Nej, det var inte många i mitt flöde på Facebook som protesterade. Men några inlägg tog tydlig ställning emot fenomenet humor och svältande barn kombinerat i en tv-sänd gala. Kvaliteten på TV4:s Unicef-satsning förra helgen är absolut en öppen fråga. Men i detta ligger kanske också en viktig pedagogisk poäng – det är svårt att göra bra tv, och kanske speciellt svårt att göra riktigt bra bistånds-tv.
Men betyder då det att konceptet humor och fruktansvärt orättvisa livsöden inte hör ihop? Jag är inte alldeles säker på att det finns ett enkelt svar.
För det första tror jag inte att begreppet kram-turism är tillämpligt – alltså ett för många verbet för det som människor i god tro gör när de på sin semester väljer att exempelvis arbeta gratis på ett barnhem eller hjälpa till att borra en brunn. Det är en stor skillnad mellan att fysiskt ge sig in i en annan människas kontext – utan någon kunskap eller förförståelse – och att skänka pengar till en organisation som ofta har både struktur och kunskap om människors liv och lokala marknad.
Så varför blir det då en mycket bitter eftersmak när Charlotte Perellis tårar blandas med drabbade barns fruktansvärda historier och en skojsig David Hellenius som bryter ryggen för att få formatet att hålla ihop? För att inte tala om hur Anja Persons kamp utför den svarta tv-pisten värker i varje tittares skämsmuskel. Möjligen är det en nypa beröringsskräck nedvänd i några deciliter okunskap.
Att världen består av orättvisa strukturer, att ansvar för vår nästa i det närmaste är en kränkning, att vi tillåter världen att mörkna – är det var och ens ansvar?
Nåja, nu är glappet i mitt resonemang kanske väl stort men det är liksom i det svaret jag önskar landa. Så länge vi accepterar att vi bara är människor, och som individer oförmögna att rädda världen, finns det då ett rätt och ett fel sätt att dela?
En av de personer jag beundrar mycket är Jonas Gardell, särskilt på scen. Ett av hans gyllene kort är att öppna upp sin publik med skratt, för att i nästa stund sticka in ett stort allvar – tvinga oss att sätta skrattet i halsen. Och det funkar för mig.
Jag landar varje gång i samma slutsats – det finns bra och det finns dålig tv. Så länge vi människor inte är beredda att splittra allt vi känner för en rättvis struktur, då blir också givandet som fenomen en halvmesyr i brist på verkligt delande – som bygger på en fördelning av världens resurser. Och kanske är det med det som med demokratin – inte perfekt men det bästa vi kan göra.
Thomas Ekelund
Publicerat av denkristnahumanisten 
Den kristna humanisten 