Det förflutnas ständiga närvaro

04 november 2015

Jag är uppvuxen på en bondgård Ljunghalla i västra Lindome ett par mil söder om Göteborg. Framtill 1973 tillhörde Lindome Halland, innan det gick över till Mölndals kommun och dåvarande Bohuslän.

Gården låg precis där motorvägen och Lindomemotet idag är. Gården är i praktiken utplånad. Hus och ladugård revs av Vägverket på 1990-talet när LindoLjunghalla gårdmemotet byggdes. Motorvägen kom på 1980-talet. Bygden heter Gastorp och består idag förutom vägarna av villabebyggelse.

Mina första minnen är från sandhögen framför gärdesgården där jag byggde vägar. Framför ladugården hade vi en liten fotbollsplan. Jag var nära att köras över av en bil när jag sprang över vägen efter en fotboll sex år gammal. Varje torsdag cyklade jag österut till Lindome station för att köpa RekordMagasinet, vilket lag var på baksidan denna vecka? Jag samlade lagbilderna i en pärm. Vi hade allahanda djur och jag gav korna namn. Värst var när slaktbilen kom. Bilen hämtade kor för slakt eller kalvar. Djuren råmade så hjärteskärande när drogs in i slaktbilen för färden mot döden.

Jag gick i Lindome kyrkas söndagsskola till tolv års ålder och var med på gudstjänsterna på söndagarna med någon från släkten. Vi hade ingen påtaglig syndakatalog och andan var rätt fri även om det förutsattes skötsamhet och inget söndagsarbete . Mest betonades arbetsmoralen. Att gå och slå dank och att inte göra rätt för sej gick inte an. Men inget tvångsarbete förekom eller aga.

Det kom en bil med några personer körande på gårdsplanen. Allvarliga samtal jag inte förstod. Jag kan ha varit kanske 8 år gammal. Efteråt hörde jag mina föräldrar smågräla. Min mamma sa att gården gått i hennes släkt i fem generationer. Hon krävde en ersättningsgård men min far var mer medgörlig. Min mor gick bort när jag var 35 år, motorvägen var då bygd. Min far levde  till slutet av 1990-talet efter att gårdens hus förutom den gamla smedjan rivits. Gårdens verksamhet hade avvecklats successivt under 1960 och 70-talet.

Jag bodde några år centralt i Lindome vid den tidigare Metodistkyrkan efter jag gift mej. Min äldste son Carl är döpt i Lindome kyrka. Som medicine kandidat ledde jag en studiecirkel om döden i Lindome församlingscentrum och samarbetade i detta med bland annat dåvarande biskop Bertil Gärtner. Jag gick senare över till Svenska Missionsförbundet, min fru Barbros samfund. Men jag betecknar mej som ekumen och kom att engagera mej i KRISS och senare Förbundet Kristen Humanism. Jag lämnade geografiskt Lindome 1976. Mina stadsdelar i Göteborg kom att bli Johanneberg med sin Missionskyrka. På sommaren och vissa helger Donsö i Göteborgs södra skärgård där jag är skriven sedan 2007.

Jag lärde mej från barnsben att arbetet var viktigt. Tidigt hade jag en lust att åstadkomma något som skulle betyda något. En etisk dimension har jag alltid haft. Redan på 1970-talet hade vi med kamratgrupp i KRISS (Kristna studentrörelsen i Sverige) analyserat den ekologiska krisen som vi idag ser bakom klimatförändringarna. Jag lärde mej tidigt arbeta för mänskliga rättigheter och såg det som en naturlig konsekvens av min kristna tro. Bokstavstolkning, fundamentalism tycker jag illa om då jag sett farliga konsekvenser av densamma.

Arbetsmoralen från uppväxten har inte alltid varit lätt att bära, kraven kan lätt bli för höga både på mej själv och omgivningen. Men jag har lärt mej navigera här med livet som läromästare. Jag blev läkare inom psykiatri med inriktning mot äldres hälsa. Har en tanke om att se människors livshistoria bakom sjukdomssymtomen.

Mitt arbetsliv närmar sej sitt slutskede men pågår alltjämt. Nya utmaningar väntar. Men jag ser framåt med tillförsikt. Livet är mer än arbetet.

 

Benny Fhager


Förbundets rötter

22 maj 2014

Att 1914 utgjorde början på en mycket destruktiv period i Europas historia blir vi nu ofta uppmärksammade på. Många drar paralleller mellan 1914 och 2014. Här kommer några rader om positiva ting som skedde i vårt land under tiden för ungefär hundra år sedan.

Religionsvetenskapliga sällskapet hade söndag den 18 maj ett möte på Sigtunastiftelsen. Direktor Alf Linderman visade oss runt på Stiftelsen och berättade om verksamheten.

I början av 1900-talet förändrades snabbt förhållandena i samhället och kyrkans sätt att fungera kändes inte på samma sätt relevant för denna nya tid. I Ungkyrkorörelsen växte en ambition att möta en ny tid på ett nytt sätt.

En av de drivande i denna rörelse var Manfred Björkquist. Han var uppvuxen i ett prästhem i Ångermanland. Han studerade filosofi och pedagogik och skrev en licavhandling i pedagogik. Uppenbarligen var han en person som mycket känsligt såg var problemen i tiden fanns. Och han var en person som kunde engagera andra, dra igång många olika typer av verksamheter.

En av dem var Förbundet för Kristen Humanism. En annan, där han var en av idégivarna, var Sigtunastiftelsen. Tankarna växte fram strax före första världskriget. Han hade mycket god hjälp av Oscar Ekman, på den tiden en mycket kapitalstark ekonomisk aktör. Sigtunastiftelsen startade 1917. Den mest namnkunnige av dem som drog igång Sigtunastiftelsen var Nathan Söderblom. Manfred Björkquist blev Stiftelsens första direktor.

Björkquist var skicklig i att se och upptäcka konflikter. En strävan han hade var att överbrygga olika konflikter, att få människor av helt olika bakgrund att träffas och föra samtal. Jag minns själv från sjuttiotalet hur varje sensommar anordnades en konferens med rubriken ”Arbetare och akademiker” som stod öppen för människor med olika bakgrund.

Alf Linderman menade i sitt anförande att denna kultur av möten mellan olika krafter i samhället i sin förlängning ledde till Saltsjöbadsavtalen och den svenska modellen.

Linderman strök också under det stora värdet i att Sigtunastiftelsen under alla år varit en privat stiftelse och stått oberoende av kyrkor. Att just detta gjort att det varit och är möjligt att komma som den man är och föra samtal utan att vara bunden till olika konfessioner.

Så fick vi vandra runt i byggnaderna, se biblioteket och refugiet.

Därefter höll Karin Nyberg-Fleischer ett föredrag om Manfred Björkquist. Hon kompletterade Lindermans bild. Karin Nyberg-Fleischer pekade på Manfred Björkquist mycket stora förmåga att dra igång projekt för att göra gott. Inte minst när det gällde folkbildning. Hon fick också igång ett samtal bland åhörarna så att flera personer kompletterade bilden av Björkquist och Stiftelsen. Bland dem var Sven Hartman, son till Olov Hartman, var med i samtalet efter Karins föredrag och gav en personlig bild av livet på Kullen där Sigtunastiftelsen ligger.

Religionsvetenskapliga sällskapet bildades för ungefär hundra år sedan. Också där var Nathan Söderblom en av grundarna. Bland dem fanns också Gottlieb Klein, då överrabbin i Stockholm. Det är uppmuntrande att läsa om den djupa vidsynthet som präglade dessa personer. Klein och Söderblom hade en mycket nära vänskap. Förra året publicerades en bok som behandlade Sällskapets historia och där tecknas utförliga och initierade bilder av grundarna. Där finns också en mycket intressant bild, tecknad av Inga Sanner, av den tid i vilken Sällskapet kom till. I boken skriver Helle Klein om sin farfars far Gottlieb Klein.

Jag ställde frågan om vilken mening Björkquist och hans samtid lade i begreppet humanism. Björn Skogar menade att det var en rörelse präglad av idealism i filosofisk mening, en strävan efter att göra gott. En positiv människosyn hör också dit. Möjligen ett slags konservatism, som strävar efter att överbrygga motsättningar mer än att bejaka stora förändringar i samhället.

En knapp vecka tidigare var jag med mina kyrkvärdskollegor från Täby på besök i Djursholms kapell, ett kapell som mer eller mindre byggdes åt Nathanael Beskow, grundaren av den andra linjen, Förbundet för kristet samhällsliv, som sedan smälte samman med Förbundet för kristen humanism, till vårt nuvarande förbund.

Det finns tankar i Religionsvetenskapliga sällskapet att framöver ordna ett möte som behandlar Nathanael Beskow.

Lars Söderholm