Visionen om det goda och rättvisa samhället möter vi hos de gammaltestamentliga profeterna. Oftast är deras profetior ett direkt tilltal till makten under perioder av vanstyre.
Vilken roll har denna vision om historiens utopiska och transcendenta dimensioner spelat genom tiderna och vilken roll spelar den idag? I boken Den gudomliga historien. Profetism, messianism & andens utveckling (Glänta, 2014) följer Jayne Svenungsson, professor vid Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet, denna fråga genom nerslag i fem historiska epoker och deras tänkande.
I första kapitlet beskriver hon den profetiska traditionen. Profeterna använder inte filosofiska argument när de för Guds talan, de knyter an till djupt rotade berättelser som uttåget ur Egypten, hur Gud ger lagen i Sinai.
Gud finns i historien snarare än i naturen. Den genomgripande idén är rättvisa, förlossning. Det är väsentligt att det finns en gudomlig makt och rättvisa som inte nödvändigtvis sammanfaller med mänsklig makt. Och det är en Gud som står på de svagas och utsattas sida.
Här uttrycks idén om en rättvisa som överskriver den befintliga politiska ordningen. Det centrala är att rättvisan förblir transcendent i förhållande till varje system. Det handlar om en dynamisk och transcendent förståelse av rättvisa. Och den kräver att varje människa i varje ny situation använder sitt omdöme.
Martin Buber kallar ett sådant förhållningssätt teopolitiskt. Det handlar om att klargöra bristerna i den rådande ordningen. Inte om att ge en rådande ordning teologisk sanktion. En teologiskt sanktionerad politik kallas politisk teologi. Mot detta ställs alltså teopolitik där all makt är utsatt för granskning och kritik ur ett större rättviseperspektiv. Detta granskande och kritiska perspektiv rymmer i sig en förlösande kraft.
Profeternas insikt om vikten av att förankra budskapet i konkreta och av folket delade berättelser är en kraftfull metod. – Det är ju dessvärre möjligt att se hur en sådan metod grovt kan missbrukas som i Putins Ryssland.
Svenungsson pekar på hur en universalism gradvis växer fram redan inom den judiska traditionen. Hon tecknar spänningen mellan en judisk messianism som har en mer utopisk karaktär och den kristna traditionens tro att Jesus är Messias.
Första kapitlet i boken ger en mycket genomtänkt och pregnant syn på det profetiska arvet som upplevs som ytterst relevant även idag.
Andra kapitlet handlar om Joakim av Floris, abbot i Kalabrien, som under medeltiden ur den kristna tron utvecklar en framstegstanke.
Kapitel tre behandlar den romantiska historien. Upplysningens myndiggörande av människan frigör ett bejakande av människan och hennes föreställningsvärldar. Här möter oss ett antal av den tidens filosofer med ett spektrum från föreställningen om ett absolut jag till en insikt om att jaget inte kan vara sin egen yttersta grund.
Kapitel fyra har sin utgångspunkt i ett berömt möte på Capri 1994 mellan filosoferna Jacques Derrida, Eugenio Trías, Gianni Vattimo och Hans-Georg Gadamer. Tillsammans begrundade de 1900-talets katastrofer. De fokuserade på Upplysningstidens emancipatoriska arv och på religionernas visionära potential.
Sista kapitlet behandlar ett antal nutida politiska tänkare som Alain Badiou, Slavoj Žižek och Giorgio Agamben.
I boken blir så tydligt hur centralt ett teopolitiskt perspektiv på historien är. Som Derrida säger, att rättvisa alltid är något mer än rätt och Agamben att rätten inte är rättvisa utan endast den port som leder dit. Boken avslutas med ett tänkvärt citat av Martin Buber ”Att rättvisans ögonblick är nuet, att historien i varje ögonblick är redo att ställas till doms inför en instans som inte kan reduceras till historien själv”.
Lars Söderholm
Publicerat av denkristnahumanisten 
Den kristna humanisten 