Att bli berörd

En vän sa om Torgny Lindgrens bok Klingsor att den inte berörde honom, trots att den var kroppslig, humoristisk, ironisk och underfundigt allvarlig. Vad betyder det att man blir berörd?
Själv kände jag stor ömhet för Klingsor, denne medelmåtta, som målade stilleben av gamla koppar och grytor hemma hos sig och levde på livslögnen att detta var den stora konstens slutliga fulländning. En enda gång i livet hade han vernissage. I Avabäcken, namnet är valt med omsorg, vi förstår att det är en konstnärligt okunnig publik, som förtjust kände igen kopparna hemma hos Klingsors. Det var Klingsors tragik att målningarna inte framkallade den djupa känsla som den stora konsten skulle väcka. Åskådarna såg något, men inte det som de egentligen skulle se, inte som det var tänkt.
Pilecki hette en polsk militär, som lät sig tillfångatas av nazisterna och hamnade i Auschwitz, där han bedrev underrättelsearbete. Han sände utförliga rapporter till den polska motståndsrörelsen. Uppgifterna om tortyr, avrättningar, bestialiska medicinska experiment, gaskamrar och mördande av barn och sjuka vidarebefordrades till de allierade. Dessa misstrodde uppgifterna och ansåg dem överdrivna. De fann ingen anledning att hindra tågtrafiken till Auschwitz.
Rapporten kom att kallas Wittolds rapport och finns att skaffa på nätet som Pileckis rapport.
Det är fruktansvärd läsning på över 300 sidor i dagboksform. All den brutalitet, som vi i eftervärlden nu känner till beskrivs av ett ögonvittne. Det finns inget förbarmande.
Det otäcka är att det inte berör mig. Allt det vidriga står där, prosan är saklig, osentimental, men jag glider förbi de omänskliga bilderna. Jag är fel adressat och ser inte det som jag skulle se. Efter 100 sidor lägger jag rapporten åt sidan, jag förstår vad det står i resten. Skillnaden mellan mig och de allierade beslutsfattarna är att jag vet att allt är sant, det har hänt, och det hände då. Rätt adressat skulle ha bombat spåren till Auschwitz, det jag läser kunde lika gärna vara fiktion.
Det är en otäck känsla att förstå att jag befinner mig i Avabäcken. De som var där under vernissaget kände igen kaffekopparna på Klingsors dukar, utan att förstå att målningarna hade en ohyggligt djup mening för att anknyta till Lindgrens språkbruk. Att se klart utan att se alls, att inte alls se det som är alldeles klart.
Vi har hela världens fasor som bilder i våra TV-apparater. Vi ser barn och vuxna i flyktingläger, vi hör deras berättelser, och anar vad de menar när de säger att de lämnat en trygg tillvaro med arbete och bostad och nu har berövats sin framtid.
Framför varje större butik ser vi de romska tiggarna. Några tar avstånd, andra lägger ett tiokronorsmynt. Men tiggarna är så många att tiorna inte räcker till.
I grunden är vi maktlösa, vad ska vi göra av all vår välvilja? Vad ser vi och vad gör vi med det vi ser?
Och förlorar vi inte något av det mest mänskliga, när vi inte längre blir berörda, inte ser fast vi ser?
Det som är komiskt med Avabäcksborna är att de inte förstår konstens storhet. De blir visserligen berörda, men på fel sätt, bara förtjusta över att se grytan avbildad där Klingsorna brukade steka tjädertuppen.
Pileckis rapport är inte stor konst. Inte heller Klingsors stilleben. Kan det djupast mänskliga beskrivas som att se en bild, något som skapats som en avbild. Att alla vi möter avbildar och samtidigt är det största och heligaste, att bilden är samma sak som det avbildade. TV-bilderna och den riktiga människan som sitter med sin burk framför oss kräver något. Kan det vara så, att titta i tiggarens ögon kan det vara första steget till att förstå den ohyggligt djupa meningen med att vara människa?

Erik Lundgren

Förbundets rötter

Att 1914 utgjorde början på en mycket destruktiv period i Europas historia blir vi nu ofta uppmärksammade på. Många drar paralleller mellan 1914 och 2014. Här kommer några rader om positiva ting som skedde i vårt land under tiden för ungefär hundra år sedan.

Religionsvetenskapliga sällskapet hade söndag den 18 maj ett möte på Sigtunastiftelsen. Direktor Alf Linderman visade oss runt på Stiftelsen och berättade om verksamheten.

I början av 1900-talet förändrades snabbt förhållandena i samhället och kyrkans sätt att fungera kändes inte på samma sätt relevant för denna nya tid. I Ungkyrkorörelsen växte en ambition att möta en ny tid på ett nytt sätt.

En av de drivande i denna rörelse var Manfred Björkquist. Han var uppvuxen i ett prästhem i Ångermanland. Han studerade filosofi och pedagogik och skrev en licavhandling i pedagogik. Uppenbarligen var han en person som mycket känsligt såg var problemen i tiden fanns. Och han var en person som kunde engagera andra, dra igång många olika typer av verksamheter.

En av dem var Förbundet för Kristen Humanism. En annan, där han var en av idégivarna, var Sigtunastiftelsen. Tankarna växte fram strax före första världskriget. Han hade mycket god hjälp av Oscar Ekman, på den tiden en mycket kapitalstark ekonomisk aktör. Sigtunastiftelsen startade 1917. Den mest namnkunnige av dem som drog igång Sigtunastiftelsen var Nathan Söderblom. Manfred Björkquist blev Stiftelsens första direktor.

Björkquist var skicklig i att se och upptäcka konflikter. En strävan han hade var att överbrygga olika konflikter, att få människor av helt olika bakgrund att träffas och föra samtal. Jag minns själv från sjuttiotalet hur varje sensommar anordnades en konferens med rubriken ”Arbetare och akademiker” som stod öppen för människor med olika bakgrund.

Alf Linderman menade i sitt anförande att denna kultur av möten mellan olika krafter i samhället i sin förlängning ledde till Saltsjöbadsavtalen och den svenska modellen.

Linderman strök också under det stora värdet i att Sigtunastiftelsen under alla år varit en privat stiftelse och stått oberoende av kyrkor. Att just detta gjort att det varit och är möjligt att komma som den man är och föra samtal utan att vara bunden till olika konfessioner.

Så fick vi vandra runt i byggnaderna, se biblioteket och refugiet.

Därefter höll Karin Nyberg-Fleischer ett föredrag om Manfred Björkquist. Hon kompletterade Lindermans bild. Karin Nyberg-Fleischer pekade på Manfred Björkquist mycket stora förmåga att dra igång projekt för att göra gott. Inte minst när det gällde folkbildning. Hon fick också igång ett samtal bland åhörarna så att flera personer kompletterade bilden av Björkquist och Stiftelsen. Bland dem var Sven Hartman, son till Olov Hartman, var med i samtalet efter Karins föredrag och gav en personlig bild av livet på Kullen där Sigtunastiftelsen ligger.

Religionsvetenskapliga sällskapet bildades för ungefär hundra år sedan. Också där var Nathan Söderblom en av grundarna. Bland dem fanns också Gottlieb Klein, då överrabbin i Stockholm. Det är uppmuntrande att läsa om den djupa vidsynthet som präglade dessa personer. Klein och Söderblom hade en mycket nära vänskap. Förra året publicerades en bok som behandlade Sällskapets historia och där tecknas utförliga och initierade bilder av grundarna. Där finns också en mycket intressant bild, tecknad av Inga Sanner, av den tid i vilken Sällskapet kom till. I boken skriver Helle Klein om sin farfars far Gottlieb Klein.

Jag ställde frågan om vilken mening Björkquist och hans samtid lade i begreppet humanism. Björn Skogar menade att det var en rörelse präglad av idealism i filosofisk mening, en strävan efter att göra gott. En positiv människosyn hör också dit. Möjligen ett slags konservatism, som strävar efter att överbrygga motsättningar mer än att bejaka stora förändringar i samhället.

En knapp vecka tidigare var jag med mina kyrkvärdskollegor från Täby på besök i Djursholms kapell, ett kapell som mer eller mindre byggdes åt Nathanael Beskow, grundaren av den andra linjen, Förbundet för kristet samhällsliv, som sedan smälte samman med Förbundet för kristen humanism, till vårt nuvarande förbund.

Det finns tankar i Religionsvetenskapliga sällskapet att framöver ordna ett möte som behandlar Nathanael Beskow.

Lars Söderholm

Religionsdialog och religionsdispyt

Jag är personligen djupt engagerad i religionsdialog på flera fält och ser det som en mycket viktig del av min syn på kristen mission. Det uppstår lite nu och då uttalad kritik mot religionsdialog – som något man ska akta sig för – det kan leda till synkretism menar någon, medan andra menar att det inte går att förkunna evangeliet rent och tydligt.

Mission är inte för mig utbredning av kristna läror utan spridningen av erfarenheten att människan är älskad av Gud villkorslöst. En sådan mission är effektiv först när människor som tror på Jesus gestaltning av Guds vilja, själva älskar människan villkorslöst. Det är högt ställda krav som få om en ens någon kan nå upp till. Just det är en nyckel till att förstå vad kristen tro är. Det är Gud själv som missionerar genom oss oavsett om vi har kompetens för det eller inte. Resultatet beräknas inte efter antalet anhängare till en religiös tradition, en andlig ledare eller ett knippe religiösa lärosatser utan till om vittnesbördet om vad Jesus Kristus betyder är subjektivt sant. Ett religiöst budskap är falskt, som inte genomsyrar handlingsmönstret mot och värderingen av en människa av annan åskådning, hos den som uttalar budskapet. Det kan låta hårt om det är ett budskap som är erkänt och allmänt i den egna kristna kyrkofamiljen. Skulle inte jag få predika det som mina lärare har undervisat mig om? Jo självklart förväntas det av omgivningen. Men du ska veta att om den du undervisar ser en konflikt mellan det du säger och det du gör, vilket de flesta vakna mottagare är skickliga på, så blir du en kontramissionär. Det är många kristna förkunnare med auktoritativ röst, som fått människor att lämna kyrkan för att man tappat förtroendet för den som talar, trots att andra säkert blivit anhängare. En ännu värre konsekvens är att människor avsäger sig all tro på Gud och det kristna evangeliet, när företrädare för kristen tro utdelar fördömelse från upphöjda positioner.

Första ledet i Jesus missionsbefallning i Matteus 28:19 som handlar om att göra alla folk till lärjungar innehåller inget krav på hög bekännelse – bara på en uppvaknad längtan efter den atmosfär av fred, erkännande och upprättelse som Jesus etablerar omkring sig och som han uppmanar sina lärjungar att ge vidare. Det kan bara ta gestalt då man möter den ”annorlunda andre” i en atmosfär av fred, erkännande och upprättelse som intuitivt upplevs sann. I en sådan atmosfär kan jag själv eller den andre ta ett steg närmare, eller avvakta eller ta ett steg tillbaka utan att förutsättningarna ändras. Det var den atmosfären lärjungarna vandrade fram och tillbaka i under hela sin tid med Jesus. De utsatte sig för en undervisning de inte alltid förstod så mycket av. Det var inte så mycket lärosatser men svar på frågor och förklaringar kring varför han gjorde som han gjorde. Men det viktiga var att de hade förtroende för Jesus, för det var något sant över honom – han gjorde lärjungar.

Religionsdialog är ett av många sätt att bygga broar mellan öar av tankevärldar byggda under 100-tals och 1000-tals år, tankevärldar som lätt kan skapa fiendskap om gränserna är absoluta. Jesus rörde sig i en heterogent religiös värld trots den begränsade geografiska yta han rörde sig på. Han byggde broar av tillit till libaneser, romerska hellenistiska officerare, judiska överlöpare, utstötta spetälska, handikappade tiggare, samarier som hade en annorlunda mosaisk kult, upproriska seloter, fariséer i Stora Rådet. Han rev också broar byggda av felaktiga förväntningar efter egna vinster.

I vårt samhälle finns stora behov av detta brobyggande genom människor som är bekväma med att dela erfarenheter och fullfölja respektfulla dispyter med människor av annan tro. Denna andra tro behöver inte vara en tro på Gud, det kan också vara en tro på en värld utan Gud. Genom att vara genuint intresserad av den andres sätt att tänka och vara trygg i min egen trosgrund kan många långsiktigt bygga hållfasta brofundament som håller att gå på. Förtroendefull vänskap når mycket långt så länge varje part är sann mot sig själv.

En relations-bro är nödvändig för den som tappat fotfästet där hon är, och måste ta sig mot stabilare mark. En person i en kyrka på en ort, kan bygga en bro som leder till många kyrkor, eller som leder till en fördjupad insikt om Guds människokärlek i sin egen religion. En sår, Gud ger växten och andra skördar långt utanför min kontroll. Tilliten till Guds kärlek till människan är den kristna kyrkans mission hur den än formas. De som vill en kristen identitet ska kyrkan undervisa och sätta i tjänst.

Sten Högberg

Katastrof-TV

Nej, det var inte många i mitt flöde på Facebook som protesterade. Men några inlägg tog tydlig ställning emot fenomenet humor och svältande barn kombinerat i en tv-sänd gala. Kvaliteten på TV4:s Unicef-satsning förra helgen är absolut en öppen fråga. Men i detta ligger kanske också en viktig pedagogisk poäng – det är svårt att göra bra tv, och kanske speciellt svårt att göra riktigt bra bistånds-tv.

Men betyder då det att konceptet humor och fruktansvärt orättvisa livsöden inte hör ihop? Jag är inte alldeles säker på att det finns ett enkelt svar.

För det första tror jag inte att begreppet kram-turism är tillämpligt – alltså ett för många verbet för det som människor i god tro gör när de på sin semester väljer att exempelvis arbeta gratis på ett barnhem eller hjälpa till att borra en brunn. Det är en stor skillnad mellan att fysiskt ge sig in i en annan människas kontext – utan någon kunskap eller förförståelse – och att skänka pengar till en organisation som ofta har både struktur och kunskap om människors liv och lokala marknad.

Så varför blir det då en mycket bitter eftersmak när Charlotte Perellis tårar blandas med drabbade barns fruktansvärda historier och en skojsig David Hellenius som bryter ryggen för att få formatet att hålla ihop? För att inte tala om hur Anja Persons kamp utför den svarta tv-pisten värker i varje tittares skämsmuskel. Möjligen är det en nypa beröringsskräck nedvänd i några deciliter okunskap.

Att världen består av orättvisa strukturer, att ansvar för vår nästa i det närmaste är en kränkning, att vi tillåter världen att mörkna – är det var och ens ansvar?

Nåja, nu är glappet i mitt resonemang kanske väl stort men det är liksom i det svaret jag önskar landa. Så länge vi accepterar att vi bara är människor, och som individer oförmögna att rädda världen, finns det då ett rätt och ett fel sätt att dela?

En av de personer jag beundrar mycket är Jonas Gardell, särskilt på scen. Ett av hans gyllene kort är att öppna upp sin publik med skratt, för att i nästa stund sticka in ett stort allvar – tvinga oss att sätta skrattet i halsen. Och det funkar för mig.

Jag landar varje gång i samma slutsats – det finns bra och det finns dålig tv. Så länge vi människor inte är beredda att splittra allt vi känner för en rättvis struktur, då blir också givandet som fenomen en halvmesyr i brist på verkligt delande – som bygger på en fördelning av världens resurser. Och kanske är det med det som med demokratin – inte perfekt men det bästa vi kan göra.

Thomas Ekelund