Sd och självrättfärdigheten

17 augusti 2015

I den senaste texten här på bloggen tar Helene Egnell upp hur man bemöter Sverigedemokraternas framsteg och lyfter fram bakomliggande känslor som oron för förändringar som en förklaring. Det är en klok och viktig text om att försöka förstå och se djupare mekanismer i oss själva och hos Sd:s sympatisörer. Jag saknar dock tankar kring andra centrala känslor; vreden/ilskan som är kopplade till en central konfliktlinje i samhället som inte längre syns men som kanske är den starkaste drivkraften i samhällsförändringen – konflikten om resursfördelningen. En annan stark känsla rör rädslan/föraktet för den egna svagheten som vänds mot dem man uppfattar svagare.

Rasism har djupa rötter i det mänskliga, något som ryms inom oss alla. Rädslan för förändringar, det främmande, ligger djupt rotat och är knutet till behovet av trygghet. Trygghet för många idag är en fast inkomst, en tillhörighet i arbets- eller samhällslivet – något allt fler saknar. En annan rottråd rör hopp, svek och upplevelsen av att bli orättvist bemött och behandlad – att det inte är rättvist, jämlikt oss emellan. Den är knuten till ilskan, den inre vreden. Den tredje, föraktet för den egna svagheten väcks och förstärks i mötet med det främmande och blir farlig när man reellt sätt är svagare och föraktad i andras ögon. Den erfarenheten har ökat hos många människor i takt med samhällsförsämringarna de senaste tre decennierna. Rasism börjar inom oss men förstärks av de yttre strukturerna.

När Helene beskriver att Sd-sympatisörerna har en ”misstänksamhet mot dem som driver på, och tjänar på, förändringen” blir det, menar jag, en för svag beskrivning av vad som pågått i samhället. Jag skrev medvetet försämringar för egen del och jag tror att ilska bättre än misstänksamhet förklarar det upplevda sveket mot politiska makthavare som många känner. Vad som skett beskrivs mer drastiskt och målande av den amerikanske miljardären Warren Buffets: ”Det pågår ett klasskrig och det är min klass, de rika, som för kriget och som vinner det”. Ja, de rika har vunnit det krig om världsbild och tillgångar som pågått medan vi i medelklassen dövats med lite ökad komfort. Och kyrkan har varken analys eller röst att förstår detta strukturellt. Kyrkan är och har varit teologiskt tyst inför nyliberalismen där man inte öppet gett den passivt stöd.

Om jag går till mig själv, en snart 53-årig vit man i enen heterosexuell familj med två fasta inkomster, har under många år nu, ja sedan 90-talet säkert, en smygande oro kommit över mig. Jag har sett ett samhälle förändras, hur en ny kurs lades och hur den gamla socialdemokratin började skorra falskt. Borgerligheten i all dess bredd, långt mer än företrädarna för dess partier, utan den borgerlighet i folkdjupen, också i mig själv tillhörande mittenskiktet av medelklassen, var nöjd med förändringen, ville ha den och visade sin avsaknad av både inlevelseförmåga med dem som drabbades och av intellektuell vilja att se strukturella samband när globaliseringen (kapitalets frikopplande från nationalstaterna) tog fart på 1980-90-talen. Vi ville ha det bättre för egen del, kunna konsumera mer, resa mer, välja dem vi ville identifiera oss med – uppåt. Vi valde i hög grad bort organisering i folkrörelser, frikopplade, förförda av möjligheten till privatkonsumtion och valfrihet – vilket i princip har varit det enda politiker inom (s) och borgerlighet erbjudit och tävlat om att ge oss. Men rädslan har smugit sig på, och visst är min oro över förändringar en rädsla, men inte en rädsla för förändringar i sig utan för det samhälle och de reaktioner jag förutsåg skulle växa fram. Och idag är vi där.

I Helenes text framstår denna rädsla mer som om den rör en existentiell fråga – för förändringar i allmänhet. Min rädsla är mer konkret; att vi åter ska få ett Europa som på 30-talet, också i Sverige. För många Sd-sympatisörer är förändringarna snarare reella erfarenheter av försämringar än allmän rädsla för förändringar. Deras rädsla är nog mer att de ser sina möjligheter till att få det bättre försämras. Och de har skäl att tro det för de senaste 25-30 åren av nyliberal politik i världen har ökat samtliga gap inom länder, mellan grupper och mellan länder.

Vad gjorde många människor i Sverige som förlorade jobben i 90-talets Sverige, som fick försämrade ersättningar från trygghetsystemen? De hoppades fortfarande på socialdemokratin fast deras maktskikt alltmer började tala som makten gör – i två folkomröstningar om EU och om euron blev deras röst överhetens; densamma som näringslivets och borgerlighetens. I valet 2006 övergav många (S) och satte sitt hopp till ”det nya arbetarpartiet” Moderaterna. Vad vi sett sedan dess är hur besvikelsen över grusade förhoppningar på Alliansen ledde till att dammluckorna öppnades för Sd – och för många människor att lämna sitt personliga ansvar för vad de säger och tycker ”om invandringen”. Det var ett sista hopp som gick förlorat. Det var ett upplevt gigantiskt svek. Man var politiskt hemlös – och i den bemärkelsen i ett existentiellt tomrum. Det var i denna i desillusionerade upplevelse man
skulle förmedla sina värderingar till sina egna barn, nästa generation. Och man var förbannade.

Jag har själv en ilska inom mig. I tjugo yrkesverksamma år och som pappa har jag sett påtagliga försämringar inom den offentliga sektorn; sjukvården där jag arbetar och i skolan mina barn gått i. Jag har sett den systematiska försämringen. Dem jag möter i mitt arbete inom psykiatrin är långt ner på samhällsstegen, många arbetslösa, utförsäkrade och med begränsade resurser, både ekonomiskt och själsligt. Jag har mött min egen tilltagande stress tillsammans med många av oss som bär upp välfärden. Jag ser de hunsade, de som nu vill ta revansch mot allt de upplever att de mer bemedlade sviker dem i. Man vill ha upprättelse, man tar sin strid genom att sympatisera med Sd och öppnar för samma skrämmande situation som på 30-talet.

Samma tidsperiod har individualismens, valfrihetens och framgångens lov förkunnats. Med lyckliga människor i TV-soffor, reklam och glassiga program och tidningar trummade man in budskapet om vinnare och förlorare. Det är klart att många visste vem de själva var. I bästa fall kunde man som ung komma med i Robinson, Big brother eller Idol, var man medelklass flyttade man sina barn till rätt skola och såg till att hjälpa dem med rätt kontakter och krävde att få sina rättigheter för sina barn tillgodosedda.

Det har varit en tid då solidariteten som kitt i samhället försvunnit och den egna vinningen blev till real politik. Den förgiftade atmosfären och tog sig långt in i varje por och mellanmänsklig relation. Det blev till vad som idag är vår nutid då många blev lätta byten för ett neofascistiskt parti, som exploaterat djupt liggande känslor. Den egna undermedvetna rädslan för att hamna efter och undermedvetna föraktet för den egna svagheten lade man gärna på andra, invandrarna, flyktingarna – den nya under- och arbetarklassen. Men det var ett förakt man redan kände att man hade från dem lite högre upp på samhällsstegen, från medelklassen som frikopplade sig och skapade småborgerliga hem tagna ur de glassiga magasinen i försök att hålla distansen till dem man inte ville ha att göra med längre ner. Det hade blivit politiskt legitimt att inte bry sig om andra – och det var den enorma ansamlingen av rikedom hos de högsta i samhällena, hos ett folk som sade ja till en vandring högerut och ett (s)-parti vars toppskikt sedan länge förlorat kontakten med sitt ursprungliga uppdrag. Här faller det största moraliska ansvaret, på oss som medvetna om att vi tjänat på utvecklingen samtidigt symboliskt visat att det är ok att inte vara solidariska (utom när vi själva via hjälporganisationer får vara goda).

Jag sympatiserar med Helenes tankar om att sätta sig in i hur Sd:s sympatisörer känner och i att leta rätt på de egna känslorna. Dessutom är det hög tid att den inneboende självrättfärdigheten hos mig själv, medelklass, borgerlighet, toppskikten i samhället, inom (s) utsätts för en kritisk självreflektion i det offentliga. Vi behöver ta till oss alla rationella argument som visar på att ojämlikheten är en politiskt vald inriktning de senaste decennierna och att alla tillgänglig kunskap om samhällen visar att ojämlika samhällen föder nationalism och främlingsfientlighet. Det står mig upp i halsen att höra självrättfärdiga företrädare för den borgerlighet som under åtta år systematiskt i maktposition förstärkte klyftorna utan att idag anse sig ha något behov till självkritik. Hur avskyvärt det än är med rasismens åsikter och att se Sd:s framgångar mår jag sämre av att självkritiken uteblir. De väletablerades moralism och avsky för Sd-sympatisörenas åsikter gör dem bara starkare.

Ja, vi behöver prata om rädslan för förändringarna men också om ilskan och rädslan för svagheten. Och om hur vi ska ta oss an den ”smolk av egenrättfärdighet”, som Helene skriver om.

Anders Wesslund

Annonser

Känsla och klokhet när kunskap inte räcker

05 augusti 2015

Så har då Sverigedemokraterna lyckats igen. Med en spektakulär annonskampanj mot tiggande EU-migranter, vars faktabakgrund de inte kan redovisa, har de än en gång lyckats få utrymme i media. Något som med största sannolikhet kommer att stärka deras opinionssiffror ytterligare.
För ett år sedan trodde jag att om vi genom debatt på sociala medier och aktioner i samband med deras valmöten skulle kunna tydliggöra deras okunnighet, inkompetens och neofascistiska ideologi, så skulle de åka ur riksdagen med en smäll. Så fel jag hade. Vad de än gör – uppenbara lögner, bristande faktaunderlag, brottslighet, en sjukskriven partiledare som fifflar med bidrag – så bara ökar opinionssiffrorna.
Så läste jag i David Thurfjells förträffliga bok Det gudlösa folket om en studie av de psykologiska mekanismerna hos ett antal amerikanska medborgare inför ett presidentval. Den visade att icke blott var folk mer benägna att uppmärksamma misstag och lögner hos motståndarkandidaten än den egna favoriten – utan även att de lögner och misstag deras egen kandidat stod för ledde till ökat stöd och gillande för denne! Man intog ett slags föräldra-attityd, där en mindre lyckad prestation hos barnet skapar en vilja att försvara och stödja barnet. David Thurfjells poäng i boken är att visa på hur dessa mekanismer fungerar i samband med bibelsyn och religionsförståelse – men jag tänkte också att precis detta är det väl som vi ser hos SD:s sympatisörer.
Så inte nog med att SD:s reklamkampanj ger dem uppmärksamhet. När vi goda antirasister kritiserar dem, gör roliga parodier och motaktioner och påpekar de språkliga felen i det engelska budskapet – då ger vi dem ännu mer uppmärksamhet på ett sätt som väcker ”beskyddarinstinkterna” hos SD-sympatisörerna. En del menar t o m att språkfelen var medvetna, för att öka uppmärksamheten i media. De är skickliga, och jag finner det oerhört skrämmande hur de gång på gång får media att dansa efter deras pipa – och att vi när vi kritiserar dem spelar med!
Så vad ska vi göra? Självklart måste vi fortsätta att protestera och argumentera – men samtidigt står det klart att det inte räcker. Sven-Eric Liedman hade en insiktsfull artikel i DN den 30 juni, Oförnuft och känsla http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/ofornuft-och-kansla-harskar-i-var-tid/ . I den tydliggjorde han hur SD:s och andra nationalisters argument bygger på känslor och vaga föreställningar snarare än kunskap. Det är viktigt att klargöra. Men sedan tycker jag nog att professorns insikt brister, när han menar att svaret på denna känslomässiga argumentation är mer kunskap – något som ju SD-sympatisörerna visat sig vara fullständigt ointresserade av.
Om SD:s retorik bygger på känslor, så är det förstås för att deras idéer, och stödet för dem, bygger på känslor. Känslor av rädsla och misstro. Jag tror det konkret kan handla om olika sorters rädslor, men att en viktig komponent är rädslan för förändring. Vi lever i en tid som karaktäriseras av snabb förändring på så många plan. Det skapar osäkerhet, rädsla för att inte hänga med, misstänksamhet mot dem som driver på, och tjänar på, förändringen.
Jag menar inte att vi ska sluta sprida fakta och kunskap så mycket vi kan, det handlar inte om att vi också ska bli vaga och emotionella. Men detta är en existentiell fråga, och jag tror att vi måste göra mycket mer för att förstå rädslans mekanismer, förstå vad människor är rädda för, för att kunna nå igenom den mur som rädslan bygger. Det är kanske klokhet snarare än förnuft som kan bemöta känslans retorik.
Och där menar jag att kristen humanism och kristna humanister har en viktig, kanske avgörande roll att spela. Det dubbla kärleksbudet ger oss redskapen som kan hjälpa oss att gå in i oss själva och erkänna våra egna rädslor. ”Det som är botten i mig är botten också i dig” – låt oss fundera över vad som faktiskt irriterar, provocerar, skrämmer oss. Fundera över vart de känslorna skulle kunna föra oss om vi inte bars av en tro som hjälper oss att hantera rädslan och inte tillåter oss att göra skillnad på människor. Fundera över vad som i så fall skulle kunna få oss att tänka om, vad vi skulle behöva höra, hur vi skulle behöva bli bemötta. Fundera över om det möjligen kan ligga något litet smolk av egenrättfärdighet i vår antirasistiska aktivism.
Det är bra att vi som kristna sätter ned foten mot rasism och främlingsfientlighet av alla slag. Men viktigare än kampanjer av olika slag är kanske att vi gör våra kyrkor till gemenskaper dit man får komma med sina rädslor, ge uttryck för dem och mötas av människor som inte omedelbart sätter en etikett på en, utan hör vad som sägs bakom orden och kan bemöta det på ett sätt som minskar rädslan och ökar tilliten. Det kan vara vårt bidrag till att minska grogrunden för den neofascism som nu växer sig allt starkare.
Helene Egnell


Medsjukdom

01 augusti 2015

En röst i radion talar om medberoende, missbrukssjukdomar som får lika svåra konsekvenser i livsbegränsningar eller socialt för familjemedlemmar som för den beroende själv. Jag får veta att kvinnor ofta dras in i sådan medsjuklighet som en följd av patriarkala strukturer.
Min pappa blev kroniskt sjuk i 50-årsåldern i en grav rheumatoid arthrit. Han blev till slut helt sängliggande med svåra smärtor som fick honom att skrika nattetid. Komplikationer gjorde honom blind och döv. Min mamma vårdade honom de sista 20 åren av hans liv, dag och natt. Han behövde matas, få hjälp med toabesök. Det blev begränsningar i hans och även mammas liv, jag vill kalla det som hände min mamma gjorde henne medsjuk. Medsjukligheten medförde ständiga sjukhusbesök med pappa, hennes sociala liv ändrades helt ju sjukare pappa blev. Hennes nattsömn blev lika avbruten som pappas av en värkande led, som krävde att hon flyttade de små kuddar hon sytt för att lägga under armar och ben.
Sedan jag fått en stroke för ett drygt halvår sedan har min fru Margareta blivit medsjuk. All bilkörning faller på henne. Vårt sociala liv är helt förändrat. Inköp och turer till jättelika livsmedelshallar kräver insatser från henne som var otänkbara före jag blev sjuk. Mitt fysiska handikapp gjorde att hon drog mig i rullstol med helt paralyserad vänster sida den första tiden. Nu kan jag gå med stavar, men långa skogspromenader som hon älskar orkar jag inte längre.
Jag tänker på alla sjuka män och kvinnor med en medsjuk partner. Att tro att det de gör är en följd av patriarkala strukturer är ett hån mot deras visade kärlek och medmänsklighet. Det min mamma gjorde för pappa och det Margareta gör för mig vill jag se som en självvald solidaritetshandling, och inte som en följd av manssamhällets obönhörliga krav. Jag förstår att patriarkala strukturer gör att kvinnor oftare än män blir medsjuka, men deras goda handlingar är deras val och jag vill hylla dem för vad de gör som en medmänsklig handling och inte för att en struktur tvingar dem.

Erik Lundgren