Erövringen demokratiernas grundstruktur

14 september 2016

Den mänskliga historien är full av erövringar. Härskare har med sina arméer lagt andra folk under sig. Makt genom rå styrka, med vapen som redskap. Början på den västerländska kulturens storhetstid och framväxten av humanismens idéer har skett sida vid sida, inte sällan har erövrandet legitimerats som utbredning av civiliserad kultur. Erövring av kunskap och rättigheter, men också av land, råvaror och folk. Väst historia är synonym med kolonialism.

I dagarna börjar SvT:s satsning Resten av landet med Po Tidholm som vägvisare. En stor del av denna rest, 58%, är Norrland. Vad förenar hälsinge- och pitebon med ca 60 mil emellan sig? Jo, att båda delar ett kolonialt arv. Det blir intressant att se hur väl programmet kan avtäcka och upplysa om just denna sanning.

 

Tidigare i sommar har en annan programserie sänts i SvT; Den våldsamma vilda västern. Det är en serie som försöker ge mer samlad kunskap om och förståelse bakom en mer mytisk bild av en tid i USA:s historia. Här finns trådar från amerikanska inbördeskriget till laglösheten, indianfördrivningen, erövring av land, till exploatering av naturtillgångar på liberalismens och kristendomens grund. Serien visar när den unga nationen koloniserade The Frontier på sin väg mot att industrialiseras och utbreda civilisationens goda dygder. Gemensam nämnare som kastar ljus över dagens amerikanska samhälle och dess moderna historia av återkommande krigföringar är vapnen, makten genom pengar – och våldet.

 

Våld, fördrivning och kolonial exploatering är också gemensam nämnare i dagens Mellanöstern och Central- och Östafrika, som vi i norra Europa främst möter genom de flyktingar som tvingats iväg för sin överlevnads skull. De laglösa tillstånd som råder i Libyen och flera stater söder och öster om Sahara följer i spåren av upplösta koloniala strukturer, där regimer i den postkoloniala eran nu fallit efter att tidigare regerat med stöd av sina forna kolonialmakter i Europa. Likadant är det i länder som Syrien och Irak idag. Muslimska brödraskapet, Al-Qaida, Nusrafronten, IS m fl har alla vuxit fram som reaktioner först mot brittisk och fransk kolonialism, på senare tid mot arabiska regimer med band till väst och USA med samtidig hårt styre över de egna folken. Den arabiska våren var försök att frigöra sig både från dessa förtryck och att söka en egen väg ofta uppfattat som segrar för den västerländska demokratins liberala värderingar. Våra demokratier vill dock sällan beröra sin egen historia och eget maktutövande. Dagens situation är beslut sprungna ur hur världskartan ritades om efter både första och andra världskriget och fortfarande styrs efter samma principer.

 

Tillbaka här i uppe i norr, i den egna svenska kolonialhistorien, begrundar jag hur exploateringen gått till och fortgår medan vi renoverar och bevarar torpet från 1860-talet i Furuögrund. Här växte sågverken fram i slutet av 1800-talet, nybyggare oppåt marka´ dikade ut och skapade åkertegar på kronotorpen medan samernas land exploaterades av stat och bolag. Än idag gäller de koloniala strukturerna för både ättlingar till dåtida samer och nybyggare. Än idag är det den starkes rätt som gäller och resurser som förs söderut. Även om NATO-planen flugit över marken och påmint om vapenmakten så är det främst pengarna som styr nu.

 

Så förenas öden, svenskars, samers och flyktingars, där de historiska trådarna tvinnats för länge sedan för att idag löpa samman. Än har inte västerlandets riktning utåt, erövringens filosofi, släppt taget. Vi kallar oss demokrater men än är humanismen inte mer än små bloss i mörkret.

 

Anders Wesslund

Annonser

Skatter på jorden

10 augusti 2016

Det var vinklingen.

P1 Morgon (160410) tog i efterdyningarna av Uppdrags gransknings program, om de rikas skattfuskande med hjälp av brevlådeföretaget i Panama, man tog upp ämnet. Här kommer några bloggreflektioner lite i efterhand.

Det var ett reportage om hur skattemoralen har förändrats, ett typiskt ”DN-reportage” där man på ett till intet förpliktigande sätt beskrev de förändringar i synen på skatteplanering som skett sedan Björn Borg flyttade till Monaco med sina pengar på 1970-talet. Någon kunnig intervjuades; nu var det mer legitimt i allmänmedvetandet, fastslogs det. Bland dem i den medelklass som lyssnar på P1 Morgon eller vem? kan man undra. Ett till synes objektivt betraktande av ett fenomen, helt utan patos.

Här fanns möjligheten att gå på djupet, reflektera kring varför vi alls har skatter, vad de innebär i ett samhälle och vilken syn som lyfts fram av olika politiska företrädare och som indirekt förmedlas hos dem som inte betalar skatt. Men icke, redaktionen var nog allt för fjärmad från dem som inte så ofta räknas som deras lyssnare, allt för nära den centrala frågan i det hela – vill jag också helst undvika att betala skatt och har jag gjort det när jag haft möjlighet?

När Alliansregeringen tillträdde 2006 började det med att två moderata statsråd avgick. De hade använt svart hemhjälp och låtit bli att betala TV-licens. De t o m argumenterade för det i början; skatt var något negativt. Det var många fler i denna krets av statsråd och ledande tjänstemän som delade denna syn men blev kvar. Under två mandatperioder fördes en tydlig politik där skatteuttaget minskade med ca 140 miljarder per år; om det kan man tycka olika men två saker står klart: det signalerades att skatter generellt är tyngande, något negativt, 2/ genom dessa gigantiska minskningar skedde historiskt sett den största omfördelningen av resurser från mindre bemedlade till mer välbeställda vi sett i Sveriges moderna historia.

Bland ledande (S)-politiker har det visat sig att rågången mellan att betala skatt och att tjäna pengar genom vinstuttag i egna företag i välfärdssektorn inte alls längre hölls. Den verkade inte ens finnas.  Så ok, P1 Morgon fångade väl upp något; en tid präglad av individualism och medelklassens förbättrade situation har gjort synen på skatter negativ även bland arbetarrörelsens toppar. Mer åt mig själv och mina närmsta har blivit legio.

Skatter omnämns redan i biblisk tid. Kejsare tog ut skatter, pålagor på plågade folk, av sina undersåtar som saknade makt eller inflytande över dessa medels användande. Så har det varit ända fram till de moderna västerländska demokratierna formades, där först liberala och sedan socialistiska idéer och kamp gett medborgare visst inflytande. Hos kejsaren och fursten var skatt alltid en stöld av det lilla man hade och ett sätt att utöva förtryck och behålla makt. I o m nationalstaternas utveckling och den politiska demokratins framväxt skapades möjlighet för de fördömda, fattiga och maktlösa att få inflytande. Ju mer jämlikt det enskilda landet utvecklats, desto mer har skatterna kommit att bli ett medel för att lösa gemensamma uppgifter i nationen, i landsdelen eller kommunen. De har blivit medborgarnas möjlighet till att öva inflytande, skapa välfärd och äntligen att bli fria; att få makt över sina egna och våra gemensamma liv. Skatt som något positivt.

Tidigt 1800-tal var de liberala idéerna radikala och till stöd för denna utveckling. De har dock därefter backat och aldrig riktigt velat ta i frågan om privat och gemensamt, om ägandet. Frågan om skatten utgör en inneboende motsättning i liberalismen, där ägandet, inte bara av egendom utan även av eget kapital alltid dragit längsta strået. Så när skattefrågan ställs på sin spets; avstå för att andra jämlikar skall kunna få det likvärdigt? – nej, då har man skyddat också de riktigt rika och sina egna kapitaliserade besparingar.

”Samla inte skatter på jorden där mott och mal förstör dem, samla dem alltmer i himlen”.  Orden tillskrivs Jesus,  ja därmed Gud själv för bekännande kristna. Att kyrkan historisk gärna förandligat dessa texter har nog haft med dess egen, dess prästers och senare medelklassförsamlingars egen ställning att göra. Ur en kristen humanistisk position kan texterna tolkas mer immanent för att samtidigt kunna behålla sin transcendenta laddning; ”i himlen” visar på sinnelaget hos den som funnit ordens och trons hemlighet, och ”samla dem inte på jorden” må då tolkas som politiskt program. Som budskap i panamadebatten är de övertydliga. Samla inte för egen del, tjäna andra, dela på resurserna.

Betala skatt, skulle man också kunna säga.

”Ge kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör” är ett annat Jesus-ord. Medveten om kejsarens pålagor gled han ur de frommas grepp, de som använde sig av dubbelmoral. Utmaningen måste läsas i den kontext av att skatt då var något negativt; här skapas en tydlig spänning mellan den förtryckande härskaren och den universella moralen; det gemensamma förenat i ”Gud”. Förutom dessa texter med explicita uttalanden kring skatter är hela bibelhistorien en mäktig utvecklingsprocess av tanken från patriarkala maktordningar till drömmen om egendomsgemenskapen, den radikala jämlikheten inför varandra och Livets ande själv.

Så varför betalar vi skatt i ett samhälle, i nationer som betraktar sig som demokratiska? Ja, den frågan hade P1 Morgon-redaktionen gärna kunnat reflektera över. Då hade dess reportage kunnat återföra lyssnaren till skatterna och deras moraliska laddning. Nu kom istället programledarens ord, hans ”freudian slip” att göra det övertydligt. När en av vänsterdebattörerna i programmets panel om just Panamafrågan och skatterna tog upp hur de rika systematiskt undviker att betala skatt om de kan; så föll orden. ”Ja, nu är inte de rika här och kan försvara sig”.

Med dessa ord blev tydligt att det inte ens i Public Services veckomagasin i radion idag är möjligt att ifrågasätta rådande ordning. Så fast i den nyliberala tankeordningen är vi att ankaret för detta program, visade tydligt på vilken redd och i vilken kurs denna ankring är gjord. Så moraliskt ur kurs är vi att vi inte längre kan orientera oss bortom denna horisont.

Så blev vinklingen i P1 Morgon det den blev.

 

Anders Wesslund

 

 

 

 


Radikaliserad tro och Ingmarsspelen i Nås

24 juli 2016

 

Jag deltog de fem första dagarna i juli som statist i Ingmarsspelen, ett bygdespel i Nås skrivet av Rune Lindström utifrån Selma Lagerlöfs första del av verket Jerusalem. Handlingen tolkar vad som hände i Nåsbygden under ”historiens minsta väckelse” som någon har uttryckt saken. Berättelsen handlar om en liten kristen sekt med band till en motsvarande sekt i Chicago i USA som växer fram under 1890-talet och utmynnar i en emigration från båda platserna till Jerusalem – för att vara på plats på Oljeberget när Jesus skulle komma tillbaka.

Dramatiken kretsar till konflikten i byn när rika bönder säljer sina gårdar och lämnar sin släkt för att uppgå i något större mer universellt i sektmedlemmarnas tycke. Omgivningen är oförstående för att man kan tänka sig att lämna släkt och jord för något helt okänt. Som åskådare är förståelsen riktad till dem som stannar och antipatin till dem som reser till Jerusalem.

Vår regissör Martin Lindström försöker påminna oss om att det handlar om oss nu och det ger mig anledning att fundera över frågan. Vad handlar det egentligen om? Är det berättelsen om processen i den klassresa som oupphörligt pågått sedan 1800-talet inspirerad av Upplysningstiden vindar. Om att lämna bondelivet, för industriarbetet eller storstadens möjligheter. Drömmen om att bli fri från ett kollektivt ok som i praktiken blev ett nytt kollektivt ok och fortsatta drömmar om individuell frihet.

Det som håller Ingemar Ingmarsson på plats när hans käresta Gertrud sugs in i väckelsen är en kristendom som gränsar till förfädersdyrkan och det himmelrike som förfäderna varit med om att bygga och som han är kallad att bygga vidare på. Det som driver Gertrud in i den nya kristna sekten är drömmen om närhet till källan för den livsstil hon fostrats till av sin far skolläraren som var bärare av den nyevangeliska väckelsens individualistiska kristendom som kretsade kring kraven på rättfärdighet och syndfrihet. Jag tror att de flesta frikyrkliga väckelser från 1800 och framåt är en del av upplysningstidens strävan mot individualism och är trots sina relativt starka kollektiva mönster, drivbänkar för en religiös individualism som vi ser effekterna av idag när nya generationer tolkar vad de lärt på nya sätt.

Idag talar vi mycket om religiös radikalisering som en muslimsk företeelse. Jag skulle vilja säga att det är en företeelse överallt där det sker radikala uppbrott från en tradition som nått vägs ände som framtidsdröm för en ny generation. En väg att radikaliseras är att fullständigt lämna en tradition och övergå till en annan, därför att den gamla traditionen har kollapsat som bärare av trygghet. Kollapsen kan vara ett krig som i Syrien och den nya traditionen kan vara den liberala, demokratiska och sekulära tradition som finns i Sverige. Det nya är inte kristendomen för den har man haft omkring sig och samlevt med i generationer. Men en radikalisering föder ny radikalisering när nästa generation jämför föräldrarnas steg ur det gamla med sina egna föreställningar om det förlorade paradiset.

När unga människor finner sig ha förlorat sitt ursprung och sin identitet på grund av föräldrarnas radikalisering och avståndstagande från det gamla, då kan det leda till avståndstagande från det föräldrarna vill bejaka – att följa lagar och ordningar i det nya landet. De vägar som bjuds är dels att frigöra sig från ordningar och regler både från det gamla och det nya landet, dels att ta tag i de traditioner föräldrarna försökt lämna och aktivt driva på för att återta dem inom ramen för nya lagar, dels att som individ välja att följa de gamla reglerna så som man uppfattar dem eller vägleds av andra förståsigpåare på nätet eller i källarmoskén. Alla vägar ut är individualistiska projekt för att lämna familjens förtryck och därmed en del av upplysningen och drömmen om frihet och sanning.

Processen mot individualisering är ständigt aktiv i hela den västerländska hemisfären och numera tydlig också i Mellanösterns muslimska processer. Detta kan vi inte komma ifrån. Europa och Västerlandet är motorn i den processen. I den teologi jag själv ansluter mig till är det Guds verk med mänskligheten. Vår roll som kristna är arbeta för att dessa processer sker med humana förtecken. Isolering i slutna sammanhang där ett enda tänkesätt odlas och ifrågasättande tystas är ett otyg som förstör vägarna mot den kristna friheten i Kristus där sorg och glädje vandrar tillsammans.

 

Sten Högberg


Är det religionen eller politiken som driver krig?

01 juni 2016

Allt oftare får jag höra att det är religion som orsakar krigen i världen. Och om man utrotade religionerna så skulle alla krig upphöra. Man skulle kunna avfärda påståendet som fyllesnack om det inte uttalades av högt utbildade journalister, politiker och företrädare för intelligentian i landet. Ibland i mina mörkaste stunder känns det som att vårt utbildningsväsende fostrat en elit av historierevisionister. Som väl är finns det öar av sansade tänkare som motsäger mina depressiva bilder.

Det kom bland annat upp i en dispyt i Aktuellt i förra veckan där ordföranden i Unga Muslimer ställdes mot Humanisternas ordförande. Muslimen erkände att religionen inte är oskyldig till konflikter och kan orsaka krig där olika konfliktparter identifierar sig med olika religioner och världsbilder. Men Humanisten vägrade erkänna att även liberal humanism kan bedriva våldsam krigsföring där oskyldiga dödas och höjde rösten för att muslimens exempel inte skulle tränga igenom.

Med det som ett aktuellt exempel vill jag fundera kring var denna retorik kommer ur och vad den kan göra med oss.

Åsikten att det är religionen som orsakar krigen i världen kommer som jag ser det ur flera källor. Den starkaste är det aktuella kaoset i Mellanöstern och terrorhoten från IS som identifieras som representant för islam. Det går att identifiera dessa konflikter som förmoderna världsbilders kamp mot moderna världsbilder där liberala idéer och demokrati står mot klantraditioner, nationalism och gamla sedvänjor kopplade till religiösa överbyggnader. När vi i vårt land identifierar hoten mot vår livsstil och världsbild har vi i alla tider målat våra fiendebilder i framförallt religiösa färger – de har inte samma religion som vi, eller i färger av nationalistiska sedvänjor och karikatyrer om vi formellt har samma religion. Det är en del av propagandauppbyggnaden inför en möjlig konflikt. Slutsatsen av det är att de flesta av oss låter oss luras av samma propaganda som vårt folk gick på under 30-åriga kriget då katolikerna var djävulens företrädare. All propaganda är till för att dölja de verkliga motiven, hos makthavare men också hos oss själva. Det finns motiv inom oss som vi inte vill kännas vid – då är det bättre att ropa med vargarna med samma invektiv. Vi är själva med och gör konflikterna till religiösa konflikter för att vi är för fega att erkänna våra rationella motiv.

En annan aspekt är den lutherska tvåregementsläran, som skiljer sig från både katolsk, calvinsk och ortodox syn på gudomlig och världslig makt. Luthers lära blev populär bland nationella härskare i Nordeuropa som tröttnat på att riskera exkommunion om man gått påven emot. Att bli utesluten från rätten att dela nattvard i kyrkan. Det var förnedrande för en härskare att bli förbjuden det som hans folk hade rätt till. En sorts politisk isolering från dem man ville utöva makt över. Med Luthers tvåregementslära kunde kungen utöva sin makt över folket utan kyrkans inblandning. Kungen hade svärdets makt och kyrkan hade ordets makt och bägge var givna av Guds nåde.

I vårt sekulära system av idag har riksdagen fortfarande svärdets makt – makten över våldsanvändningen men vill också ha ordets makt eftersom ordet påverkar lagarna som begränsar svärdets makt. Här kommer aversionen mot kyrkans inblandning i politiken är just ordets makt. Kyrkan har genom århundraden utövat sin intressepolitik och ställt till det för andra intressegrupper genom att hävda någon sorts gudomlig auktoritet som inte alltid varit rättfärdig ur folkets och övriga makthavares synpunkt. Den ojämnheten är ur min synpunkt en av orsakerna till vår exceptionella sekulära utveckling. Men i den utvecklingen har 1800-talets väckelserörelser bidragit till att synliggöra maktövergrepp och formera demokratiska grundmönster som funnits sen järnåldern i vårt område. Demokratin bland dem som berörs av livets verkligheter. En kristendom utan makt över andra.

Bland sekulära extremister får inte en kristen och framför allt en kristen företrädare uttala sig politiskt. Religion ska vara privat. Man använder sig då av den regel som också gäller politiken. Att vilket parti jag väljer att rösta på är en privatsak men vänder det upp och ned. Varför? För att tysta vissa obekväma åsikter? År det en kopia av Israels judiska demokrati där inga icke-judiska beslut tillåts få majoritet? Så långt har det inte gått, men det finns en tendens. Vad vill man stoppa? Att religiösa ståndpunkter av etisk och moralisk art ska påverka de politiska besluten kring våldsanvändning, maktutövning, affärsmetoder, ekonomiska marknadsideologier, hierarkierna i samfundet, utsorteringen av de svagaste, förhärligandet av de starkaste etc..?

Idag är vår heligaste ideologiska världsbild grundad på demokrati, jämlikhet och mänskliga rättigheter och det ställs ofta i kontrast till vad Gud vill. För mig är det ett modernt formulerat koncentrat av vad Gud önskat hela tiden och vad Jesus gestaltat under hela sin vandring på jorden. Men dessa värden är vi beredda att föra krig för. Den nämnde muslimske debattören påpekade att västerländska liberala humanistiska länder är mer än beredda att bomba städer med tusentals moderata muslimer, kristna, yazidier och troligen också sekulariserade för att krossa en liten farlig skara beväpnade fanatiker som vill erövra världen med hjälp en muslimsk retorik de själva inte tror på.

Vad driver krig? Jo politiska maktintressen där alla metoder är tillåtna eftersom vill vi bygga ett eget land så att vi kan skapa våra egna lagar som svarar mot vårt egenintresse. Så länge en gudomlig lag stöder vårt intresse använder vi den men skalar bort allt som skulle gå emot vårt egenintresse. Ska vi för den skull förbjuda politik? Nej. Politik kommer alltid att driva krig så länge olika intressegrupper inte kan komma överens. I de flesta religioner finns kärnan och värdegrunden för sådana överenskommelser så länge man är beredd att underordna sina egenintressen en högre instans.
Det får vi alltid kämpa med och där kristendom, islam, judendom, buddism och andra religioner har verktyg att använda – om man är beredd att underordna sig gudomlig rättfärdighet.

 

Sten Högberg


Arendt och att avstå från att tänka själv

14 maj 2016

Under en tid i vår har SvT Play visat filmatiseringen av Hannah Arendt och rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem 1961 (regi Margarethe von Trotta, i huvudrollen Barbara Sukowa). Det begrepp hon myntade, den banala ondskan, är idag allmängods utan att det därför har djupare förankring i det allmänna medvetandet och moralen. Historien lär oss inget, vi måste erövra den på nytt, tänka själva. Just att tänka själv var centralt för Arendt. Genom att avstå från att tänka själv frånsäger sig människan möjligheten att ta moralisk ställning till gott och ont, vackert och fult. Eichmann, den tyske naziofficeren uttryckte just en sådan hållning; han lydde och följde bara order. Führerns ord upphöjdes till hans lag som han, ja, enligt Arendt vi alla, allt som oftast väljer att följa. Vi lyder order, avstår från eget tänkande, egna moraliska ställningstaganden. Det är den banala ondskan, inte någon inkarnation av något metafysiskt i sig ont.

Hannah Arendt brottades som människa och filosof med ondskans natur under hela sitt vuxna liv. Hon väckte stor anstöt i Väst, också bland förintelsens offer. Hon beskrevs som självhatande judinna. Men det hon gjorde var att tänka, söka sanning också när hon fick fiender. Och därmed upprätthöll hon moralen. Arendts tänkande skedde med nazismen och Förintelsen som bakgrund. Hur kunde det ske? Hos både förövare och i viss mån offer. Världskriget ledde till moralisk kollaps för hela Europa.

Idag är det svårt att fånga upp Hannah Arendts tänkande, historien glider ifrån oss. Att ha lyhördheten och förmågan att tänka efter Förintelsen. Ett före och ett efter. Ändå är den bara runt hörnet, det tycks som om delar av 30-talet kommer tillbaka, men det hör till ett ”före”. Den moraliska frågan inför flyktingar och nationalism idag är hur den moral ser ut som säger nej, som säger kom inte till oss, som skyller dåliga tider på invandrare. Som hävdar moral genom hänvisning till kultur och religion.

Är det moral eller omoral?

Om vi orkar fånga upp det ”efter” i Arendts tänkande, om vi närmar oss ondskans banalitet öppnar sig skrämmande djup i det mänskliga. Att avstå från att tänka själv, från att vara, bli mänsklig.

Hörde senare på radion ett program om bloggare från Bangladesh som med stöd av Pen-klubben får skydd i Sverige. Som hinduer och muslimer i sitt hemland har de tänkt själva och vänt religionen ryggen då de uppfattat den förtryckande och begränsande. De har via tänkandet blivit ateister – och därmed fått dödshot över sig. Flera bloggare har dödats av religiösa extremister då de haft modet att tänka själva, ta moralisk ställning.

Religiös och nationalistisk extremism eller banal ondska genom att avstå från skyldigheten att tänka själv, att ifrågasätta auktoriteten.

Hannah Arendts tänkande är för viktigt för att glömmas.

 

Anders Wesslund


Bete sig som folk

04 maj 2016

Jag skulle verkligen önska att alla muslimer ville ta människor av båda könen i hand. Liksom att inga muslimska kvinnor valde att bära niqab. Helst inte vanlig hijab heller, för den delen. Bete sig som folk, helt enkelt. Livet skulle bli så oändligt mycket enklare då, både för dem och för mig.

Men när nu några väljer att, trots att det försätter dem i besvärliga situationer och är ett hinder för deras politiska och yrkesmässiga karriärer, framhärda i att hälsa på det motsatta könet med handen på hjärtat, och att bära dessa huvudbonader, så vill jag försöka förstå varför det är så viktigt för dem. Och jag känner att det är personliga val som jag vill respektera.

Den senaste tidens uppståndelse kring Yasri Khans val att hälsa på en TV-journalist genom att lägga handen på hjärtat blev en sorts ”reality check” för mig. Efter att ha varit engagerad i religionsdialog under många år är det för mig inget konstigt med att möta en muslim eller ortodox jude som inte tar i hand utan väljer ett annat sätt att hälsa. Men jag inser plötsligt att vi är få som har den erfarenheten, och att för den som inte har det kan det te sig anstötligt.

Det är två saker som väcker anstöt. Det första är att man upplever sig avvisad när någon inte tar emot ens utsträckta hand. Att ”ta den utsträckta handen” är ju ett talesätt som handlar om försoning och god vilja – att göra motsatsen kan därför uppfattas som en aggressiv handling. Det är förståeligt, och jag önskar att det hos de icke handhälsande fanns en större förståelse för de psykologiska mekanismerna i detta. Man är inte islamofob bara för att man blir upprörd när någon inte tar ens hand.

Men samtidigt tänker jag att vi i majoritetskulturen också borde kunna koppla ur reptilhjärnan och tänka efter litet. ”Handen på hjärtat” är också ett talesätt som handlar om ärlighet, och en bugning är ett sätt att visa respekt. Kan vi ta till oss det som den andra personen vill signalera? Kan vi med öppenhet och nyfikenhet fråga varför det är så viktigt för den personen?

Sedan är det ju detta med könsaspekten. ”I det här landet hälsar man på män och kvinnor på samma sätt.” Det är i o f s en sanning med modifikation. Det är t ex mycket vanligare att kvinnor kramar kvinnor än att kvinnor kramar män, och allra ovanligast är att män kramar män. Dessutom har vi en traditionell olikhet i sättet att hälsa: kvinnor niger, män bockar.

Men visst är det anstötligt i vårt jämställda samhälle att hälsa på medlemmar av det motsatta könet på ett annat sätt än på medlemmar av samma kön. Det återspeglar en idé om en grundläggande olikhet mellan könen, ett särartstänkande som är främmande för ett samhälle där likhetsfeminismen har varit den dominerande modellen.

Särartsfeminismen har dåligt rykte i Västerlandet, inte minst i Sverige. Men i Tredje världen är den vanlig. Jag har efter att ha fördjupat mig i kristna och muslimska feministteologers verk från olika delar av världen, blivit mindre säker på att likhetsfeminism alltid är det allena saliggörande. I vart fall är jag medveten om att feminismer kan se mycket olika ut och att vi behöver respektera varandra.

Vad jag vill säga med denna utläggning är att det faktiskt är fullt möjligt för såväl kvinnliga som manliga muslimer som inte vill ta medlemmar av det andra könet i hand att vara feminister. Fast det är en feminism som ser lite annorlunda ut än den som är gängse i vårt land.

Det finns också en klassaspekt i detta. Många poängterar att som privatperson får man göra som man vill, men en politiker måste anpassa sig till normen. Det påminner mig om en artikel av en schweizisk feministteolog som påpekar att så länge det bara var städerskor som bar sjal så var det inget problem. Det var när kvinnor i akademiker- och tjänstemannayrken gjorde det som det blev kontroversiellt. Städerskorna kunde man avfärda med att de var obildade, och förresten syntes de ju inte i offentligheten.

Med detta sagt – vore det ändå inte en bättre strategi av muslimerna i vårt likhetstänkande land att ”bete sig som folk” genom att handhälsa och inte ha konstiga kläder? Att inse att så mycket olikhet och mångfald klarar Sverige inte av?

För det är ju den springande punkten. Hur mycket mångkultur klarar vi? Så mycket som en chilifrukt på thai-menyn? Bränns det för mycket vid två? Hur mycket får religionen synas i former som avviker från den post-protestantiska sekulära normen (dvs inte alls)?

Ja, jag vet inte. Enklast vore ju trots allt om de kunde bete sig som folk.

 

Helene Egnell


Strukturell rasism

17 april 2016

Under veckan som gått har Skellefteå teaterscen haft besök utifrån. Först spelade Unga Klara föreställningen ”X”, och på fredagskvällen gav Riksteatern föreställningen En druva i solen om en svart familj i 1950-talets Chicago. Båda tog upp den strukturella rasismen, arvet som följt människan under lång tid. En del förlägger den till tiden då människan blev jordbrukare, då hon började och behövde bevaka sin gröda – och därmed mark – under lång tid innan den gav nödvändig föda för överlevnaden.  Egendomen och ägandet blev faktorer. Andra förlägger början till för förstadierna av de ekonomiska system vi har idag. Slaveriet var en lönsam handel, en ekonomisk affär – och är det än idag. ”Ingen kolonialism utan kapitalism”, är en av replikerna i nämnda ”X”, (den återkom i andra lydelser i En druva i solen), som visar på den svenska koloniala historien från 1600-talet till dagens nykoloniala svenska tid i en global värld.

Båda föreställningarna ger, som god teater gör, en upplevelse som når alla sinnen. Att analysera strukturer – en tankeverksamhet – sker på en grund av affekter, av känslor av att ha blivit berörd. Därmed sker det intellektuella arbetet inte i något vakuum, vare sig det utförs inom politiken, ekonomin eller vetenskaperna. Ytterst berör det samvetet – att veta, förstå, känna och handla i relation till varandra. Teatern hjälper oss i detta avseende, liksom berättelser mellan och om varandra. I veckan kom de rasistiska strukturerna in under skinnet på oss teaterbesökare. Vi insåg hur det yttre blir till något inre som sitter i våra tankar, känslor och föreställningar och hur det uttrycks i språket och blicken.

I veckan kom även Svenska kyrkans vitbok om försoningsprocessen med samerna – en hoppfull nyhet och positivt tecken där samiska berättelser, vetenskap och moralisk och teologisk bearbetning går hand i hand. Kyrkans erkännande av ILO-konventionen 169 om ursprungsfolkens rättigheter, bl a till land och vatten, samt ärkebiskop Antje Jackeléns uppmaning till svenska staten om att påbörja motsvarande försoningsprocess är mycket laddad och utmanande.

Är då rasismen i vår natur? Nej, men den behöver vår rädsla. Som biologiska varelser agerar vi inför det främmande med försiktighet. Nyfikenhet växer om det inte är hotfullt. Anar vi däremot fara slår kamp- eller flyktmekanismerna i känslohjärnan till. Faran har erfarits i de europeiska samhällena  i de klyftor som vuxit de sista decennierna med stöd av olika slags makteliter, men med gemensamt tydlig nyliberal agenda. Hoppfullt är då att det via politik, genom att människor söker gemenskap i organisationer och sammanhang, kyrkor och religiösa samfund, går att skapa de goda förutsättningarna för att reglera rasismen. Det är ett mycket viktig och långsiktigt arbete att åter bygga upp samhällen där människor alltmer möts som jämlikar. Av det följer att vi behöver värna gemensamma sekulära och demokratiska samhällsstrukturer där samvetet, sam-vetandet, från alla dess medborgare och deras samfund, möts med respekt och där strukturerna värnas som heliga.

Den växande rasism vi ser i Europa och i de globala konflikterna idag har med skapade ojämlikheter att göra. Västerländsk ekonomisk dominans, globalisering och nyliberala samhällsordningar sedan 1970 – 80-talen kan inte gå obemärkt förbi och kan inte undvika att skada det mänskliga. När flyktingen kommer till oss i tider då de egna samhällenas klyftor ökat, då individualism varit religionen som förkunnats och impregnerat människor, när människor ställs utanför gemensamma berättelser om ett gott samhälle, då kommer nationalism och rasism fram igen. Lika hotfullt och våldsamt som direkta terrorattacker blivit i dess följd är undanhållandet av resurser i skatteparadisen och nedmontering av gemensam välfärd.

Hoppet finns i att människan goda och generösa sidor kommer fram när hon räknas med. Det gör hon när vi skapar goda sammanhang. Utmaningarna ligger i vår girighet och egoism och människors behov av att ytterligare berika sig, göra sig fria från det gemensamma. Hur girigheten är kopplad till den mänskliga naturen är ett annat tema. Den har dock funnits i lång tid i människans historia och varnas för i vishetslitteratur och berättelser i alla kulturer.

 

Anders Wesslund