Har’u ingen humor?

12 januari 2015

”Har’u ingen humor? Jag skämta’ ju bara!” Hur många av oss har inte skruvat på oss när någon levererat ett sexistiskt eller rasistiskt skämt och vi tvingats välja mellan att hålla tyst för husfridens skull eller att säga ifrån.
I debatten efter terrordåden i Frankrike har humorns befriande kraft lyfts fram. Det har påpekats att utmärkande för fundamentalister av olika slag är att de saknar humor. Så är det säkert, om man är fundamentalist underlättar det förstås att inte ha humor. Men risken finns att vi tror att det omvända gäller. Att den som saknar humor nödvändigtvis blir fundamentalist och åtminstone potentiell terrorist. Att ha humor blir en garanti för att också vara god. Och så enkelt tror jag ju inte att det är.
Visst, humorn kan vara ett vapen underifrån, som avslöjar makten. Men det finns också en humor som utgår från sexistiska, antisemitiska, islamofoba och rasistiska stereotyper. Och det värsta är att den kan vara rolig, den kan bygga på skickliga konstnärliga uttryck, ordlekar, över- eller underdrifter – allt det som skapar ett bra skämt. Det krävs medvetenhet för att se de underliggande premisserna om hurdana kvinnor, judar, muslimer, araber eller afrikaner är.
Det finns anledning att ställa frågan vilken roll antisemitiska skämtteckningar under 20- och 30-talen spelade för att bereda vägen för Förintelsen.
Det är inte ens säkert att skämtets intention är att nedvärdera andra. Jag är inte tillräckligt insatt i fransk kultur eller språk för att kunna uttala mig om Charlie Hebdo, men som jag har förstått det kunde de ha intentionen att slå nedifrån, men ändå använda sig av rasistiska stereotyper. Ett exempel är teckningar som vill säga något kritiskt om Israels politik gentemot palestinierna men gör det med hjälp av antisemitiska stereotyper.
Det är ju också så en helt annan sak att skämta om en grupp som man själv tillhör. Det främsta exemplet är förstås alla judiska roliga historier – som lätt blir lite mindre roliga när de berättas av en icke-jude.
Jag känner massor med människor som inte förstår satir eller ironi. Goda, kloka människor – men någonstans har de inte förmågan att uppfatta att någon säger en sak men menar en annan. Kanske kan man kalla dem renhjärtade? Ironi är en form av humor som kan vara riktigt jävlig, speciellt om den drabbar någon som inte förstår den och alla andra blinkar eller himlar med ögonen.
Själv hör jag till dem som tycker att religiöst kitsch har väldigt hög humorpotential. En rolig pratbubbla på en sliskig jesusbild kan vara en riktig höjdare. Samtidigt vet jag att det kan uppfattas som sårande av andra, som tycker att det jag uppfattar som kitsch är en sann och vacker bild.
Det ligger i humorns natur att vara tvetydig. Vissa skämt förstår vi bara inte, andra sårar oss därför att de driver med något som är viktigt för oss. Så låt oss vara varsamma med varandra. Låt oss respektera att vi skrattar åt olika saker. Låt oss inte vara rädda för att påpeka när ett skämt bygger på negativa stereotyper. Alla ska få skämta om vad de vill – men skämtaren har också ett moraliskt ansvar.

Helene Egnell


Katastrof-TV

05 maj 2014

Nej, det var inte många i mitt flöde på Facebook som protesterade. Men några inlägg tog tydlig ställning emot fenomenet humor och svältande barn kombinerat i en tv-sänd gala. Kvaliteten på TV4:s Unicef-satsning förra helgen är absolut en öppen fråga. Men i detta ligger kanske också en viktig pedagogisk poäng – det är svårt att göra bra tv, och kanske speciellt svårt att göra riktigt bra bistånds-tv.

Men betyder då det att konceptet humor och fruktansvärt orättvisa livsöden inte hör ihop? Jag är inte alldeles säker på att det finns ett enkelt svar.

För det första tror jag inte att begreppet kram-turism är tillämpligt – alltså ett för många verbet för det som människor i god tro gör när de på sin semester väljer att exempelvis arbeta gratis på ett barnhem eller hjälpa till att borra en brunn. Det är en stor skillnad mellan att fysiskt ge sig in i en annan människas kontext – utan någon kunskap eller förförståelse – och att skänka pengar till en organisation som ofta har både struktur och kunskap om människors liv och lokala marknad.

Så varför blir det då en mycket bitter eftersmak när Charlotte Perellis tårar blandas med drabbade barns fruktansvärda historier och en skojsig David Hellenius som bryter ryggen för att få formatet att hålla ihop? För att inte tala om hur Anja Persons kamp utför den svarta tv-pisten värker i varje tittares skämsmuskel. Möjligen är det en nypa beröringsskräck nedvänd i några deciliter okunskap.

Att världen består av orättvisa strukturer, att ansvar för vår nästa i det närmaste är en kränkning, att vi tillåter världen att mörkna – är det var och ens ansvar?

Nåja, nu är glappet i mitt resonemang kanske väl stort men det är liksom i det svaret jag önskar landa. Så länge vi accepterar att vi bara är människor, och som individer oförmögna att rädda världen, finns det då ett rätt och ett fel sätt att dela?

En av de personer jag beundrar mycket är Jonas Gardell, särskilt på scen. Ett av hans gyllene kort är att öppna upp sin publik med skratt, för att i nästa stund sticka in ett stort allvar – tvinga oss att sätta skrattet i halsen. Och det funkar för mig.

Jag landar varje gång i samma slutsats – det finns bra och det finns dålig tv. Så länge vi människor inte är beredda att splittra allt vi känner för en rättvis struktur, då blir också givandet som fenomen en halvmesyr i brist på verkligt delande – som bygger på en fördelning av världens resurser. Och kanske är det med det som med demokratin – inte perfekt men det bästa vi kan göra.

Thomas Ekelund


Humor och humanism

04 september 2011

Finanskris, Utöya, 10 år av 11 september, grannen med långt framskriden cancer, tungt på jobbet, svårt socialt, rebellers kamp för frihet, förfärande svält och – humorfestival!

Det har varit festival i stan de senaste dagarna. Humorfestival. Landets ståuppare och komiker kom samman några dagar i höststarten för att roa och oroa.

Vi inbjuds till festivaler av alla de slag. Vattenfestival, teologifestival, musikfestival med olika förtecken och – humorfestival. Festivaler kommer och går, somliga blir tradition för några år. En mängd program erbjuds, fakta och upplevelser konsumeras och allt omgärdas av festglans – det är festival!

Kanske en ytlig beskrivning av ett fenomen som har både djup och bredd. Är festivalen ett av vår tids sätt att bearbeta stora frågor som handlar om mänskligt liv, om jordens överlevnad? Ena dagen är teologin redskapet som används, en annan gång är det vatten eller klimat som står i fokus. Vid tredje tillfället får humorn plats på scenen.

Både allvar och humor behövs för att förstå sig på vår värld, vår verklighet. Det befriande skrattet kan förlösa krampen och frustrationen mitt i det svåra och obegripliga. Att kunna skratta åt sig själv och det komiska är en gåva människan har fått. Den kan missbrukas precis som alla andra gåvor och talanger men utan humorn vore livet tyngre och människor sorgsnare.

”Den der kun tar spög for spög
og alvor kun alvorligt
han og hun har förstået
begge dele
lige dårligt!”

Av Piet Hein, den danske matematikern, filosofen och författaren till en mängd korta aforismer, ”gruks”.

Hilda Lind