Bete sig som folk

04 maj 2016

Jag skulle verkligen önska att alla muslimer ville ta människor av båda könen i hand. Liksom att inga muslimska kvinnor valde att bära niqab. Helst inte vanlig hijab heller, för den delen. Bete sig som folk, helt enkelt. Livet skulle bli så oändligt mycket enklare då, både för dem och för mig.

Men när nu några väljer att, trots att det försätter dem i besvärliga situationer och är ett hinder för deras politiska och yrkesmässiga karriärer, framhärda i att hälsa på det motsatta könet med handen på hjärtat, och att bära dessa huvudbonader, så vill jag försöka förstå varför det är så viktigt för dem. Och jag känner att det är personliga val som jag vill respektera.

Den senaste tidens uppståndelse kring Yasri Khans val att hälsa på en TV-journalist genom att lägga handen på hjärtat blev en sorts ”reality check” för mig. Efter att ha varit engagerad i religionsdialog under många år är det för mig inget konstigt med att möta en muslim eller ortodox jude som inte tar i hand utan väljer ett annat sätt att hälsa. Men jag inser plötsligt att vi är få som har den erfarenheten, och att för den som inte har det kan det te sig anstötligt.

Det är två saker som väcker anstöt. Det första är att man upplever sig avvisad när någon inte tar emot ens utsträckta hand. Att ”ta den utsträckta handen” är ju ett talesätt som handlar om försoning och god vilja – att göra motsatsen kan därför uppfattas som en aggressiv handling. Det är förståeligt, och jag önskar att det hos de icke handhälsande fanns en större förståelse för de psykologiska mekanismerna i detta. Man är inte islamofob bara för att man blir upprörd när någon inte tar ens hand.

Men samtidigt tänker jag att vi i majoritetskulturen också borde kunna koppla ur reptilhjärnan och tänka efter litet. ”Handen på hjärtat” är också ett talesätt som handlar om ärlighet, och en bugning är ett sätt att visa respekt. Kan vi ta till oss det som den andra personen vill signalera? Kan vi med öppenhet och nyfikenhet fråga varför det är så viktigt för den personen?

Sedan är det ju detta med könsaspekten. ”I det här landet hälsar man på män och kvinnor på samma sätt.” Det är i o f s en sanning med modifikation. Det är t ex mycket vanligare att kvinnor kramar kvinnor än att kvinnor kramar män, och allra ovanligast är att män kramar män. Dessutom har vi en traditionell olikhet i sättet att hälsa: kvinnor niger, män bockar.

Men visst är det anstötligt i vårt jämställda samhälle att hälsa på medlemmar av det motsatta könet på ett annat sätt än på medlemmar av samma kön. Det återspeglar en idé om en grundläggande olikhet mellan könen, ett särartstänkande som är främmande för ett samhälle där likhetsfeminismen har varit den dominerande modellen.

Särartsfeminismen har dåligt rykte i Västerlandet, inte minst i Sverige. Men i Tredje världen är den vanlig. Jag har efter att ha fördjupat mig i kristna och muslimska feministteologers verk från olika delar av världen, blivit mindre säker på att likhetsfeminism alltid är det allena saliggörande. I vart fall är jag medveten om att feminismer kan se mycket olika ut och att vi behöver respektera varandra.

Vad jag vill säga med denna utläggning är att det faktiskt är fullt möjligt för såväl kvinnliga som manliga muslimer som inte vill ta medlemmar av det andra könet i hand att vara feminister. Fast det är en feminism som ser lite annorlunda ut än den som är gängse i vårt land.

Det finns också en klassaspekt i detta. Många poängterar att som privatperson får man göra som man vill, men en politiker måste anpassa sig till normen. Det påminner mig om en artikel av en schweizisk feministteolog som påpekar att så länge det bara var städerskor som bar sjal så var det inget problem. Det var när kvinnor i akademiker- och tjänstemannayrken gjorde det som det blev kontroversiellt. Städerskorna kunde man avfärda med att de var obildade, och förresten syntes de ju inte i offentligheten.

Med detta sagt – vore det ändå inte en bättre strategi av muslimerna i vårt likhetstänkande land att ”bete sig som folk” genom att handhälsa och inte ha konstiga kläder? Att inse att så mycket olikhet och mångfald klarar Sverige inte av?

För det är ju den springande punkten. Hur mycket mångkultur klarar vi? Så mycket som en chilifrukt på thai-menyn? Bränns det för mycket vid två? Hur mycket får religionen synas i former som avviker från den post-protestantiska sekulära normen (dvs inte alls)?

Ja, jag vet inte. Enklast vore ju trots allt om de kunde bete sig som folk.

 

Helene Egnell


Jo, vi måste ta avstånd!

13 januari 2015

”Varför ska vi behöva ta avstånd från terroristerna som angrep Charlie Hebdo? De har ingenting med islam att göra, jag kan inte ta ansvar för deras handlingar!” Så säger många av mina muslimska vänner, efter att först ha uttryckt sin avsky för dådet och sin medkänsla med de drabbade. De förstår inte varför de ska göras ansvariga för vad några galningar som åberopar deras religion gör, och de befarar att alla avståndstaganden bara ska få motsatt effekt och förstärka kopplingen mellan islam och terrorism.
Jag kan verkligen förstå dem. Liksom många andra kristna är jag hjärtligt trött på att ständigt behöva ta avstånd från korstågen och inkvisitionen – men hallå, det var hundratals år sedan, och det bygger på en tolkning av kristen tro som inte är min! Jag häpnar över att folk har bilden att Svenska kyrkan förtrycker kvinnliga präster och homosexuella. Vänta lite – det förekommer faktiskt (så gott som) inget institutionaliserat motstånd mot kvinnliga präster längre, och vi är en av de kyrkor i världen som har den mest progressiva inställningen till hbt-personer. Men nej, de negativa bilderna sitter kvar. Och så kommer det ett uppdrag granskning om tre präster som inte hanterar en själavårdssituation med en homosexuell person på ett optimalt sätt – och så får man sin bild bekräftad igen.
Och träffar man en präst som man uppfattar som klok och sympatisk så är man säker på att hen är undantaget som bekräftar regeln. Har man träffat en präst som varit dum, så krävs det åtminstone tre goda möten innan man kan tänka sig att det var dummingen som var undantaget.
Det verkar ligga i det mänskliga psyket att negativa upplevelser gör större intryck än positiva. Kanske finns det evolutionära fördelar med det – det hjälper oss att känna igen och reagera mot fara?
Nu har ju vi som kristna i Sverige den stora fördelen gentemot muslimerna att de flesta människor här helt naturligt kommer i kontakt med kyrkan, inte minst via dop, vigslar och begravningar. Gör vi ett bra jobb där finns alltså möjligheten att så småningom vända attityder. Dessutom är de som har uttalat negativa attityder till kyrkan jämförelsevis få jämfört med dem som är rädda för islam.
Så därför vill jag säga till mina muslimska vänner: jo, ni måste faktiskt ta avstånd. Ni måste faktiskt förklara att ni inte tycker att man ska döda folk som gör teckningar som man ogillar. Ni måste förklara att er tolkning av er religion är en helt annan än den som Daesh och al-Qaida står för. För annars fattar folk inte det. Jag vet att det är svårt att nå ut, men ni måste göra det. Om och om igen. Därför att de flesta inte vet något om islam, och sällan träffar muslimer, och därför att de negativa bilderna sätter sig. En muslim som tar avstånd är bara undantaget som bekräftar regeln. Därför måste de få höra det från många håll, om och om igen.
När folk gör hemska saker i våra religioners namn, så måste vi förklara att vi inte står bakom det. Inte bara en gång utan många. Det är träligt, men så är det.

Helene Egnell


En Gud som ställer människan framför sig själv

21 november 2011

Jag befann mig för några dagar sedan på Kistamässan i ett seminarium om Frivilligheten som resurs i uppbyggnaden av ett tryggt samhälle.  Min roll var att berätta om det interreligiösa nätverket i Malmö; en sorts frivillighet som i seminariet fick stå sida vid sida med Sjöräddningssällskapet, vars frivilliga insatser bär på tyngd och stolthet. De är högt uppskattade av samhället och dess medborgare.  Men vilken uppskattning och vilken stolthet över denna uppskattning bär våra olika religiösa och etniska grupper i landet? Istället ser jag i mina kontakter med moskéerna, judiska församlingen, buddhisterna eller Krishnahängivna ett betydande mått av misstro och bortvändhet i mötet med samhället. Själv kan jag uppleva att det inte är någon självklarhet inom den kristna familjen att bygga förtroendefulla relationer till människor av annan tro. I den saken tycks många kyrkor gjort gemensam sak med den del av samhällskroppen som bär på främlingsrädsla – xenofobi.

Som kristen humanist lever jag med den uppfattningen att jag först har att se människan och sedan religionen eller trosföreställningen. För mig är det ett utslag av kristusefterföljelse , ett kristet lärjungaskap om man så vill. Att sätta människan först är humanismens viktigaste grundprincip, vilket under hösten har diskuterats livligt på Förbundet Humanisternas bloggar. Där har principen hävdats, att sätta människan före gud i första hand. För min del är det skillnad mellan Gud och gud, där gud står för föreställningarna om gud, god eller ond, röd eller grön, allsmäktig eller maktlös, existerande eller icke existerande. Gud med stor bokstav står för det som är större än människan, som är skälet eller orsaken till människan oavsett vilka definitioner vi skulle kunna åstadkomma. Religionerna omkring oss är sådana försök till definitioner av Gud och vi som är utövarna av dessa religioner inklusive kristendomen har bara tillgång till en bråkdel av vad vår egen religion innehåller av kunskap och insikt. Vad vi får tillgång till har att göra med vår andliga mognad och det är en fråga om tid, kultur och socioekonomi. Jag har själv valt den kristna tron av två skäl. 1 Jag har fått den med modersmjölken och bejakat det. 2 Jesus är den enda som definierat en Gud som ställer människan framför sig själv och är beredd att offra sig för hennes överlevnad.

Det gör i sin tur att jag för att vara en trovärdig kristen har att bygga tillitsfulla relationer till andra oavsett om de är ateister, agnostiker, asatroende, buddhister, judar eller muslimer. För att kunna göra det måste jag kunna reducera min egen eventuella maktposition. Det är här mina religiösa eller antireligiösa vänner av mer fundamentalistiskt snitt får svårt att följa med. Det är ett humanistiskt val i Jesu efterföljd.

 

Sten Högberg