Att bli berörd

25 maj 2014

En vän sa om Torgny Lindgrens bok Klingsor att den inte berörde honom, trots att den var kroppslig, humoristisk, ironisk och underfundigt allvarlig. Vad betyder det att man blir berörd?
Själv kände jag stor ömhet för Klingsor, denne medelmåtta, som målade stilleben av gamla koppar och grytor hemma hos sig och levde på livslögnen att detta var den stora konstens slutliga fulländning. En enda gång i livet hade han vernissage. I Avabäcken, namnet är valt med omsorg, vi förstår att det är en konstnärligt okunnig publik, som förtjust kände igen kopparna hemma hos Klingsors. Det var Klingsors tragik att målningarna inte framkallade den djupa känsla som den stora konsten skulle väcka. Åskådarna såg något, men inte det som de egentligen skulle se, inte som det var tänkt.
Pilecki hette en polsk militär, som lät sig tillfångatas av nazisterna och hamnade i Auschwitz, där han bedrev underrättelsearbete. Han sände utförliga rapporter till den polska motståndsrörelsen. Uppgifterna om tortyr, avrättningar, bestialiska medicinska experiment, gaskamrar och mördande av barn och sjuka vidarebefordrades till de allierade. Dessa misstrodde uppgifterna och ansåg dem överdrivna. De fann ingen anledning att hindra tågtrafiken till Auschwitz.
Rapporten kom att kallas Wittolds rapport och finns att skaffa på nätet som Pileckis rapport.
Det är fruktansvärd läsning på över 300 sidor i dagboksform. All den brutalitet, som vi i eftervärlden nu känner till beskrivs av ett ögonvittne. Det finns inget förbarmande.
Det otäcka är att det inte berör mig. Allt det vidriga står där, prosan är saklig, osentimental, men jag glider förbi de omänskliga bilderna. Jag är fel adressat och ser inte det som jag skulle se. Efter 100 sidor lägger jag rapporten åt sidan, jag förstår vad det står i resten. Skillnaden mellan mig och de allierade beslutsfattarna är att jag vet att allt är sant, det har hänt, och det hände då. Rätt adressat skulle ha bombat spåren till Auschwitz, det jag läser kunde lika gärna vara fiktion.
Det är en otäck känsla att förstå att jag befinner mig i Avabäcken. De som var där under vernissaget kände igen kaffekopparna på Klingsors dukar, utan att förstå att målningarna hade en ohyggligt djup mening för att anknyta till Lindgrens språkbruk. Att se klart utan att se alls, att inte alls se det som är alldeles klart.
Vi har hela världens fasor som bilder i våra TV-apparater. Vi ser barn och vuxna i flyktingläger, vi hör deras berättelser, och anar vad de menar när de säger att de lämnat en trygg tillvaro med arbete och bostad och nu har berövats sin framtid.
Framför varje större butik ser vi de romska tiggarna. Några tar avstånd, andra lägger ett tiokronorsmynt. Men tiggarna är så många att tiorna inte räcker till.
I grunden är vi maktlösa, vad ska vi göra av all vår välvilja? Vad ser vi och vad gör vi med det vi ser?
Och förlorar vi inte något av det mest mänskliga, när vi inte längre blir berörda, inte ser fast vi ser?
Det som är komiskt med Avabäcksborna är att de inte förstår konstens storhet. De blir visserligen berörda, men på fel sätt, bara förtjusta över att se grytan avbildad där Klingsorna brukade steka tjädertuppen.
Pileckis rapport är inte stor konst. Inte heller Klingsors stilleben. Kan det djupast mänskliga beskrivas som att se en bild, något som skapats som en avbild. Att alla vi möter avbildar och samtidigt är det största och heligaste, att bilden är samma sak som det avbildade. TV-bilderna och den riktiga människan som sitter med sin burk framför oss kräver något. Kan det vara så, att titta i tiggarens ögon kan det vara första steget till att förstå den ohyggligt djupa meningen med att vara människa?

Erik Lundgren