Undergång eller apokalyps?

15 januari 2014

Hur ska det här året bli? Frågan formuleras mer eller mindre sofistikerat inför det nya året. I vår tid ofta med en optimistisk underton. Frågan kan också ställas burdust, kommer allt gå åt pipan, kommer jorden att gå under? Katastroftänkande går i vågor. Misstolkningen av den så kallade Mayakalendern gav ett för känslorna kittlande uppsving 2012. Rädslan för kärnvapenhotet klingade av när det kalla kriget avlöstes av den globala uppvärmningen. Miljöhoten hopar sig över en alltmer mörknande himmel med en hastighet, som med vetenskaplig precision förutsägs av det gradtal som gäller 2050. En, två eller många fler grader, bestämmer både graden av undergång och hur fort den kommer.
Undergången behöver inte vara total, ibland sitter några på åskådarplats och ser på andras undergång. Krigshärdarna i Mellanöstern, människorna i vågorna kring Lampedusa, horderna av människor som tar en sista chans innan det oundvikliga slutet kommer. De sträcker ut sina händer till oss, som ser förtvivlan i deras ögon, vi som vet skillnaden mellan vi och dem.
Uppenbarelsebokens mäktiga skildringar av den slutliga undergången liknar andra religiösa undergångsvisioner. Den muslimska världens undergångsscener, liksom Ragnaröks och Uppenbarelsebokens slutscener är inledningen till något större och bättre. Konungens återkomst i Sagan om Ringen anknyter till tankarna om den våldsamma undergångens renande kraft inför övergången till en ny god värld. Där skiljer sig de religiösa undergångsscenariorna från de vetenskapliga världsbildernas totala kollaps.
Begreppet apokalyps används ofta för att beskriva den totala undergången. Dock ordet betyder egentligen avtäckande eller uppenbarelse, jmf Uppenbarelseboken. Kan innebördsförskjutningen från uppenbarelse till undergång säga oss något? Eller ska frågan vändas?
Det finns en berättelse i Talmud om en judisk lärd, som plågades av det av Gud själv instiftade dödsstraffet. Att ändra Guds lagar skulle vara hädelse. Men den judiske lärde fann en lösning, nämligen att genom ett system av regler och handlingar hindra att någon blev dödad. Att skjuta det oundvikliga så långt fram att den aldrig blev verklighet.
I all sin enkelhet är det inte lösningen? Efter Hiroshima är kärnvapenhotet en del av mänsklighetens öde, men när sker urladdningen? Och miljökatastrofen verkar oundviklig, det är snarare en fråga om när och hur. Det vill säga den stora katastrofen är lika given som Guds beslut om dödsstraff. Men vi kan på vägen dit göra något, lindra miljöbelastningen, förstöra alla kärnvapen, stoppa vapenförsäljningen till världens oroshärdar. Vi ser stora apokalyptiska händelser framför oss med mer eller mindre evidensbaserad klarhet. Men det ligger i vår mänskliga förmåga att hindra eller med den Talmud-lärde åtminstone uppskjuta dem.
Det finns dock en undergång vi inte kan göra något åt, den egna döden. I min ålder ser jag mina jämnåriga 70+-åringar med större eller mindre stoicism se sitt allt närmare öde i vitögat. Vi som har barnbarn ser med oro på skolans utveckling, vi vill att välfärdssamhället skall finnas kvar, att begreppet solidaritet skall fyllas med ett reellt innehåll. För alla dessa goda ting står döden i vägen, vi kan bara göra något en kort tid. Men de kloka äldre jag talar med är angelägna att de goda avsikterna skall överleva vår egen livstid. Det finns olika politiska lösningar på dilemmat, men de förenas av en egenskap, långsiktighet, att räcka längre än det vi ser just nu, längre än vår kvarstående livstid.
Är det därför vi ser med tilltagande olust på det pågående politiska spelet, med kortsiktiga medieutspel, där det enda viktiga instrumentet saknas? Det goda samhället ska vara så stabilt att undergången förskjuts förbi nästa valrörelse och mandatperiod. Förståelsen om riskerna för mänsklighetens undergång ska leda till så kloka beslut att det blir en apokalyps – en uppenbarelse.

Erik Lundgren


Inequality is the defining challenge in our time

06 januari 2014

-Du ser, den är tom. Dina pengar blir de första jag tjänar idag.

Jaqueline visar fram sin tomma börs och berättar hur mina pengar kommer bli till något att äta för hennes två döttrar. Något hon kommer att handla för uppe i byn. Jaqueline ger mig en liten beskrivning över hur pengarna kommer in, först från oss turister på stranden, sen blir de till inköp i de lokala småbutikerna uppe i den lilla staden. Ukunda, så heter den och i ligger i södra Kenya, 2 km in från stranden vid Indiska oceanen. Den ligger längs huvudvägen mellan Mombasa och Dar es Salaam. Så fungerar den lokala ekonomin. Det börjar på stranden.

Bild

 Reklamen är målad direkt på husväggarna – i de fall de små butikerna är inrymda i hus, det är mer små hyddor av sten. Många andra har små stånd direkt på gatan av ihoptvinnade käppar och sönderblåst presenning.  Avgaser och sirener fyller luften. Taxitrafiken av matatus – minibussarna –  trehjulsmopederna, och mc-taxis är intensiv. Det finns ingen industri i staden, allt bygger på handel, försäljning. Av papayas och bananer, av tyger och hantverk, av reparationer, biltvätt eller skjutsningar. Och ytterst är allt beroende av turismen.

Kontrasten är stor mot turisthotellen, resorterna, längs havet där vi turister och rika privatpersoner bor; kenyaner (svarta och indier), britter, tyskar och svenskar. Där, på hotellen och i butikerna jobbar lokalbefolkningen. Eller på stranden utanför de bevakade murarna. Det var där, längs Diani beach som en hemmagjord bomb slängdes in på nattklubben från en förbipasserande motorcykel. Jaqueline tonar ner det hela, hon vill inte att oron sprids men nyheten har redan kablats ut över världen och dramatiken har pumpats upp i feta rubriker. Nu blir det ännu färre turister som vågar sig hit. Många européer avbokade sina resor i höstas efter det stora gisslandramat med den våldsamma upplösningen mot ett varuhus i Nairobi. Nu blir det ännu svårare för lokalbefolkningen. Det är egentligen högsäsong men hotellen gapar halvtomma.

– I saw that you need me. I am good for you.

Nej, det var inget skamligt erbjudande utan en yrkesstolthet som Jaqueline uttryckte. Från den inledande förhandlingen mellan oss på stranden tills jag fått fyra återkommande behandlingar för mitt knä, växte en vänskap fram. Medicinsk massage, inte bara vanlig, sade Jaqueline. Till semestern kom jag på kryckor, hem gick jag dem förutan. Hon har mitt erkännande. Där i strandhyddan vid Indiska oceanen arbetade en yrkesskicklig kvinna på de villkor ett fattigt, turistberoende land som Kenya ger.

I landet finns över 40 folkgrupper, stammar, religiöst samsas kristna, muslimer och hinduer tillsammans med stamreligiositet. Till det kommer arvet efter araberna med slavhandel, efter portugiser, italienare och senast brittisk kolonialstyre d v s kapitalism och nykolonialism av brittiska mått (industrier och fastigheter ägs ofta av västintressen, även gulfstaterna och asienekonomierna finns där) och förlorat stöd österifrån efter murens fall 1989. En inhemsk politisk klass runt maktapparaten i Nairobi har gett nyrika kenyaner. Korruptionen är extremt utbredd och ett stort nationellt problem. Gapet rika – fattiga är lika stort inhemskt som mellan Nord – Syd. HIV och aids har också drabbat landet hårt.

Efter befrielsen 1963 med Jomo Kenyatta som landsfadersfigur drabbades landet av mer diktatoriskt styre under Arap Moi (1978-2002). Det senaste decenniet har präglats av politiskt våld mellan etniska grupper och oroligheter i samband med presidentvalen 2007 (över 1000 personer dödade) och 2012 med medling ledd av Kofi Annan. Då bildades en samlingsregering där oppositionens kandidat Odinga fick en nyinrättad premiärministerpost. Idag är Odinga ute från makten, Uhuru Kenytta (Jomos son) är nyvald president, men han m fl av dagens politiska makthavare väntar åtal under Internationella brottmålsdomstolen, ICC, misstänkta för att ha underblåst det politiska våldet.

Under ytan gror spänningarna. De ligger där, latenta och blossar upp emellanåt. När fattigdomsanden är dagligen där, man kommer ingenstans, och när man möter oss rika, inhemsk eller utifrån, tar desperationen över hos en del. Frustrationen går inte hålla tillbaka. En hemgjord bomb. Sårade människor, personliga tragedier. Men inget ändras. Snarare har kenyaner generellt blivit än fattigare sedan 1980-talet.

I International New York Times, som jag läser på flyget, skriver krönikören Roger Cohen (http://www.nytimes.com/2013/12/20/opinion/cohen-inequality-indian-style.html?ref=rogercohen) om Ravi Gulati, en indisk man med strålande karriärsmöjligheter inom ekonomi och handel som vänder konsumtionsidealen ryggen: ”The epiphany of one Indian who fled the greed-is-good fast track to help the poorest”. Cohen skriver att efter 25 år av globaliserad nyliberalism där världen instämt i Margareth Thatchers credo  ”there is no such thing as society”,  hörs idag en ny röst i världspolitiken:  Barack Obama uttryckte förra månaden att ”inequality is the defining challenge in our time”.  Gulati pekar på hur girigheten gjort världen galen och hävdar ”that society does exist”. Vägen för Indien är att enbart solidaritet kan ge skydd, utbildning, lika möjligheter och social trygghet för de fattigaste såväl som hopp inför framtiden om utjämnade inkomstklyftor. Det han skriver gäller i lika hög grad Kenya och alla våra samhällen såväl i syd och nord.

Än har ingen förändring skett, det är ”business as usual”. Är det dock hoppets röster Gulati och Obama representerar och en gryning vi kan börja skönja? Kommer vi åter se samhället som ett gemensamt ansvar i den globala byn? Kan miljöhot och överkonsumtion leda till att världen hittar vägar bortom nyliberalismen?

En dag kanske strandförsäljarna längs Diani beach har jobb inne i Ukunda där de bygger infrastrukturen? En dag är kanske Jaquelines fingrar är med och bygger hälso- och sjukvården inte bara via en privat marknad eller svart som den idag är. Mina pengar, mitt kurerade knä, Jaquelines pengar i en fungerande, hållbar ekonomi – där vi möts i ömsesidig respekt med mindre avstånd mellan varandras livsvillkor?

 

Anders Wesslund 


Vi och världen efter Mandela

12 december 2013

-ANC, använder dom inte våld?

Efter en dryg timmes argumentation i ungdomsförbundets styrelse, där jag och min kompis hade argumenterat för medlemskap i ISAK, IsoleraSydafrikaKommittén, kom denna enda kommentar från en av ledamöterna. Ja, ytterligare någon fråga hade ställts men i övrigt var det tre ur samfundsstyrelsen vi diskuterade med. Ungdomsförbundet fick inte fatta beslutet själva utan dessa väktare. Kan det ha varit 1984?

Två år senare deltog jag på Folkriksdagen mot apartheid i Folkets hus i Stockholm. Mest påtagligt var kraften i så gott som hela folkrörelsesverige att samfällt ge stöd åt den samlade anti-apartheidkampen i södra Afrika. Vi var en del i den världsvida rörelsen som bidrog med att ge internationellt tryck mot regimen i Sydafrika. Nej, helt samfällt var det inte. Med på folkriksdagen var också en delegation från MUF, Moderata Ungdomsförbundet under ledning av Beatrice Ask. De röstade konsekvent mot förslagen om stöd till ANC.

Ytterligare ett par tre år senare var SKU, Sveriges Kristna Ungdomsråds rådsstyrelse en röst ifrån att få SKU att lämna ISAK. Sju ungdomsförbund röstade för att stanna kvar, sex för att lämna till förmån för ett försåtligt förslag från ett evangelikalt förbund. Jag var då ordförande i KRISS. Deras förbundsordförande var anhängare av Livets ord. Jag minns hur jag vid ett annat tillfälle sade till honom:
– Den Gud du bekänner känner inte jag.

ISAK bildades 1979 genom aktivt initiativ från flera av de kristna ungdomsförbunden och deras gemensamma engagemang via SKU. Lennart Renöfält; SMU:s internationelle sekreterare (tror jag han var), var flera år tongivande och viktig ordförande för ISAK. Tio år senare, 1989, just när apartheidregimen var som mest trängd, året före Nelson Mandelas frigivning, hade det varit en symbolhandling i totalt katastrofal riktning om de svenska kristna ungdomsförbunden valt att träda ur ISAK även om sex av oss varit kvar som enskilda medlemmar. Det hade gett eko internationellt.

Idag är detta historia. Det vi lärt oss från Sydafrika efter apartheids fall och övergången till ett demokratisk, fritt och icke-rasistiskt styre är att historien inte får glömmas, inte heller förvrängas. Sannings- och försoningskommissionen, the Truth and Reconciliation Commission, TRC, som leddes av ärkebiskop Desmond Tutu, sökte försoningens väg för sitt land. I det domstolsliknande organ som sattes upp var det möjligt för bödlarna och förtryckarnas utövare under apartheid att söka amnesti. Vad som krävdes var att de inför offrens anhöriga gav vittnesmål om sanningen om vad som hade hänt. Utan sanning, ingen försoning och heller inte heller möjlighet till att ge förlåtelse för dem som klarade att ge det. För att försoning skulle var möjlig och en fredlig framtid mellan folkgrupperna i Sydafrika behövde det som skett benämnas och bli sant – hur hemska vittnesbörden än var. Här kunde man se tydliga avtryck av kristna tankar kring försoning.

Nelson Mandela och ANC, som sedan bildandet 1912 hade ickevåldet som ledstjärna (influerade av Gandhi), valde efter Sharpevillemassakern 21 mars 1960, att ta till väpnad kamp. Mandela var med och bildade ANC:s väpnade gren – det var därför han satt fängslad i 27 år. Tillsammans med den sydafrikanska regeringen kom flera västländer att beskriva ANC och Nelson Mandela som terrorister – så sent som 2008 tog USA bort terroriststämpeln från Mandela. Man hade för stora egna ekonomiska intressen för att stödja befrielsekampen, istället gav man stöd till regimen.

När Nelson Mandelas minne idag hedras i en hel värld, är det mannen som visade vägen för försoning och hopp. Alla som idag hyllar och vördar honom för detta väljer därmed också att säga ja till de goda krafterna. Det ska vi alla välkomna. Men Mandela såg inte sig själv som en hjälte, ett helgon eller en människa större än någon annan. Han såg sig som en i sitt folk, som ledde dem och delade kampen med dem för sin frihet. Att vara sann mot honom är att då tillstå hela hans livsgärning, att det var och är en befrielsekämpe som gått ur tiden. Utan kampen hade heller inte hans försoningsgärning varit möjlig.
Att vara sann mot Mandela och det sydafrikanska folkets lidande, är att vara sann mot hela denne mans och hans rörelses historia. Annars är man heller inte sann mot sig själv, de ideal och de människor man företräder idag. Ansvaret att föra försoningens budskap vidare går genom oss alla, och våra politiska ledare – som en fortsatt sannings- och försoningskommission.

Hur skriver vi vår historia?

Anders Wesslund


Margaret Thatcher

08 april 2013

Margaret Thatcher är död. I de första runorna och krönikorna talas det om henne som en av de stora ledarna i efterkrigseuropa. Där andras eftermälen bleknar och klingar av kommer Thatchers leva vidare, starkt, klart. Hon saknas, t o m av sina fiender: ”för att motståndarna älskade att hata henne”. Reinfeldt är diplomatisk nog att säga att hon skapade stora skillnader i uppfattningen om henne, mellan dem som ansåg att hon gick för hårt fram och dem som hyllade henne. Han vet ju vad folk idag tycker om nyliberal politik, när det fått känna av känna verkningarna av den också under hans styre.

Med Thatcher fick nyliberalismen med sina avregleringar och privatiseringar genomslag. Det började på 1970-talet med Chicagoskolans Friedrich Hayek och Milton Friedman, som fick pröva sina idéer i Pinochets Chile. Med bundsförvanten Reagan i USA och Thatchers hårdhänthet startade den politik som öppnat för de stora klyftor som sedan dess vidgat sig i västvärldens samhällen. Idag är Friedman ute och Keynes har återkommit på ekonomernas himmel, även bland många av de liberala ekonomerna. Sent omsider börjar de inse att nyliberalismen inte har några svar på de mycket allvarlig frågor vår tid står inför; nyväckt fascism, gigantiska klyftor och framför allt en global miljökatastrof.

Efter Thatcher kom filmare som Ken Loach och beskrev 2/3-delssamhällets (ett helt nytt begrepp för en ny generation) framväxt i Storbritannien. Där beskrevs hur arbetslösheten fördes vidare i generationer i norra Englands kolgruve- och industribälten. Där beskrevs misären. Våldet. Hopplösheten. Ruffiga hyreskaserner för the lower class. Ödsliga industrilokaler övertagna av kriminella och missbrukare blev scener som speglade verklighetens England efter Thatcher i kommande deckarserier från den forna stormakten. ”Old England is dying”. Falklandskrig och nationalistiska toner som ett sista dödsryck. Jag minns hur Maria Bergom Larson åkte runt i Sverige, för att få oss att få upp ögonen och empatin för människors villkor som konsekvens av den politik som vi kom att införa här något decennium senare. Det gällde synen på den lilla människan. Hennes människovärde. Var det i Ålidhemskyrkan i Umeå i slutet av 1980-talet? Jag tror det.

SANYO DIGITAL CAMERA

Rå, hänsynslös. Det är två epitet om Thatcher, men ord som också kännetecknar en hel tidsålder därefter. Gruvarbetarna strejkade ett helt år. Hårt mot hårt. Men de fick inget. De tvingades tillbaka, liksom hela fackföreningsrörelsen som slogs för mer än löner. För en värdighet. Kunde medel- och överklassen se eller än mer förstå det? Vad det innebar? De tvingades tillbaka till gruvorna, sedan ut i arbetslösheten medan Docklands och City i London senare kom att visa upp en pervertering av mänsklig gemenskap, d v s dess totala frånvaro i kapitalisternas cyniska rikemansliv sida vid sida med ökad slum och raskravaller i Brixton. På 90-talet var även svenska kapitalister med och köpte ”billigt” i London.

Jag var i Liverpool sommaren 2010. Den eleganta fotbollsarenan låg insprängd bland längor av förslummade bostäder. Tomma grushögar, glassplitter, bråte bredvid den tidigare folkliga fotbollens arena, där pojkars möjligheter idag handlar om att drömma om räddare som Steven Gerrard. Fortfarande håller fansen upp den gamla andan: läktarna. You´ll never walk alone”sjunger de som fortfarande har råd att komma in arenan. Annars får man se och sjunga på den lokala puben.SANYO DIGITAL CAMERA

I London var det lika tydligt. Gulfmiljardärers kapital är nedplöjt i nya Emirates Stadium, där fotbollslaget Arsenal likt många andra i det nyliberala Europa sålt sina själar, köpts upp, blivit köpta tillsammans med dess spelare. Förr innebar ”uppköpt” att förråda, i nyspråket att vara en vinnare. Judas uppköpt? Nej, han trodde trots allt på sitt förräderi tills han i förtvivlan slängde sina trettio silvermynt och tog sitt liv. Vi lever vidare.

Andra världskriget följde på 20-talets marknadsliberala excesser med depressionen och 30-talets fascism i kölvattnet. Efter 1945 hyste få tilltro till marknadens magiska krafter. Man var snarare rädd för marknadens terror och i hela västvärlden valde politikerna – från höger till vänster – att sätta samhällsintresset främst genom olika regleringar. The New Deal och The Great Society i USA, idéer om en ”social marknad” och efterföljande ”ekonomiska under” i Västtyskland, nordiska välfärdsmodeller, den konservative brittiske premiärministern McMillans ord om ”överflödets tidsålder” och ” att ni har aldrig haft det så bra”, Les Trente Gloriueses i Frankrike som uttryck för utvecklingen i Frankrike. Syftet med all denna politik, säger Tony Judt (1948-2010), ledande historiker på efterkrigstidens Europa, var att hålla ojämlikheten stången. Han hyllar politikerna efter kriget ”som statsmän av högre klass” för deras moraliska hållning; var de än hörde hemma politiskt; konservativa, liberala, socialdemokratiska ledare såsom Léon Blum, Winston Churchill, Willy Brandt och Franklin Roosevelt. Ingen av nutidens västliga politiker kan mäta sig med dessa hos Judt. Han ser dem som ”Thatchers barn”, politiker som lett reträtten från sin företrädars ambitioner. Han skriver skarpt och klargörande om de vackra privatiseringarna och avregleringarna både i Storbritannien och Sverige: ”Det finns både vinnare och förlorare i privatiseringshistorien. Efter bankkrisen i Sverige som resulterade i ett allvarligt budgetunderskott omplacerade (den konservativa) regeringen i början av 1990-talet fjorton procent av pensionsfonderna, som dittills varit statsmonopol, från den offentliga sektorn till privata pensionsförsäkringar. Som man kunde förutse var det landets försäkringsbolag som drog störst nytta av denna omläggning. På samma sätt ingick det i villkoren då brittiska allmännyttiga företag såldes till högstbjudande att tiotusentals arbetare ”förtidspensionerades”. Arbetarna förlorade sina jobb och staten fick en ofinansierad pensionsbörda på halsen. Men de som hade aktier i de nu privata allmännyttiga bolagen slapp undan allt ansvar.
Genom att flytta över ägandet till affärsmännen kunde staten avsäga sig moraliska förpliktelser. Och detta var helt avsiktligt. Mellan åren 1979 och 1996, det vill säga under Thatchers om Majors regeringstid, steg i Storbritannien den privata sektorns andel av personliga tjänster som regeringen sålt ut från elva till tretiofyra procent. Störst var ökningen inom särskilt boende för äldre, barn och psykiskt sjuka. De nyligen privatiserade hemmen och vårdcentralerna sänkte naturligtvis kvaliteten på tjänsterna till ett minimum för att höja sin vinst och aktieutdelningen. På så sätt har man i smyg avvecklat välfärdsstaten, till förmån för en handfull företagare och aktieägare.”
För den som vill läsa mer om konsekvenserna av Thatchers politik, är hans postuma Illa far landet, Karneval förlag, att rekommendera.

Mikael Timm avslutade sin krönika om Thatcher i Kulturradion med att säga att hon öppnade dörren till en tidsålder hon nog själv inte hade velat leva i. Det kanske kan tjäna som en av de viktigaste slutsatserna i eftermälet av denna kraftfulla politiker. Thatcher var begränsad i förmåga till medkännande, till att se sina medborgare, till att se vad hon själv släppte fram för krafter. Hon var mänskligt sett mycket begränsad  beträffande själsliga förmögenheter. Det är knappast ledarskap för eftervärlden att ta fasta på. Vad vi snarare behöver är ledare med en empatisk förmåga, som vet vad oförmåga att känna med svagare grupper innebär. Vi behöver erövra en ny vision om vad det goda samhället innebär i vår tid.
Med empatin och klarsyntheten som ledstjärnor.

Anders Wesslund


Ägande

27 februari 2013

Ägande. Få företeelser har den inneboende moraliska laddningen som ägande. Man kan inte äga en katt, sjöng visprästen Lars-Åke Lundberg en gång. Den kristna urtexten om barnet som föds visar på ägandets motsats, beroendet, att inte ens äga makten över sitt eget öde. Fattiga föräldrar, ett barn utlämnat åt andras välvilja.

Sällan går ägandet ihop med välviljan. Mitt och min skiljer oftast ut, i synnerhet när det blir för stort. Centralt i hela Bibeln är förhållandet till ägandet och hur det hänger ihop med kärleken till medmänniskan. Tilliten, förtroendet, sammanhållningen brister, går sönder när det egna tar över, vare sig det rör individen, klanen eller klassen.

I TV 1:s Uppdrag granskning berättades för ett par veckor sedan om hur Norrporten, fastighetsbolaget med 2:a och 6:e AP-fonderna som ägare, missbrukade sitt förtroende. Här var ägarna vi, nuvarande och blivande pensionärer, folket. VD, ledningen och styrelsen lät berika sig på pengar från den gemensamma kassan. Så länge pengar fanns kunde bolaget utåt vara generös donator, som en egen mecenat till staden Sundsvall. Många ur folket tyckte det var ok så länge det gick bra för företaget. Och i det klimatet har många accepterat förändringar i Sverige sedan 1980-talet. Det är ok att var rik, framgångsrik. Eller?

Det var först när reportern, likt en av GT:s profeter, frågade om det rättfärdiga i agerandet, som det kom i ett annat ljus. Eller det var kanske först när kamerans ljus riktades mot först vd, ordförande och en informationsdirektör i Norrporten, sedan mot vd i en av Ap-fonderna? För där, med reportern, som folkets representant, fick de med blicken riktad mot oss svara på frågan: var det rättfärdigt? Självsäkerheten och de framgångsrika yttre symbolerna, förbyttes snart i obehag. Fackspråket, det flashiga näringslivsspråket, blev nu ihåligt, blickarna flackande och det gick inte dölja hur struphuvuden rörde sig när sväljningar skulle kvävas.

Dessa självsäkra människor i samhällets topp, varför blir de nervösa av en nästan lika nervös journalists befogade frågor? När vi ställs inför varandra som jämlikar, våra blickar möts och vi inte kan dölja oss bakom maktens attribut, då avslöjas denna tids, liksom all historias, girighet. Då förstår vi att moral handlar om hur vi vill vara och framstå inför varandra. Ett samhälle byggs genom det som håller oss samman. Visdomen i de flesta kulturer, också uttryckt i bibeltexterna, är att vi behöver vara varsamma med makten och ägandet. Gemenskap som privatiseras finns inte längre. Goda samhällen behöver vårda ägandet. Ditt, mitt, vårt. Det hjälpte Uppdrag gransknings journalist oss att åter se denna onsdag kväll i februari.

 

Anders Wesslund


Pussy riots och dick revenges

27 augusti 2012

Rättegången mot och straffen för de tre Pussy Riot-medlemmarna har väckt uppmärksamhet och reaktioner långt utanför Rysslands gränser. Protesterna har varit omfattande mot fängslandena och de hårda domarna; två års fängelse för ”huliganism”.

Hufvudstadsbladets Anna-Lena Laurén http://www.flamman.se/protest-riktades-i-forsta-hand-mot-kyrkan#share_node menar att varken anhängare eller kritiker förstått vilka de är. I Sverige har de framställts som ett vilt punkband men de är snarare intellektuella som utfört en högst medveten politisk protest främst riktad mot kyrkan. De är feminister med tydlig hemvist inom den ryska ortodoxa kyrkan. Deras krav är egentligen ganska modesta; sexuella minoriteters rättigheter och att kyrkan skall skiljas från staten. Det är troligen det senare som fått många att se det som en politisk dom. I protesten utförd i Frälsarkatedralen, framförde Pussy Riot en bön till jungfru Maria om att frälsas från Putin. Med det pekade de på de nära banden mellan den politiska makten och kyrkan. Ortodoxa kyrkan är en maktfaktor i dagens Ryssland på väg att bli rik. Både Putin och Medvedev tycker om att synas på gudstjänster, menar Laurén. Med Pussy Riot började en granskning i ryska medier av kyrkan som inte skett tidigare. Nadezjda Tolokonnokova  citerade Sokrates, Voltaire, apostlar och Jesus ur minnet i sitt försvarstal. Som troende utmanade hon många konservativa krafter. ”Jag har kommit för vittna om sanningen”, sade Jesus till Pilatus i sitt försvartal, oklart är om detta citerades i rätten i Moskva.

Även andra sanningssägare som utmanat makthavare har uppmärksammats den senaste tiden; i torsdags visade SvT Fredrik Gerttens dokumentär Big boys Gone Bananas! www.svt.se/2.174787/1.2831969/big_boys_gone_bananas  om hur bananjätten Dole skrämdes för att tysta och stoppa hans och Margarete Jangårds första dokumentärfilm Bananas!.  

Det handlar om maktens män hotade av andra berättelser än de själva vill höra om sig. Kännetecknande är hur de använder makten i rent repressiva syften. De slår tillbaka hårt, mycket hårt. Pussy iots möts av Dick revenges. Och därmed avslöjas de. Våld och hot om våld används ofta i försöken att stoppa sanningar.

Anders Wesslund


Några tankar om Maria

23 mars 2012

På söndag är det Jungfru Marie bebådelsedag och jag tänkte försöka bena upp några av mina tankar om Maria.

Jungfrufödsel är ju en grej som har stött många feminister och som också har gett upphov till en hel del begränsande kvinnoideal. Men det finns andra bilder också. En vän till mig kallade det queert: att ”don’t need no man” är startpunkten på vår tro. Idag är det ju en reell möjlighet; man kan få barn utan penetration av en man; i morgon kanske inte ens spermierna måste vara hämtade från en man. Vad betyder det i förhållande till det, att en helig Ande är barnets far (eller mor)?

Lydnaden, är en annan fråga som öppnar upp för många tolkningar. Den latinamerikanska marianismo-kulturen som parad med machismo-idealet för män leder till många kvinnors underordning i sina äktenskap, det är en. Självklart inte bara en latinamerikansk företeelse, men extra uttalad där, kanske. Jag tänker att Marias lydnad ju faktiskt går på tvären med väldigt mycket av alla andra förväntningar som finns på henne. Lydnad och uppror, skulle kunna vara titeln på en biografi. Maria lyder Gud och riskerar därmed att förlora allt.

Josef, den första plastpappan, vem var det som skrev om det? Jag tycker att tanken är lite cool. Jag funderar lite på Josefs insats för att rädda Marias skinn i allt tumultet. En möjlig fanfic (får man skriva sånt till bibelmaterialet?) är ju att Josef är en förälskad toffel och att det är Maria som med sin övertygelse driver.

Min favoritikon är en ortodox ikon för Jungfru Marie insomnande, som ser ut som en klassisk Modern-barnet-bild men där det är Jesus som håller Maria i famnen. Maria är då naturligtvis inte bara modern utan även kyrkan. Kom ihåg det, ni stora män i kyrkan! Er positions storhet, är att ni föder Kristus (som i sin tur föder er, i dopet). Er litenhet är att det inte är ni som är Kristus. Ni är människan, som Maria, som faktiskt också får vara liten i den gudomliga famnen. Eller liknande. Jag leker med tankarna, förlåt min dåliga renlärighet. I alla fall; tankarna kastas om lite.

Maria får ett svärd genom sin själ. Det är kanske alla föräldrars lott men kanske allra helst hennes som måste ge upp sina anspråk på sin son inte bara till andra människor utan till hela världen inklusive henne själv. Hon får ge upp sin föräldraroll för att lära sig av sitt barn. Det är också en spännande tanke.

Jag tror att man ska vara försiktig med att göra Maria till en feministisk förgrundsgestalt men lika försiktig med att göra henne till en underkastelseikon som i marianismo. Maria är en människa att leva med. Det är nog inte helt taget ur luften att kyrkans tradition har identifierat Guds moder också med Guds kyrka. Jesus har ju en tendens att göra samma med oss; vi vill möjligen vara förmyndare för ”vår” Jesus men till slut är det ju inte vi som har kommandot över den relationen.

Marta Gustavsson


Om det politiska handlandets och tänkandets konst

21 februari 2012

Jag läser om Hanna Arendt. Eller rättare sagt jag läser en recension av en berättelse om Hanna Arendt – Arne Melbergs recension av Ulrika Björks och Anders Burmans (red) bok ”Konsten att handla – konsten att tänka: Hanna Arendt om det politiska” i Svenska Dagbladet.

Bara det. Att läsa en berättelse om en berättelse om ett liv och ett tänkande. Denna fantastiska möjlighet som expanderar våra horisonter i det oändliga, denna komplicerade process som distanserar oss från varandra. Att läsa om någon som har läst någon som har skrivit om någon annan.

Jag läser att hon, Hanna Arendt enligt recensenten av boken om Hanna Arendt, ”drar en tydlig gräns mellan en politisk sfär, som också är tänkandets och språkets område, och en social sfär, som är hemmets och det tysta våldets område”. Och jag tänker att en sådan gräns brukar normalt sett bara den kunna kosta på sig som äger sin trygga plats i offentlighetens ljus. En sådan hade förvisso Hanna Arendt, men det känns ändå främmande för hennes tänkande. Så som jag lärt känna det. Uttalandet nyanseras också i meningen efter. Men min tanke har redan vandrat vidare.

Någonstans här i en läsning om en annan läsning, sätter recensenten fingret på något fasansfullt avgörande.  Fasansfullt – det tysta våldet i hemmet saknar språk och till och med en klar tanke. Det är liksom otänkbart, det där fysiska men ännu oftare det mentala våldet. Det som sker mellan människor av olika åldrar i hemmet som är vår borg. När vi bestämmer och begränsar varandra på ett orättfärdigt sätt, med eller utan uppsåt. Det där som inte låter sig berättas då det inte finns några ord.

Avgörande – det är just denna kroppsliga erfarenhet av det tysta våldet som en del av oss bär med sig ut i offentlighetens och politikens klara tanke och pregnanta språk. Kanske färre än vi tror, kanske fler än vi vågar tänka. Men vad gör det med språket och tanken? Hur gör det med oss? Våldet kamouflerat i retorik om demokrati och jämställdhet, om solidaritet och omsorg. Kan det vara så? Ibland tycker jag att det går att ana men oftare döljs det i mekanismer och strukturer som inte omedelbart uppfattas som våldsamma. Det bara känns. Tanken känns förbjuden men har redan intagit min kropp.

Om det också är Hanna Arendts, författarnas till antologin om Hanna Arendt, eller recensentens av antologin om Hanna Arendts tanke vet jag inte. Men att en text om en text om en text kan leda till sådant engagemang svindlar.

 

Ulrika Svalfors


En aning om sin egen omänsklighet

29 augusti 2011

Rebellerna lär ha intagit Khadaffis högkvarter i Tripoli. Eller kanske inte intagit eftersom det lär vara tre kvadratkilometer stort med kilometerlånga tunnlar under jord. Där någonstans befinner sig Ghadaffis utpekade tronarvinge, sonen Saif al Islam enligt rykte. Men eftersom han har en tendens att dyka upp  glad och stridslysten bland sina likar på oväntade ställen, mediarapporteringen till trots, kanske inte heller det är så säkert.

 

Vad får en människa att bygga ett fort under jord? Och blir man tryggare eller otryggare av att vistas där? På vilket sätt tänker man att detta fort skulle kunna utgöra basen för ett mänskligt liv? Svaret är antagligen att det inte är tänkt så. Snarare som en bastion att dra sig bakom när det blåser kallare vindar. Vilket man räknar med att det kommer att göra eftersom man kommer på idén att bygga fortet. Trots att folket sägs hylla dess grundare och boende. Det tyder på att det finns en sorts medvetenhet eller åtminstone aning om sin egen omänsklighet, tänker jag. Man vet med sig att det inte kommer att hålla i längden.

 

Det är i sig hoppfullt mitt i den mörka verklighet som utspelar sig inte så långt härifrån bland människor inte så olika oss. Till och med det mörka tvingas förhålla sig till ljuset.

 

Ulrika Svalfors


Berättelser som bryter och bär

04 augusti 2011

Nu har KHS sommarmöte på Sigtunastiftelsen startat, Berättelser som bryter och bär är temat. Filosofen Bengt Kristensson Uggla talade om nödvändigheten att inlemma människor i varandras berättelser, att inte bli själv med sin berättelse om världen som sekten eller Anders Breivik, och anknöt till 22 juli och tragedin i Oslo och på Utöya. Den sanna berättelsen finns inte, utan de mångas berättelser som bryts mot varandra är förutsättning för demokratin. Och tron, den religösa,  kristna i detta fall behöver alltid och har alltid haft sin religionskritik – inifrån. Enda sen kyrkans första tid, menade Bengt.

Bengt Göransson fortsatte på eftermiddagen med ett försvar för det hotade medborgarbgreppet, när människor reduceras till skattebetalare. Det gemensamma överförs till det privata. Politiken och demokratin förutsätter eftertänksamheten. Det är en teoretisk process om den praktiska verkligheten till skillnad mot ideologens färdigtänkta  och slutna system. Nej till visioner – demokratin blir och ska aldrig bli färdig, var ord från dagens andre Bengt.

Några brottsycken från sommarmötets första dag.

Anders Wesslund