som precis fått på nöten av Kalla Fakta för att genom sina internationella samarbeten stöda de som hetsat fängslanden av hbt-personer i Malawi? (Har vi inte alla det, undrar jag? I Malawis kristna råd borde det väl sitta flera olika kyrkor som alla får pengar från bland annat Sverige?) Vem tar upp striden?

Att välkomna hbt-personer till vigsel i kyrkan blir lätt ett alibi. Den verkliga toleransen prövas när det gäller att ta den inomkyrkliga striden mot de kristna som företräder sådant här.

Präst, pastor, diakon eller ungdomsledare? Ska du leda bön imorgon? Ska du predika? Berätta! Fördöm!

Alla: be!

/Marta Gustavsson


Attac tio år

09 maj 2011

 Idag väntade Attacs tidskrift Alt i brevlådan. För tio år sedan var Attac ett hopp om en ny motkraft i Europa, idag fortfarande en viktig rörelse men i medieskugga. Attac driver kraven om skatt på finanstransaktioner (tidigare den sk Tobinskatten, nu Financial Transaction Tax, FTT) och att inga skattemedel via privata bolag i skola och vård ska gå till skatteparadis – som de gör idag. Nu är det många ledande politiker inom EU, bl a Angela Merkel, som lyfter frågan. EU-parlamentet röstade för FTT i mars i år. Håkan Juholt och nya partisekreteraren Carin Jämtin har nu också lyft frågan som viktig för (S). Bakgrunden är kunskap och information som Attac tagit fram och den opinion som man drivit dessa år.

Senaste numret (13-14/2011) beskriver klarsynt bankernas stora ansvar för den ekonomiska krisen, hur regeringar, politiker (t ex Anders Borg) och institut (IMF) skuldsätter Europas medborgare och här beskrivs nyliberalismens totala haveri i Irland.

Det finns ingen plats för triumf, konsekvenserna är alldeles för förödande och dessutom är medicinen som länder som Irland och Grekland tvingas på orättfärdig. Den belgiske historiken och statsvetaren Eric Toussaint , medlem av Attac Frankrikes vetenskapliga råd, har analyserat skuldsättningen och krisen i EU-länderna. ”De nedskärningsåtgärder som nu sätts in- inte minst på rekommendation av IMF – kommer att förlänga krisen, försvaga de sociala skyddsnäten, öka fattigdomen, stärka finansinstitutionernas makt och försvaga staternas möjligheter att uppfylla sina förpliktelser mot medborgarna och mot biståndstagare i Tredje världen”.

Attac startades bortom höger och vänsterskalan. Den som är lyhörd för medmänniskans behov  kan inte blunda för effekterna av den politik som drivs från ekonomiska och politiska makteliter idag.  Vem är min bror och min syster? Var finns den Kristus vars händer genomborrades av sin tids makthavare, i dessa siffror?

Läs mer om Attac på www.attac.se  Tidningen kan beställas via redaktion@attac.se Mer om den europeiska krisen och Attacs syn finns i artikel med adressen www.cadtm.org/The-debt-in-the-North-some

Anders Wesslund


Tjechov och mellanrum

05 maj 2011

Den veckan var hon bortrest. Det gav honom mer rymd. Flera gånger tog han sig till det lokala biblioteket. Två böcker fångade där hans intresse.  I en av dem fastnade han för ett par meningar, ett citat ur en av Anton Tjechovs anteckningsböcker:

Mellan ”Gud finns” och ”Gud finns inte” ligger ett helt enormt fält, som den sant visa människan tillryggalägger med stor möda. Ryssen känner bara endera av dessa ytterligheter, vad som ligger mellan dem intresserar honom inte; och därför vet han vanligen ingenting eller mycket lite. 
Lars Kleberg, Tjechov och friheten, s. 244.

Gång på gång återvände han till formuleringarna.

När hon var tillbaka försökte han berätta för henne vad han läst.

Som två elektriska poler i ett rör fyllt med tunn gas, sa han. När spänningen mellan dem låg på lämplig nivå kunde en blixt eller en stående urladdning ske mellan dem, och gasen bli lysande.

Lars Söderholm


I skärningspunkten mystik och politik

01 maj 2011

Den är min bokhyllas slitnaste, mest medsläpade och tummade bok. Jag förstod den knappast alls när jag läste den första gången. Fortfarande tycker jag i vissa avseenden rent illa om den. Då, när den gavs ut i början på 60-talet, lästes den som en hyperneurotisk människas överdrivna kristus-identifikation. Jag skriver om Dag Hammarskjölds dagboksanteckningar Vägmärken.  Ibland är hans kritiska självrannsakan, som blir till självupptagenhet, svår att stå ut med och också djupt sorglig.

Men ständigt och hela tiden återvänder jag till Vägmärken. Som ingen annan text formulerar den sig i skärningspunkten mystik och, skulle jag säga; politik. Inte partipolitik, inte ideologi, men det grundläggande livet i ”polis”, staden, vår gemensamma plats. Hammarskjöld skriver så i, och utifrån sin erfarenhet av att vara en ensam, och vilja vara ensam tillsammans, på ett ansvarsfullt sätt.

Der finns så många ordvändningar i boken som likt ett klart vatten rinner upp ur närvaro och tystnad.   ”Var morgon skall vårt väsens skål räckas fram för att mottaga ,  bära och återskänka. Räckas fram tom- ty vad som gått före ska spegla blott i dess klarhet, dess form och dess vidd” skrev Hammarskjöld nyåret 1957.

 Jag har under några år reflekterat tillsammans med andra kring hur yttre och inre hållbarhet hör samman. Hur ett förhållningssätt som vi kanske kan kalla andligt, att kännas vid samhörigheten med allt som finns, kan bli ett pulserande hjärta i arbetet med omställning till hållbarhet. Här blir Vägmärken till hjälp:

”Så såg jag att muren aldrig funnits,

 att det oerhörda är här och detta

och icke ett annat”.

 I år är det 50 år sedan planet med Dag Hammarskjöld och hans medresenärer sköts ned mitt i den blodiga, kolonialt konstruerade Kongokrisen. Läs Vägmärken!

Elisabet Pettersson