”Gör inte skillnad på människor!”

28 januari 2011
 
”Gör inte skillnad på människor!”
 
Det valde Eva Brunne som sitt valspråk när hon blev biskop. Ett ganska allmänt valspråk kan man tycka. Gör inte skillnad på människor – det kan väl vemsomhelst säga, även om det är ett bibelord som Eva citerar. Men vemsomhelst säger det ju inte.
Och finns det någon biskop på sistone som använt sitt valspråk så mycket som Eva Brunne har gjort? Som har stått upp för innebörden i det. Jo, KG Hammar… Han använde och levde efter sitt Sanningen ska göra er fria så att det hördes och syntes och gladde och irriterade. Och nu Eva…
Det är sannerligen inte bara ett tjusigt ornament runt ett biskopsvapen, det där med Gör inte skillnad… Det är ett nödvändigt budskap i en tid då skillnader mellan människor alltför ofta lyfts fram och alltför ofta bejakas. Och då menar jag inte det goda i att vi är olika utan detta att vi sorteras och behandlas och ibland förkastas utifrån våra skillnader.
Glad och stolt och uppfordrad blir jag när jag läser om Eva Brunnes samtal med Jimmie Åkesson i Engelbrektskyrkan i Stockholm häromdagen. Där stod hon tydligt upp för sitt valspråk igen. Utifrån kristen tro måste man, precis som Jesus och Paulus, värdera alla människor lika. Kyrkans arbete för jämställdhet och att ge utrymme för människors olikhet vad gäller kön, etnicitet, sexuell läggning är ingen grädde på moset utan ett grundläggande uttryck för kristendom. Är det någon som har varit humanist så är det denne gudomlige Jesus!
Lisa Tegby
Annonser

Religion och sekularism i Sydsvenskan

25 januari 2011

Ulrika Knutssons radiokrönika i morse uppmärksammade mig på den debatt om religion och sekularism i Sverige idag som pågår i Sydsvenskan. Författaren och journalisten Per Wirtén tog upp trådar kring upplysning, rationalitet och frågan om (o)möjligheten att förena svenskhet och religiositet. http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/kulturkritik/article1345435/K-markta-normbrytare.html

Det har hänt något på senare tid både på kontinenten och i Sverige. Tro, religiositet och sekularism diskuteras från vänster och liberalt håll. Där finns både öppenhet och mer låsta hållningar. I Sverige tycks det särskilt svårt, tänker jag. Vi talar förbi varandra. Det går att beskylla ateister eller sekularister för intellektuell lättja i förhållande till sin förståelse av religiositet. Men det är, om än sant, inte heller helt sant, tänker jag. Den prövande, reflekterande och intellektuellt skarpe Per Wirtén representerar inte de föreställningar av tro och religion som många angriper. Kyrkor, samfund, församlingar och kristna som personer har under lång tid i hög grad bidragit till de föreställningar man reagerar på. Och många reagerar med rätta på religionsuttryck i annan religiös dräkt i andra länder.

Det begynnande samtalet – om det blir något – är nödvändigt. Kanske är en dialog på väg där inte bara traditionella och fundamentalistiska trosföreställningar definieras representera det religiösa. Men då behöver religiös humanism ut på banan, t ex kristen, och akademiskt spänstiga teologiska reflektioner nå utanför universiteten. Man kan inte begära att ”religiöst omusikaliska” i Sverige, ett uttryck myntat av Habermas, först kan höra andra toner när århundraden av dominerande musik från kyrkorna i form av avskildhet, upphöjdhet och egen brist på dialog utanför den egna trons referensramar dominerat.

Frågan är trots allt större än en fråga om tro eller inte. Det handlar om samexistens i samhälle och den globala värld vi delar, där värnandet av den sekulära staten och sekulära ideal är gemensam. Det är till för att skapa samexistens och delas av de allra flesta religiösa som icke troende människor i vår del av världen. Wirtén efterlyser en ömsesidig läroprocess, ett begrepp lånat av den sekuläre filosofen Habermas. Kanske är den processen den svåra väg vi behöver gå tillsammans.

Anders Wesslund


Kulturskymning!

22 januari 2011

Man blir alldeles matt av regeringens kulturpolitik och kulturministerns uttalanden.

Jag hade just, efter nyårshelgen, reflekterat över att DN:s kulturdel numera består mest av siffror – betyg, listor och korta rekommendationer av ”kritikernas favoriter”. Varför ta upp två spalter varje lördag med en tio-i-topplista av redan recenserade böcker, när där kunde få plats en ny recension av en av alla de böcker som aldrig recenserats?

Och så kommer då kulturministern med sitt uttalande om att kultursidorna ska göras lättillgängligare! Upprepande, och därmed bekräftande och förstärkande av schablonen om ”kultureliten”. Hur infantiliserade menar hon att kultursidorna ska bli?

Det har sagts förut, men tål att upprepas: varför är det aldrig någon som kräver att sportjournalister uttrycker sig så att icke sportintresserade fattar? Själv begriper jag inte ett ord, och sportdelen går direkt i pappersinsamlingen (utom när det är konståknings-VM, men det får aldrig ta upp särskilt många spaltcentimeter).

Jag tror emellertid inte att mitt sportintresse skulle öka om sportjournalisterna vinnlade sig om större begriplighet. Det som skulle kunna få mig intresserad är att någon tar mig med på en match av ett eller annat slag, och förklarar vad som händer. Kanske att riktigt bra idrottslärare hade kunnat bota mitt ointresse för att såväl utöva kroppsrörelse som att åskåda det – och då skulle det intresset få mig att vilja läsa sporten!

Alltså, Lena Adelsohn Liljeroth: den som är ointresserad av kultur kommer inte att få sitt intresse väckt genom att kultursidorna görs mer ”lättlästa”. Nej, om du vill bota ”kulturrädslan”, satsa på gratis kulturskola, rusta upp biblioteken, garantera att alla skolbarn får uppleva minst en teater- eller musikföreställning och en konstutställning per termin. Det är din uppgift som kulturminister, inte att läxa upp kulturjournalisterna!

Helene Egnell


Politik och tystnad

17 januari 2011

Jag har inte bott i Sverige på 5 månader, så jag är hänvisad till internet om jag ska läsa svenska nyheter. Datorskärmen är inget bra sätt att ta till sig vad som hänt i riket. Det var frustrerande att följa slutskedet av valrörelsen och sedan upplösningen på valnatten. Som tur var kunde jag följa valvakan hos en kollega som hade svensk TV via satellit. Jag tycker nämligen att politik är spännande och roligt.

Och det är viktigt. Politiken är den arena där samtalet förs om vad vi vill med vårt samhälle. I politiken bryts olika perspektiv och olika erfarenheter och vägval fomuleras. Politiken ger oss möjligheter att formulera vårt gemensamma ansvar, hur vi kan balansera mellan individens frihet och vårt kollektiva ansvar och vilja att värna helheten, den utsatta människan liksom sårbara ekologiska system. 

Men politik kan bli futtig också, handla om skitsaker. Under valrörelsen reducerades politiken till plånboksfrågor, kortsiktiga utspel där blocken tävlade om väljarnas röster med hjälp av ekonomiska fördelar. Jag saknade den stora berättelsen, vägvalet.

När jag nu på morgonen scrollar ner för DN:s internetsida så domineras den av sport (rätt kul det med), väder och en del om Tunisien, Brasilien och Austarlien. Om några veckor håller socialdemokraterna kongress och regeringen har suttit vid makten i hundra dagar. Varför är det så tyst?

Georg Andrén


Oxveckor och vargtimmar

13 januari 2011

Oxveckor och vargtimmar – det är intressant att djurs beteenden ger bilder åt människors erfarenheter.

Alla dagstidningar jag har läst nu på nyåret har haft en kort artikel om oxveckorna som ligger framför oss. Att arbetsveckor mellan nyår och påsk kallas oxveckor antyder att det är tunga och slitsamma veckor utan några extra röda dagar, som ger lite längre ledighet. En verklighet fylld av slit och släp, möda och besvär målas upp för oss.

För många är vargtimmen en realitet, den alltför tidiga morgontimmen då sömnen sviker för att oron plågar eller ångesten ylar likt vargen i mörkret. För några av våra vänner infinner sig just nu vargtimmen på ett alldeles särskilt sätt tidig varje morgon. ”Det är då de kommer”, säger kristna flyktingar från Irak. Det är då, tidigt på morgonen, de kommer för att hämta oss för transport ut ur landet. Är det idag de kommer för att hämta mig, hämta oss?  Denna verklighet har fruktan och brist på tillit som förtecken.

Oxveckor och vargtimmar drabbar oss olika.  Men verkligheten måste vi alla förhålla oss till, livet som det ter sig för mig, för min granne, för andra långt borta. Jag läser just nu KHS årsbok från 2010. Titeln är Hopp och verklighet. En rad artiklar relaterar hopp och verklighet till varandra, var och en med sin utgångspunkt. Läsningen hjälper mig att få nya perspektiv på verkligheten. Slit och släp, fruktan och brist på tillit är inte de enda bilderna. Och också om de skulle vara det utmanas jag av nya tankar och andras erfarenheter att se ytterligare dimensioner i livet.

Läs KHS årsbok Hopp och verklighet!

Hilda Lind


Bortom teism och ateism

06 januari 2011

I morse (5/1) intervjuades Eva Dahlgren i P1:s morgonprogram. Eva är sångartisten och textförfattaren (bland annat) med storslagen poesi, och som med stor integritet och ärlighet betytt och berört många lyssnare. Evas tidiga skiva Förväntan var en av mina viktiga skivor i sena tonåren. Samtalet idag i radion återknöt till när Eva sommarpratade om varför hon inte trodde på Gud. Hon hade tagit allvarligt på frågan efter att ha blivit ombedd av Svenska kyrkan att skriva ett requiem. I förbifarten hade hon fått frågan: ”Du tror väl på Gud?” Det insåg både kyrkans representant som frågade och Eva var av betydelse, så det blev inget Requiem skrivet, berättade Eva. Synd, tycker jag.

Jag undrar vilka gudomar vi tror eller inte tror på. I många fall är det någon av alla teistiska gudsföreställningar som både troende och icke-troende, a-teister, förhåller sig till. Inte heller jag tror på dem. Det är hög tid att kyrka och kristenhet på allvar arbetar med sin bekännelse- och når bortom teismen. Eller på allvar börjar brottas med vad en teistisk tro kan och inte kan innehålla idag. Eva uttryckte samma anmärkning som Sven-Eric Liedman i Ord o Bild (6/2007-1/2008): teistiska svar krymper världsbilden och den förundran vi alla delar inför universum och det stora mysterium det utgör.

Teism finns även i mer utvecklade teologier och även spår av i många av KHS:ares gudsföreställningar. Åtminstone är teismen något troende behöver förhålla sig till i relation till andra bekännare med mer dogmatisk, traditionell eller fundamentalistisk bekännelse. Är det i denna senmoderna tid möjligt att tro på en personlig Gud? Jag tror det står i vägen för djupare andlighet, som vi som kristna humanister delar med så många fler och dialog om den befrielsens potential som ryms i den kristna berättelsen om människan. Jag hävdar det trots den starka betydelse en personlig gudstro har och haft för människor. Jag tror även teismen ger bränsle till mer stridbar ateism, som trots sin obehagliga dogmatism har värdefull kritik mot kyrka och religion.

Ett requiem av Eva tror jag hade blivit något oerhört fint  – men jag respekterar hennes beslut.

Frågan var bara fel ställd.

Anders Wesslund