Vad är tiden eller vad är klockan?

17 september 2016

Vi har just firat att vårt barnbarn fyllt 14 år. Vi minns tiden innan han fanns och hur han med tiden utvecklats från en hjälplös liten baby till en ståtlig yngling i målbrottet, längre än sin mamma. Han påminner oss påtagligt om att något händer med oss med tiden. Vad är tiden? I vårt vardagsspråk har den tydligen ett värde. Den kan var dyrbar, vi kan förspilla den eller förlora den. Något tar tid. Kan den också ge ett värde? Inflationen gör att huset stiger i värde med tiden, så säger vi utan att fundera på vad tiden är.  Några fysiker (Einstein) säger att tiden inte finns, det är en illusion, som bara finns i vår upplevelse.

I skapelseberättelsen uppstår tiden, det blev morgon och afton den första dagen. Och kosmologer och fysiker berättar för oss vad som hände i universums första sekund under Big bang. Jag frågar mig som icke-teolog eller fysiker: Vad fanns före den första dagen eller sekunden? Ingenting? Ingen tid? Frågan har bäring för gudstron. Var Gud intet som skapade allt? Jag måste tydligen ge mig tid att fundera vidare långt efter min egen 14-årsdag.

 

Erik Lundgren

Annonser

Erövringen demokratiernas grundstruktur

14 september 2016

Den mänskliga historien är full av erövringar. Härskare har med sina arméer lagt andra folk under sig. Makt genom rå styrka, med vapen som redskap. Början på den västerländska kulturens storhetstid och framväxten av humanismens idéer har skett sida vid sida, inte sällan har erövrandet legitimerats som utbredning av civiliserad kultur. Erövring av kunskap och rättigheter, men också av land, råvaror och folk. Väst historia är synonym med kolonialism.

I dagarna börjar SvT:s satsning Resten av landet med Po Tidholm som vägvisare. En stor del av denna rest, 58%, är Norrland. Vad förenar hälsinge- och pitebon med ca 60 mil emellan sig? Jo, att båda delar ett kolonialt arv. Det blir intressant att se hur väl programmet kan avtäcka och upplysa om just denna sanning.

 

Tidigare i sommar har en annan programserie sänts i SvT; Den våldsamma vilda västern. Det är en serie som försöker ge mer samlad kunskap om och förståelse bakom en mer mytisk bild av en tid i USA:s historia. Här finns trådar från amerikanska inbördeskriget till laglösheten, indianfördrivningen, erövring av land, till exploatering av naturtillgångar på liberalismens och kristendomens grund. Serien visar när den unga nationen koloniserade The Frontier på sin väg mot att industrialiseras och utbreda civilisationens goda dygder. Gemensam nämnare som kastar ljus över dagens amerikanska samhälle och dess moderna historia av återkommande krigföringar är vapnen, makten genom pengar – och våldet.

 

Våld, fördrivning och kolonial exploatering är också gemensam nämnare i dagens Mellanöstern och Central- och Östafrika, som vi i norra Europa främst möter genom de flyktingar som tvingats iväg för sin överlevnads skull. De laglösa tillstånd som råder i Libyen och flera stater söder och öster om Sahara följer i spåren av upplösta koloniala strukturer, där regimer i den postkoloniala eran nu fallit efter att tidigare regerat med stöd av sina forna kolonialmakter i Europa. Likadant är det i länder som Syrien och Irak idag. Muslimska brödraskapet, Al-Qaida, Nusrafronten, IS m fl har alla vuxit fram som reaktioner först mot brittisk och fransk kolonialism, på senare tid mot arabiska regimer med band till väst och USA med samtidig hårt styre över de egna folken. Den arabiska våren var försök att frigöra sig både från dessa förtryck och att söka en egen väg ofta uppfattat som segrar för den västerländska demokratins liberala värderingar. Våra demokratier vill dock sällan beröra sin egen historia och eget maktutövande. Dagens situation är beslut sprungna ur hur världskartan ritades om efter både första och andra världskriget och fortfarande styrs efter samma principer.

 

Tillbaka här i uppe i norr, i den egna svenska kolonialhistorien, begrundar jag hur exploateringen gått till och fortgår medan vi renoverar och bevarar torpet från 1860-talet i Furuögrund. Här växte sågverken fram i slutet av 1800-talet, nybyggare oppåt marka´ dikade ut och skapade åkertegar på kronotorpen medan samernas land exploaterades av stat och bolag. Än idag gäller de koloniala strukturerna för både ättlingar till dåtida samer och nybyggare. Än idag är det den starkes rätt som gäller och resurser som förs söderut. Även om NATO-planen flugit över marken och påmint om vapenmakten så är det främst pengarna som styr nu.

 

Så förenas öden, svenskars, samers och flyktingars, där de historiska trådarna tvinnats för länge sedan för att idag löpa samman. Än har inte västerlandets riktning utåt, erövringens filosofi, släppt taget. Vi kallar oss demokrater men än är humanismen inte mer än små bloss i mörkret.

 

Anders Wesslund


Att arbeta med psykiatri

02 september 2016

Min specialistutbildning i psykiatri gjordes på Psykiatriska kliniken Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg. Professor Jan-Otto Ottosson var professor och verksamhetschef. Tiden som underläkare var tuff arbetsmässigt med mycket jourer och skulle paras med rollen som småbarnsförälder med fyra barn. Lyckades ändå ta mej igenom en psykoterapiutbildning som breddade kompetensen. Från början torde min psykiatriska världsbild varit det man förr kallade biologisk. Fick kontakter med Centrum för tvärvetenskap i Göteborg. Var med i Kristna studentrörelsen i Sverige (KRISS) ekologiprojekt och gav ut en bok om humanekologi tillsammans med min vän Stellan Nilsson.

 

När jag blev specialist i allmänpsykiatri 1984 ville jag pröva att bygga psykiatrisk verksamhet. Ung och överambitiös fick jag anställning i Södra Älvsborgs landsting. Startade en psykiatrisk avdelning vid Alingsås Lasarett. Med entusiastiska medarbetare startades 1985 öppenvårdspsykiatriska mottagningen i Lerum. Vi var väldigt ambitiösa och jobbade ut mot samhället i Johan Cullbergs anda. Min fru Barbro var under kortare tid kurator i Lerum, enda gången vi arbetat tillsammans rent yrkesmässigt. Mottagningen i Lerum finns kvar och har utökats.

 

1988 var jag tillbaka i Göteborg. Fick en överläkartjänst och skulle inrikta mej mot den äldre människans psykiatri. Några år kombinerades detta med arbete på en missbruksmottagning i nordöstra stadsdelarna. Den neuropsykiatriska verksamheten med betoning äldrepsykiatri, demensproblematik kom att byggas upp under framförallt 1990 -talet och framåt. Även psykiatri mot utvecklingsstörning fanns under samma hatt. Kent Thuresson med medarbetare utvecklade en unik kompetens därvidlag. Chef för verksamheten var Sonja Klingen och under de allra sista åren Johan Sandelin. Arbetade först på Lillhagens sjukhus och flyttade till Mölndals sjukhus 1989 då som en del av Sahlgrenska Universitetssjukhuset.

 

Har haft möjlighet att resa på konferenser internationellt för att utveckla kompetensen. Gjort forskning kring behandling av beteendeproblematik vid demenssjukdom och skrivit och föreläst inom mitt område. Jag har haft ett gott yrkesliv. Vårdenhetscheferna Inga-Maj Meiri och senare Ingela Duell har varit ovärderliga i att bygga lag av medarbetare, mina medarbetare har betytt mycket. Specialistläkare Helene Svensson var min följeslagare under ett antal år. Alla anställda vid enheten tillmättes ett stort värde och vi arbetade tvärvetenskapligt och tvärprofessionellt. Varje patient fick en kontaktperson när den kom in på avdelningen och kontaktpersonen hade en central roll vid behandlingsplaneringen. Ett aktivt anhörigarbete eftersträvades, tidvis också ett nätverksarbete ut emot samhället. Vårdplanering för i stort sett varje patient tillsammans med kommunen för att se helheten runt patienten eftersträvades.

 

Det är ovärderligt att ha en humanistisk människosyn inom psykiatrin. Trots nedskärningar och demontering av psykiatrin har vi lyckats behålla en hög kvalitet vid Neuropsykiatriska verksamheten som flyttade till Mölndal 1989

Äldrevårdens tillkortakommanden har vi försökt hantera med dialog och ibland gränsmarkeringar. Den äldre människan har en alldeles egen unik historia. Varje människa är betydelsefull för sin egen skull. Vid psykiatriskt arbete skall noggrann naturvetenskap och humanism vävas i samma tyg.

 

 

Benny Fhager

 


Min tur

27 augusti 2016

Mitt 14-åriga barnbarn besökte i somras ett vattenlekland. Hon kom hem mycket upprörd. Om man köpte för dyra pengar en VIP-kudde gick man före alla köer. Inte bara att dom gick före sa hon, vi andra fick vänta mycket längre. Jag såg på hennes blossande röda kinder en framtida politiker.

Några veckor senare stod jag i kö framför universitetets IT-disk. Minst 20 studenter före mig med samma lösenordsproblem som jag. Efter en stroke går jag stappligt med en käpp och får ett balansproblem om jag står länge. Siste man i kön vände sig om och lät mig gå före, utan att jag bad om det. Sedan gick han till alla i kön framför och frågade om man kunde släppa fram mig. Det kändes som en kärleksgåva.

För många år sedan var jag i Habana, det var just efter Sovjets fall, ekonomin var i kaos och varubristen gjorde att alla butiker var överfulla. Jag skulle köpa något och steg in i en butik. Knökfullt, men ingen kö. En kvinna trängde sig fram till mig och sa ultima. Det betydde att hon var den som kommit in sist före mig. När nästa kund kom in var det min tur att säga ultimo. Alla därinne var en ultimo/a som snart skulle vara först. Här var ingen VIP, alla var lika.

 

Erik Lundgren


Radikaliserad tro och Ingmarsspelen i Nås

24 juli 2016

 

Jag deltog de fem första dagarna i juli som statist i Ingmarsspelen, ett bygdespel i Nås skrivet av Rune Lindström utifrån Selma Lagerlöfs första del av verket Jerusalem. Handlingen tolkar vad som hände i Nåsbygden under ”historiens minsta väckelse” som någon har uttryckt saken. Berättelsen handlar om en liten kristen sekt med band till en motsvarande sekt i Chicago i USA som växer fram under 1890-talet och utmynnar i en emigration från båda platserna till Jerusalem – för att vara på plats på Oljeberget när Jesus skulle komma tillbaka.

Dramatiken kretsar till konflikten i byn när rika bönder säljer sina gårdar och lämnar sin släkt för att uppgå i något större mer universellt i sektmedlemmarnas tycke. Omgivningen är oförstående för att man kan tänka sig att lämna släkt och jord för något helt okänt. Som åskådare är förståelsen riktad till dem som stannar och antipatin till dem som reser till Jerusalem.

Vår regissör Martin Lindström försöker påminna oss om att det handlar om oss nu och det ger mig anledning att fundera över frågan. Vad handlar det egentligen om? Är det berättelsen om processen i den klassresa som oupphörligt pågått sedan 1800-talet inspirerad av Upplysningstiden vindar. Om att lämna bondelivet, för industriarbetet eller storstadens möjligheter. Drömmen om att bli fri från ett kollektivt ok som i praktiken blev ett nytt kollektivt ok och fortsatta drömmar om individuell frihet.

Det som håller Ingemar Ingmarsson på plats när hans käresta Gertrud sugs in i väckelsen är en kristendom som gränsar till förfädersdyrkan och det himmelrike som förfäderna varit med om att bygga och som han är kallad att bygga vidare på. Det som driver Gertrud in i den nya kristna sekten är drömmen om närhet till källan för den livsstil hon fostrats till av sin far skolläraren som var bärare av den nyevangeliska väckelsens individualistiska kristendom som kretsade kring kraven på rättfärdighet och syndfrihet. Jag tror att de flesta frikyrkliga väckelser från 1800 och framåt är en del av upplysningstidens strävan mot individualism och är trots sina relativt starka kollektiva mönster, drivbänkar för en religiös individualism som vi ser effekterna av idag när nya generationer tolkar vad de lärt på nya sätt.

Idag talar vi mycket om religiös radikalisering som en muslimsk företeelse. Jag skulle vilja säga att det är en företeelse överallt där det sker radikala uppbrott från en tradition som nått vägs ände som framtidsdröm för en ny generation. En väg att radikaliseras är att fullständigt lämna en tradition och övergå till en annan, därför att den gamla traditionen har kollapsat som bärare av trygghet. Kollapsen kan vara ett krig som i Syrien och den nya traditionen kan vara den liberala, demokratiska och sekulära tradition som finns i Sverige. Det nya är inte kristendomen för den har man haft omkring sig och samlevt med i generationer. Men en radikalisering föder ny radikalisering när nästa generation jämför föräldrarnas steg ur det gamla med sina egna föreställningar om det förlorade paradiset.

När unga människor finner sig ha förlorat sitt ursprung och sin identitet på grund av föräldrarnas radikalisering och avståndstagande från det gamla, då kan det leda till avståndstagande från det föräldrarna vill bejaka – att följa lagar och ordningar i det nya landet. De vägar som bjuds är dels att frigöra sig från ordningar och regler både från det gamla och det nya landet, dels att ta tag i de traditioner föräldrarna försökt lämna och aktivt driva på för att återta dem inom ramen för nya lagar, dels att som individ välja att följa de gamla reglerna så som man uppfattar dem eller vägleds av andra förståsigpåare på nätet eller i källarmoskén. Alla vägar ut är individualistiska projekt för att lämna familjens förtryck och därmed en del av upplysningen och drömmen om frihet och sanning.

Processen mot individualisering är ständigt aktiv i hela den västerländska hemisfären och numera tydlig också i Mellanösterns muslimska processer. Detta kan vi inte komma ifrån. Europa och Västerlandet är motorn i den processen. I den teologi jag själv ansluter mig till är det Guds verk med mänskligheten. Vår roll som kristna är arbeta för att dessa processer sker med humana förtecken. Isolering i slutna sammanhang där ett enda tänkesätt odlas och ifrågasättande tystas är ett otyg som förstör vägarna mot den kristna friheten i Kristus där sorg och glädje vandrar tillsammans.

 

Sten Högberg


Sommaruppehåll

05 juli 2016

Vi har kommit in i juli månad, en tid för återhämtning och vila för en del. För andra är det en tid för fortsatt kamp för för överlevnad och att klara en period som kan vara svår. Livet rymmer allt detta, att hitta de mänskliga är att omfatta både sorgen och glädjen, vilan och kampen, ensamheten och att se medmänniskan.

Denna blogg återkommer i augusti.

/red


Frihandel in i märgen

11 juni 2016

NAFTA, CETA och TTIP. Vet ni vad det är?¨
För de flesta av oss är det något vagt abstrakt kring frihandelsavtal, tror jag. Något jobbigt att ta reda på mer om, läsa på om. Så det blir oftast inte av.
Något för politikerna. Näringslivet.

Igår i TV-soffan blev orden till kött, tog sig in i märgen. Vi såg filmen Bordertown på Netflix, en amerikaniserad thrillerliknande version om om konsekvenser av NAFTA i Mexico med bl a Jennifer Lopez. Ok, tillrättalagd men överraskande starkt och tydligt politisk. Amnesty stod bakom. Filmen baseras på hur det åren 1993-2005  officiellt bortfördes, våldtogs och mördades minst 370 mexikanska kvinnor i gränsstaden Juarez. (Inofficiellt nämns i filmen upp till 5000 kvinnor). Hur är det möjligt?

TV-tittaren blir introducerad:
“Följden av frihandelsavtalet NAFTA är att företag från hela världen byggt fabriker i Mexiko längs gränsen mot USA. Billig arbetskraft och tullfrihet gör att företagen billigt kan tillverka varor som sen säljs i USA (och Kanada, min anm). I Juarez finns mer än 1000 såna fabriker, s k maquiladoras. Var tredje sekund tillverkas en TV, var sjunde sekund en dator. Man anställer främst unga kvinnor för att de inte klagar på förhållandena. De flesta fabrikerna är igång 24 timmar om dygnet. Många kvinnor blir överfallna på vägen till eller från jobbet. Företagen skyddar inte sina arbetare. ”

Till detta kapitalistiska utnyttjande kommer systematisk manligt sexuellt våld och mördande sanktionerat av makteliterna. Det ena förutsätter det andra. En journalist försöker gräva och en aldrig så pedagogisk redogörelse kan fånga eller berätta för oss vad NAFTA, (eller CETA eller TTIP) faktisk innebär som denna film. Se den gärna. Sedan filmen gjordes finns mycket dokumenterat. En ingång på nätet kan vara: https://en.m.wikipedia.org/wiki/Female_homicides_in_Ciudad_Juárez

Omvänt, det rika Kanada har under 20 år med NAFTA blivit ett av de mest ojämlika länderna inom OECD. Rädsla för att konfrontera de transnationella företagen, som enligt avtalet har rätt – och använt den lavinartat – att stämma staterna har gjort att t ex gruvindustrin (75% av världens gruvbolag finns på börsen i Toronto) fortsätter exploatera miljökänsliga områden som staten inte vågar skydda. Stora delar av jordbruket har slagits ut, större del av offentlig verksamhet såsom ambulansvård och äldreomsorg har privatiserats. Känns det igen? Det är samma grund NAFTA som i pågående avtalsförhandlingar mellan EU och Kanada om CETA samt EU och USA om TTIP. Samma grund, samma exploatering.

Senaste numret av Ord och Bild (2/2016) har den fyndiga titeln Kreditupplysningstid – om vardagslivets finansialisering. På torr saklig prosa beskrivs globaliseringens verkningar i Sverige. Utan större politiskt motstånd har en övergripande omvandling av den moderna välfärdsstaten från tidigare ”social ingenjörskonst” övergått till ”liberal ingenjörskonst”. ”Denna nya politiska diskurs innebär att enskilda individers ansvar för sin egen välfärd och marknadsliknande politiska lösningar introducerats på en mängd områden sedan slutet av 1980-talet”. Det leder till en kulturell påverkan; vi påverkas på djupet. Omdanas. Vi blir som kapital- och fabriksägarna i Mexiko, som gruvbolagsstyrelserna utan att vilja se sambanden. Vi utnyttjar och utnyttjas.

När kyrkan är som bäst stärks liv, skapas tilltro mellan människor. Hopp. Motstånd. Månadsbladet från Uppsala missionsförsamling kom i brevlådan igår. Där kunde man ta del av språkkafé för nyanlända, möten runt kaffekopp, läroböcker och idrott. Där stod om bokcirkeln kring spännande skönlitteratur, om åren med sommarmusik i Flottsund. Människor av kött och blod passerade revy. I denna församling finns en politisk medvetenhet, en god teologi och reflektion som bakgrund till människors liv och möten i denna frizon och motståndsficka i globaliseringens tid.

 

Anders Wesslund

 

Ps: Hörde jag rätt att kyrkoledaren Eva Brunne kritiserade de vidlyftiga resorna inom församlingar i Svenska kyrkan bl a med argumentet att det ”skadade Svenska kyrkans varumärke”. Jag hoppas inte det eller var det ett uttryck för hur långt denna finansialisering kulturellt trängt in i våra sinnen även i kyrkorna?

 

NAFTA – The North American Free Trade Agreement, CETA – Comprehensive Economic and Trade Agreement, TTIP – Transatlantic Trade and Investment Partnership.