Maria Magdalena – Donatello.

28 maj 2016

Maria Magdalena var den som såg Jesu grav tom och den som först vittnade om hans uppståndelse. Hon kom liksom Jesus från Galilleen. Hon växte upp i fiskeläget Magdala på västra stranden av Genesarets sjö. Hon började följa Jesus ofta tillsammans med Jesu mor och syster.

Vad som hände Maria Magdalena senare i livet har spekulerats i och man bör ta dessa spekulationer för vad dom är. Men hon torde ha haft ett liv efteråt, kanske ett liv i meditation och tillbakadragenhet. Hon skall enligt traditionen varit vacker och haft långt hår.

Vi ser Maria Magdalena som gammal i statyn av Donatello från 1455. Statyn är av trä och finns numera i Museo dell`Opera del Duomo i Florens. Ursprungligen var den gjord för baptisteriet (dopkyrkan) i Florens bredvid domen. Statyn är ovanlig i renässansen, den har en psykologisk dimension av ångest och desperation samt fysikt åldrande och kroppsligt förfall.

Donatello,_maria_maddalena_02 (1)

Donatello var en centralgestalt inom konsten i ungrenässansens Florens. Det var sannolikt här man började använda termen humanism. Leonardi Bruni var kanske den som först här använde ordet. Donatello var själv 67 år när han färdigställde Maria Magdalena-skulpturen.

Donatello levde nära makten och släkten Medici. Han kan ha sett igenom renässansfasaden. Kvinnor osynliggjordes och slavar, ofta från Afrika gjorde arbetet. Renässansen i Florens var en kultur av män för välbeställda män. Donatello kom att leva till 80 års ålder och hans sista arbeten var utsirningar i metall av predikstolarna i San Lorenzokyrkan som elever fick färdigställa efter hans död. Donatello var arbetsnarkoman ursprungligen utbildad guldsmed och sannolikt homosexuell. Donatellos desperation i slutet av livet kan han ha fört över på Maria Magdalena skulpturen men det är en spekulation från min sida.

Florens idag är en turistort av högsta rang. Den medeltida delen av staden är kulturarv enligt Unesco. Det blir bäst att besöka staden november till februari då ändå ett visst lugn kan finnas. Efter att besökt staden två gånger under vintern 2015/16 och varande nära Donatello i ålder har jag fastnat för den åldrande Maria Magdalena. Det är något speciellt med denna staty, så äkta mänsklig. Konstverket är självutlämnande och känns sprungen in i vår egen tid.

 

Benny Fhager

Annonser

Arendt och att avstå från att tänka själv

14 maj 2016

Under en tid i vår har SvT Play visat filmatiseringen av Hannah Arendt och rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem 1961 (regi Margarethe von Trotta, i huvudrollen Barbara Sukowa). Det begrepp hon myntade, den banala ondskan, är idag allmängods utan att det därför har djupare förankring i det allmänna medvetandet och moralen. Historien lär oss inget, vi måste erövra den på nytt, tänka själva. Just att tänka själv var centralt för Arendt. Genom att avstå från att tänka själv frånsäger sig människan möjligheten att ta moralisk ställning till gott och ont, vackert och fult. Eichmann, den tyske naziofficeren uttryckte just en sådan hållning; han lydde och följde bara order. Führerns ord upphöjdes till hans lag som han, ja, enligt Arendt vi alla, allt som oftast väljer att följa. Vi lyder order, avstår från eget tänkande, egna moraliska ställningstaganden. Det är den banala ondskan, inte någon inkarnation av något metafysiskt i sig ont.

Hannah Arendt brottades som människa och filosof med ondskans natur under hela sitt vuxna liv. Hon väckte stor anstöt i Väst, också bland förintelsens offer. Hon beskrevs som självhatande judinna. Men det hon gjorde var att tänka, söka sanning också när hon fick fiender. Och därmed upprätthöll hon moralen. Arendts tänkande skedde med nazismen och Förintelsen som bakgrund. Hur kunde det ske? Hos både förövare och i viss mån offer. Världskriget ledde till moralisk kollaps för hela Europa.

Idag är det svårt att fånga upp Hannah Arendts tänkande, historien glider ifrån oss. Att ha lyhördheten och förmågan att tänka efter Förintelsen. Ett före och ett efter. Ändå är den bara runt hörnet, det tycks som om delar av 30-talet kommer tillbaka, men det hör till ett ”före”. Den moraliska frågan inför flyktingar och nationalism idag är hur den moral ser ut som säger nej, som säger kom inte till oss, som skyller dåliga tider på invandrare. Som hävdar moral genom hänvisning till kultur och religion.

Är det moral eller omoral?

Om vi orkar fånga upp det ”efter” i Arendts tänkande, om vi närmar oss ondskans banalitet öppnar sig skrämmande djup i det mänskliga. Att avstå från att tänka själv, från att vara, bli mänsklig.

Hörde senare på radion ett program om bloggare från Bangladesh som med stöd av Pen-klubben får skydd i Sverige. Som hinduer och muslimer i sitt hemland har de tänkt själva och vänt religionen ryggen då de uppfattat den förtryckande och begränsande. De har via tänkandet blivit ateister – och därmed fått dödshot över sig. Flera bloggare har dödats av religiösa extremister då de haft modet att tänka själva, ta moralisk ställning.

Religiös och nationalistisk extremism eller banal ondska genom att avstå från skyldigheten att tänka själv, att ifrågasätta auktoriteten.

Hannah Arendts tänkande är för viktigt för att glömmas.

 

Anders Wesslund


”Jag är vägen” – om kristen andlig och social mognad

10 maj 2016

Vad är andlighet?

Jag har förstått att det är ett tabubelagt ord i det sekulära svenska språket och används bara av dem som skulle kunna betecknas som ”avvikare” från svenskt mainstream. Det har bland andra Cecilia Melder upptäckt i sin forskning kring svenskens förhållningssätt till WHO:s begrepp ”Spiritual Health”, ett begrepp som WHO använder för att skanna hälsotillståndet i världens alla länder. För att överhuvudtaget bli förstådd i Sverige måste hon översätta Spiritual med Existentiell.  För den som är mer bevandrad i begreppet Andlig än mainstream-svensken är det säkert uppenbart att de två begreppen inte betyder samma sak, men till viss del har de kontakt med varandra. Jag vet inte om ordet Existentiell är objektivt definierat någonstans. Det är ett svårgripbart ord. Men alla ord har ju också subjektiva definitioner i varje människa. Jag jobbar mycket med det ordet i samtalsgrupper kring Existentiell Hälsa bland studenter på Malmö Högskola. Jag vet inte varför men den växande känslan inför ordet är att det fokuserar på ett nuläge i människans självuppfattning och orientering i sin omgivning, men har inget innehåll som anger riktning och rörelse. Min motivation till att använda begreppet vilar på tanken: Får jag väl tag på vem jag är nu – kan jag med hjälp av andra begrepp finna riktning utifrån just den punkten – växandets punkt. Sanningen om mig själv.

 

Andlighet är det begrepp jag använder för att förstå och välja rörelseriktning från en växtpunkt.

Själv har jag i en tidigare blogg resonerat kring två sanningsbegrepp – rationellt logisk respektive relationell – där den förstnämnda sanningen bör vara objektiv och den senare är klart subjektiv. Själv förstår jag andlighet i vid bemärkelse och inte enbart som religion. För mig inbegriper det alla subjektiva relationer som utgår från minst en levande människa. Det är ett kunskapsområde hos människan som bara kan erfaras subjektivt till skillnad från fysikens lagar som söker beskriva mätbara relationer mellan fysiska kroppar. Människans relationer är inte mätbara annat än som effekter på människans beteende eller fysiska reaktion. Det mellanrum som uppstår mellan två människor i en relation är andligt och inte fysiskt trots att det lätt åstadkommer fysiska förnimmelser.

 

När det gäller en förälskelse mellan två kända människor är det uppenbart att det finns något okänt emellan dem. Det är en självklar mänsklig erfarenhet att förälskelse existerar. Det går att se på dem att de är förälskade om du ser dem tillsammans. Om du själv har en relation till någon av dem kan du se att hen är förälskad även om den andre befinner sig på andra sidan Atlanten.

På samma sätt går det att se på en människa om hon har en djup kärleksrelation till Jesus Kristus eller om hon har ett negativt förhållande till samma storhet som ligger utanför synfältet. Det här är av alla våra handlingar och beslut oavsett om jag är religiös eller inte. Det är universellt.

 

Däremot kan dessa relationer innehålla allt från hat till kärlek och allt däremellan. Andlighet är i sig inte gott. Varje människa har att välja väg i det andliga landskapet av relationer. Det finns andlighet omgärdat med religiösa regler och det finns andlighet som river upp och bekämpar religiösa regler och sätter upp andra regler t.ex. politiska eller ideologiska. Makt är t.ex. en andlig relation mellan två människor eller mellan två grupper av människor där en storhet utstrålar makt antingen genom hotfulla åtbörder alt. genom befogenheter som skapar lydnad eller undergivenhet. Men makt kan också skapas genom stor auktoritet som får andra storheter att följa utifrån lust och eget beslut.

 

Religion – skulle med en slarvig definition kunna betyda Åter till troheten mot Den Högstes vilja.

Varje religion har en tolkning av vad denna högsta vilja är. I kristen tro handlar det om att omvända sig från synd och avståndstagande till ett bejakande av Guds kärleks lag – Älska Gud av hela ditt hjärta och din nästa som dig själv. Det handlar om att genom livets alla turbulenser söka sig inåt mot en kärna av rättfärdig och kärleksmättad relation till Gud genom medmänniskan i en ständigt vidgad vi-grupp – från Jerusalem till världens yttersta gräns – från mig själv till mänskligheten. Eftersom människan kan älska borde universums, människans och kärlekens skapare själv kunna älska – grunden för liv och överlevnad.

 

När Jesus identifierar sig med Vägen Sanningen och Livet så är det den exklusiva vägen till just denna Gudsrelation. Vägen är inget annat än den väg till andlig mognad som Gud förberett i varje människa. Det är en mognads väg som inte sker lika obevekligt som fysiska mognad. Den kan stoppas av inre rädsla och yttre hot, av instängande normer och traditioner från uppväxt och omgivning. Sanningen är den erkända sanningen om mig själv och min existentiella växtpunkt – inte de religiösa dogmerna. Livet är konfrontation och samspel med allt levande utan att fly från lidande och död. Ett kärlekens liv. Ju djupare andlig mognad desto mindre flyktbenägen inför lidande och död, därför en större benägenhet att välja ett mer socialt och materiellt riskfyllt liv.

 

Ingen blir mer eller mindre älskad av Gud p.g.a. mognad. Men den som mognar genom livets kriser kommer att själv kunna älska människor och Gud på ett djupare sätt, medan den som hindras i sin mognad kan få svårare att hitta den ömsesidiga kärlek hen söker. Vi har alla ett ansvar att se till att människor i vår omgivning inte hindras i sin andliga mognad. Den som gått före kan skänka trygghet i steget för den som kommer efter. Vara ett ljus på hens stig – i Jesus efterföljd.

 

Sten Högberg


Bete sig som folk

04 maj 2016

Jag skulle verkligen önska att alla muslimer ville ta människor av båda könen i hand. Liksom att inga muslimska kvinnor valde att bära niqab. Helst inte vanlig hijab heller, för den delen. Bete sig som folk, helt enkelt. Livet skulle bli så oändligt mycket enklare då, både för dem och för mig.

Men när nu några väljer att, trots att det försätter dem i besvärliga situationer och är ett hinder för deras politiska och yrkesmässiga karriärer, framhärda i att hälsa på det motsatta könet med handen på hjärtat, och att bära dessa huvudbonader, så vill jag försöka förstå varför det är så viktigt för dem. Och jag känner att det är personliga val som jag vill respektera.

Den senaste tidens uppståndelse kring Yasri Khans val att hälsa på en TV-journalist genom att lägga handen på hjärtat blev en sorts ”reality check” för mig. Efter att ha varit engagerad i religionsdialog under många år är det för mig inget konstigt med att möta en muslim eller ortodox jude som inte tar i hand utan väljer ett annat sätt att hälsa. Men jag inser plötsligt att vi är få som har den erfarenheten, och att för den som inte har det kan det te sig anstötligt.

Det är två saker som väcker anstöt. Det första är att man upplever sig avvisad när någon inte tar emot ens utsträckta hand. Att ”ta den utsträckta handen” är ju ett talesätt som handlar om försoning och god vilja – att göra motsatsen kan därför uppfattas som en aggressiv handling. Det är förståeligt, och jag önskar att det hos de icke handhälsande fanns en större förståelse för de psykologiska mekanismerna i detta. Man är inte islamofob bara för att man blir upprörd när någon inte tar ens hand.

Men samtidigt tänker jag att vi i majoritetskulturen också borde kunna koppla ur reptilhjärnan och tänka efter litet. ”Handen på hjärtat” är också ett talesätt som handlar om ärlighet, och en bugning är ett sätt att visa respekt. Kan vi ta till oss det som den andra personen vill signalera? Kan vi med öppenhet och nyfikenhet fråga varför det är så viktigt för den personen?

Sedan är det ju detta med könsaspekten. ”I det här landet hälsar man på män och kvinnor på samma sätt.” Det är i o f s en sanning med modifikation. Det är t ex mycket vanligare att kvinnor kramar kvinnor än att kvinnor kramar män, och allra ovanligast är att män kramar män. Dessutom har vi en traditionell olikhet i sättet att hälsa: kvinnor niger, män bockar.

Men visst är det anstötligt i vårt jämställda samhälle att hälsa på medlemmar av det motsatta könet på ett annat sätt än på medlemmar av samma kön. Det återspeglar en idé om en grundläggande olikhet mellan könen, ett särartstänkande som är främmande för ett samhälle där likhetsfeminismen har varit den dominerande modellen.

Särartsfeminismen har dåligt rykte i Västerlandet, inte minst i Sverige. Men i Tredje världen är den vanlig. Jag har efter att ha fördjupat mig i kristna och muslimska feministteologers verk från olika delar av världen, blivit mindre säker på att likhetsfeminism alltid är det allena saliggörande. I vart fall är jag medveten om att feminismer kan se mycket olika ut och att vi behöver respektera varandra.

Vad jag vill säga med denna utläggning är att det faktiskt är fullt möjligt för såväl kvinnliga som manliga muslimer som inte vill ta medlemmar av det andra könet i hand att vara feminister. Fast det är en feminism som ser lite annorlunda ut än den som är gängse i vårt land.

Det finns också en klassaspekt i detta. Många poängterar att som privatperson får man göra som man vill, men en politiker måste anpassa sig till normen. Det påminner mig om en artikel av en schweizisk feministteolog som påpekar att så länge det bara var städerskor som bar sjal så var det inget problem. Det var när kvinnor i akademiker- och tjänstemannayrken gjorde det som det blev kontroversiellt. Städerskorna kunde man avfärda med att de var obildade, och förresten syntes de ju inte i offentligheten.

Med detta sagt – vore det ändå inte en bättre strategi av muslimerna i vårt likhetstänkande land att ”bete sig som folk” genom att handhälsa och inte ha konstiga kläder? Att inse att så mycket olikhet och mångfald klarar Sverige inte av?

För det är ju den springande punkten. Hur mycket mångkultur klarar vi? Så mycket som en chilifrukt på thai-menyn? Bränns det för mycket vid två? Hur mycket får religionen synas i former som avviker från den post-protestantiska sekulära normen (dvs inte alls)?

Ja, jag vet inte. Enklast vore ju trots allt om de kunde bete sig som folk.

 

Helene Egnell