Bete sig som folk

Jag skulle verkligen önska att alla muslimer ville ta människor av båda könen i hand. Liksom att inga muslimska kvinnor valde att bära niqab. Helst inte vanlig hijab heller, för den delen. Bete sig som folk, helt enkelt. Livet skulle bli så oändligt mycket enklare då, både för dem och för mig.

Men när nu några väljer att, trots att det försätter dem i besvärliga situationer och är ett hinder för deras politiska och yrkesmässiga karriärer, framhärda i att hälsa på det motsatta könet med handen på hjärtat, och att bära dessa huvudbonader, så vill jag försöka förstå varför det är så viktigt för dem. Och jag känner att det är personliga val som jag vill respektera.

Den senaste tidens uppståndelse kring Yasri Khans val att hälsa på en TV-journalist genom att lägga handen på hjärtat blev en sorts ”reality check” för mig. Efter att ha varit engagerad i religionsdialog under många år är det för mig inget konstigt med att möta en muslim eller ortodox jude som inte tar i hand utan väljer ett annat sätt att hälsa. Men jag inser plötsligt att vi är få som har den erfarenheten, och att för den som inte har det kan det te sig anstötligt.

Det är två saker som väcker anstöt. Det första är att man upplever sig avvisad när någon inte tar emot ens utsträckta hand. Att ”ta den utsträckta handen” är ju ett talesätt som handlar om försoning och god vilja – att göra motsatsen kan därför uppfattas som en aggressiv handling. Det är förståeligt, och jag önskar att det hos de icke handhälsande fanns en större förståelse för de psykologiska mekanismerna i detta. Man är inte islamofob bara för att man blir upprörd när någon inte tar ens hand.

Men samtidigt tänker jag att vi i majoritetskulturen också borde kunna koppla ur reptilhjärnan och tänka efter litet. ”Handen på hjärtat” är också ett talesätt som handlar om ärlighet, och en bugning är ett sätt att visa respekt. Kan vi ta till oss det som den andra personen vill signalera? Kan vi med öppenhet och nyfikenhet fråga varför det är så viktigt för den personen?

Sedan är det ju detta med könsaspekten. ”I det här landet hälsar man på män och kvinnor på samma sätt.” Det är i o f s en sanning med modifikation. Det är t ex mycket vanligare att kvinnor kramar kvinnor än att kvinnor kramar män, och allra ovanligast är att män kramar män. Dessutom har vi en traditionell olikhet i sättet att hälsa: kvinnor niger, män bockar.

Men visst är det anstötligt i vårt jämställda samhälle att hälsa på medlemmar av det motsatta könet på ett annat sätt än på medlemmar av samma kön. Det återspeglar en idé om en grundläggande olikhet mellan könen, ett särartstänkande som är främmande för ett samhälle där likhetsfeminismen har varit den dominerande modellen.

Särartsfeminismen har dåligt rykte i Västerlandet, inte minst i Sverige. Men i Tredje världen är den vanlig. Jag har efter att ha fördjupat mig i kristna och muslimska feministteologers verk från olika delar av världen, blivit mindre säker på att likhetsfeminism alltid är det allena saliggörande. I vart fall är jag medveten om att feminismer kan se mycket olika ut och att vi behöver respektera varandra.

Vad jag vill säga med denna utläggning är att det faktiskt är fullt möjligt för såväl kvinnliga som manliga muslimer som inte vill ta medlemmar av det andra könet i hand att vara feminister. Fast det är en feminism som ser lite annorlunda ut än den som är gängse i vårt land.

Det finns också en klassaspekt i detta. Många poängterar att som privatperson får man göra som man vill, men en politiker måste anpassa sig till normen. Det påminner mig om en artikel av en schweizisk feministteolog som påpekar att så länge det bara var städerskor som bar sjal så var det inget problem. Det var när kvinnor i akademiker- och tjänstemannayrken gjorde det som det blev kontroversiellt. Städerskorna kunde man avfärda med att de var obildade, och förresten syntes de ju inte i offentligheten.

Med detta sagt – vore det ändå inte en bättre strategi av muslimerna i vårt likhetstänkande land att ”bete sig som folk” genom att handhälsa och inte ha konstiga kläder? Att inse att så mycket olikhet och mångfald klarar Sverige inte av?

För det är ju den springande punkten. Hur mycket mångkultur klarar vi? Så mycket som en chilifrukt på thai-menyn? Bränns det för mycket vid två? Hur mycket får religionen synas i former som avviker från den post-protestantiska sekulära normen (dvs inte alls)?

Ja, jag vet inte. Enklast vore ju trots allt om de kunde bete sig som folk.

 

Helene Egnell

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: