Erövringen demokratiernas grundstruktur

14 september 2016

Den mänskliga historien är full av erövringar. Härskare har med sina arméer lagt andra folk under sig. Makt genom rå styrka, med vapen som redskap. Början på den västerländska kulturens storhetstid och framväxten av humanismens idéer har skett sida vid sida, inte sällan har erövrandet legitimerats som utbredning av civiliserad kultur. Erövring av kunskap och rättigheter, men också av land, råvaror och folk. Väst historia är synonym med kolonialism.

I dagarna börjar SvT:s satsning Resten av landet med Po Tidholm som vägvisare. En stor del av denna rest, 58%, är Norrland. Vad förenar hälsinge- och pitebon med ca 60 mil emellan sig? Jo, att båda delar ett kolonialt arv. Det blir intressant att se hur väl programmet kan avtäcka och upplysa om just denna sanning.

 

Tidigare i sommar har en annan programserie sänts i SvT; Den våldsamma vilda västern. Det är en serie som försöker ge mer samlad kunskap om och förståelse bakom en mer mytisk bild av en tid i USA:s historia. Här finns trådar från amerikanska inbördeskriget till laglösheten, indianfördrivningen, erövring av land, till exploatering av naturtillgångar på liberalismens och kristendomens grund. Serien visar när den unga nationen koloniserade The Frontier på sin väg mot att industrialiseras och utbreda civilisationens goda dygder. Gemensam nämnare som kastar ljus över dagens amerikanska samhälle och dess moderna historia av återkommande krigföringar är vapnen, makten genom pengar – och våldet.

 

Våld, fördrivning och kolonial exploatering är också gemensam nämnare i dagens Mellanöstern och Central- och Östafrika, som vi i norra Europa främst möter genom de flyktingar som tvingats iväg för sin överlevnads skull. De laglösa tillstånd som råder i Libyen och flera stater söder och öster om Sahara följer i spåren av upplösta koloniala strukturer, där regimer i den postkoloniala eran nu fallit efter att tidigare regerat med stöd av sina forna kolonialmakter i Europa. Likadant är det i länder som Syrien och Irak idag. Muslimska brödraskapet, Al-Qaida, Nusrafronten, IS m fl har alla vuxit fram som reaktioner först mot brittisk och fransk kolonialism, på senare tid mot arabiska regimer med band till väst och USA med samtidig hårt styre över de egna folken. Den arabiska våren var försök att frigöra sig både från dessa förtryck och att söka en egen väg ofta uppfattat som segrar för den västerländska demokratins liberala värderingar. Våra demokratier vill dock sällan beröra sin egen historia och eget maktutövande. Dagens situation är beslut sprungna ur hur världskartan ritades om efter både första och andra världskriget och fortfarande styrs efter samma principer.

 

Tillbaka här i uppe i norr, i den egna svenska kolonialhistorien, begrundar jag hur exploateringen gått till och fortgår medan vi renoverar och bevarar torpet från 1860-talet i Furuögrund. Här växte sågverken fram i slutet av 1800-talet, nybyggare oppåt marka´ dikade ut och skapade åkertegar på kronotorpen medan samernas land exploaterades av stat och bolag. Än idag gäller de koloniala strukturerna för både ättlingar till dåtida samer och nybyggare. Än idag är det den starkes rätt som gäller och resurser som förs söderut. Även om NATO-planen flugit över marken och påmint om vapenmakten så är det främst pengarna som styr nu.

 

Så förenas öden, svenskars, samers och flyktingars, där de historiska trådarna tvinnats för länge sedan för att idag löpa samman. Än har inte västerlandets riktning utåt, erövringens filosofi, släppt taget. Vi kallar oss demokrater men än är humanismen inte mer än små bloss i mörkret.

 

Anders Wesslund


Maria Magdalena – Donatello.

28 maj 2016

Maria Magdalena var den som såg Jesu grav tom och den som först vittnade om hans uppståndelse. Hon kom liksom Jesus från Galilleen. Hon växte upp i fiskeläget Magdala på västra stranden av Genesarets sjö. Hon började följa Jesus ofta tillsammans med Jesu mor och syster.

Vad som hände Maria Magdalena senare i livet har spekulerats i och man bör ta dessa spekulationer för vad dom är. Men hon torde ha haft ett liv efteråt, kanske ett liv i meditation och tillbakadragenhet. Hon skall enligt traditionen varit vacker och haft långt hår.

Vi ser Maria Magdalena som gammal i statyn av Donatello från 1455. Statyn är av trä och finns numera i Museo dell`Opera del Duomo i Florens. Ursprungligen var den gjord för baptisteriet (dopkyrkan) i Florens bredvid domen. Statyn är ovanlig i renässansen, den har en psykologisk dimension av ångest och desperation samt fysikt åldrande och kroppsligt förfall.

Donatello,_maria_maddalena_02 (1)

Donatello var en centralgestalt inom konsten i ungrenässansens Florens. Det var sannolikt här man började använda termen humanism. Leonardi Bruni var kanske den som först här använde ordet. Donatello var själv 67 år när han färdigställde Maria Magdalena-skulpturen.

Donatello levde nära makten och släkten Medici. Han kan ha sett igenom renässansfasaden. Kvinnor osynliggjordes och slavar, ofta från Afrika gjorde arbetet. Renässansen i Florens var en kultur av män för välbeställda män. Donatello kom att leva till 80 års ålder och hans sista arbeten var utsirningar i metall av predikstolarna i San Lorenzokyrkan som elever fick färdigställa efter hans död. Donatello var arbetsnarkoman ursprungligen utbildad guldsmed och sannolikt homosexuell. Donatellos desperation i slutet av livet kan han ha fört över på Maria Magdalena skulpturen men det är en spekulation från min sida.

Florens idag är en turistort av högsta rang. Den medeltida delen av staden är kulturarv enligt Unesco. Det blir bäst att besöka staden november till februari då ändå ett visst lugn kan finnas. Efter att besökt staden två gånger under vintern 2015/16 och varande nära Donatello i ålder har jag fastnat för den åldrande Maria Magdalena. Det är något speciellt med denna staty, så äkta mänsklig. Konstverket är självutlämnande och känns sprungen in i vår egen tid.

 

Benny Fhager


Arendt och att avstå från att tänka själv

14 maj 2016

Under en tid i vår har SvT Play visat filmatiseringen av Hannah Arendt och rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem 1961 (regi Margarethe von Trotta, i huvudrollen Barbara Sukowa). Det begrepp hon myntade, den banala ondskan, är idag allmängods utan att det därför har djupare förankring i det allmänna medvetandet och moralen. Historien lär oss inget, vi måste erövra den på nytt, tänka själva. Just att tänka själv var centralt för Arendt. Genom att avstå från att tänka själv frånsäger sig människan möjligheten att ta moralisk ställning till gott och ont, vackert och fult. Eichmann, den tyske naziofficeren uttryckte just en sådan hållning; han lydde och följde bara order. Führerns ord upphöjdes till hans lag som han, ja, enligt Arendt vi alla, allt som oftast väljer att följa. Vi lyder order, avstår från eget tänkande, egna moraliska ställningstaganden. Det är den banala ondskan, inte någon inkarnation av något metafysiskt i sig ont.

Hannah Arendt brottades som människa och filosof med ondskans natur under hela sitt vuxna liv. Hon väckte stor anstöt i Väst, också bland förintelsens offer. Hon beskrevs som självhatande judinna. Men det hon gjorde var att tänka, söka sanning också när hon fick fiender. Och därmed upprätthöll hon moralen. Arendts tänkande skedde med nazismen och Förintelsen som bakgrund. Hur kunde det ske? Hos både förövare och i viss mån offer. Världskriget ledde till moralisk kollaps för hela Europa.

Idag är det svårt att fånga upp Hannah Arendts tänkande, historien glider ifrån oss. Att ha lyhördheten och förmågan att tänka efter Förintelsen. Ett före och ett efter. Ändå är den bara runt hörnet, det tycks som om delar av 30-talet kommer tillbaka, men det hör till ett ”före”. Den moraliska frågan inför flyktingar och nationalism idag är hur den moral ser ut som säger nej, som säger kom inte till oss, som skyller dåliga tider på invandrare. Som hävdar moral genom hänvisning till kultur och religion.

Är det moral eller omoral?

Om vi orkar fånga upp det ”efter” i Arendts tänkande, om vi närmar oss ondskans banalitet öppnar sig skrämmande djup i det mänskliga. Att avstå från att tänka själv, från att vara, bli mänsklig.

Hörde senare på radion ett program om bloggare från Bangladesh som med stöd av Pen-klubben får skydd i Sverige. Som hinduer och muslimer i sitt hemland har de tänkt själva och vänt religionen ryggen då de uppfattat den förtryckande och begränsande. De har via tänkandet blivit ateister – och därmed fått dödshot över sig. Flera bloggare har dödats av religiösa extremister då de haft modet att tänka själva, ta moralisk ställning.

Religiös och nationalistisk extremism eller banal ondska genom att avstå från skyldigheten att tänka själv, att ifrågasätta auktoriteten.

Hannah Arendts tänkande är för viktigt för att glömmas.

 

Anders Wesslund


Ukraina och Europa efter 2014

21 januari 2016

Något har skavt i nyhetsrapporteringen från Ukraina de senaste åren. Samtidigt som jag respekterar utrikeskorrespondenters viktiga och svåra jobb, ligger det i den massmediala strukturen att den bild som växer fram, blir ett slags genomsnitt, filtrerad som rapporteringen blir genom massmediernas och politikens kamp om världsbilden. Du blir utlämnad till föreställningar som blir svåra att tränga igenom eller längre värja sig emot – som att Ryssland är den onda aktören, makten, i Europa och att svenskt NATO-medlemskap snart är nödvändigt. Att ens invända, pröva andra tankar, intellektuellt försöka reda ut och förstå större geopolitiska skeenden har blivit allt svårare i det svenska klimatet. Den genomsnittliga bilden är dock ideologisk, en västlig beskrivning och förförståelse av vad som är sant och rätt.

Under julhelgerna har jag läst den brittiske Richards Sakwas verk Frontlinje Ukraina, i svensk utgåva på Karneval 2015. Sakwa är professor i rysk och europeisk politisk historia vid University of Kent. Han bekänner sig till en tradition av borgerlig objektivitet och politiskt sympatiserade han ”med förväntningarna som uppkom vid slutet av det kalla kriget 1989-91 om att ett nytt och enat Europa äntligen skulle kunna byggas”. Då, när muren föll, var det många som även inom EU proklamerade visionen om en enad kontinent ”från Lissabon till Vladivostok”. På 90-talet fanns också ljuspunkter; EU:s stabiliserande funktion mellan medlemsstaterna (främst Tyskland och Frankrike), den europeiska konventionen för mänskliga rättigheter med Europadomstolen blev starkare, Rysslands engagemang för samarbete med EU och undertecknande av partnerskaps- och samarbetsaavtal 1994 samt Europarådets utvidgning till att omfatta 47 länder, inklusive Ryssland från 1998.

Det var då. Efter 2014 står Europa återigen inför en ”kall fred” med ett krig på sin egen kontinent i östra Ukraina. Den storslagna idén om Europa är skadad, krigsdemonerna har kommit tillbaka och gamla idéer från kalla kriget har återkommit. I Sakwas analys är detta ingen tillfällighet. Framtiden bestäms av hur freden sluts, menar Sakwa och pekar bl a på Versaillesfredens förödande konsekvenser och väg upp mot Andra världskriget. Den freden, liksom freden efter Kalla kriget, fick ett assymmetriskt slut. När nya allianser för Europas stater bildats de senaste tjugo åren har Ryssland lämnats ute i kylan och demoniserats som ond stat. Genom boken driver Sakwa konsekvent och övertygande hur farlig denna utveckling har varit. Krisen i Ukraina är egentligen två; en intern och en geopolitisk där USA med NATO är främsta aktör, och kriserna är inte alls överraskande. De utspelar sig i Europas gränsland, där öst och väst kulturellt möts, i områden vars jord genom historien färgats blodig i en ofattbar omfattning.

Vad Sakwa beskriver är att USA och EU:s nuvarande ledare utgår från sig själva som segrare vid den assymmetriska freden. Med detta har följt att man inte respekterat Ryssland i sin egen rätt utan drivit stormaktspolitik för att få Ryssland att underordna sig en triumferande västlig ”democratism”. Till skillnad från övervägande majoriteten av västlig beskrivning av kriserna i Ukraina tecknar Sakwa bilden av USA med NATO som redskap som aggressiv part, och det utvidgade EU med nya östliga medlemmar drivna av ryssfobi och revanschism. Sakligt, utan ställningstagande för Rysslands agerande, analyserar och beskriver denne statsvetare geopolitikens logik och gör aktörernas agerande begripligt, inte minst Rysslands. Putin framstår i Sakwas framställning många gånger som förnuftig och måttlig medan västliga ledare under aggressiv amerikansk ledning, driver utvecklingen i katastrofal riktning.

Ukrainas förbannelse är att ligga där det ligger, inklämt mellan två stormaktsblock utan frihet att oberoende bestämma sitt öde. Den oreanga revolutionen 2004 och demonstrationerna på Majdan 2013/14 förde starkt nationalistiska krafter till makten i ett korrupt styrt land av oligarker. De inre spänningarna mellan ”monistisk” nationalism och krafter för en mer ”pluralistisk” nationalism har exploaterats av stormakternas geopolitiska intressen. Inbördeskriget kunde ha stoppats, menar Sakwa. Där den allmänna bilden i Väst har varit att Ryssland är aggressivt med imperialistiska anspråk, går Sakwa detaljerat igenom de inrikes- och geopolitiska händelseförloppen. Där framträder försiktigt uttryckt en mer komplex bild utan samma självklara godhet i Västs agerande. Snarare kan man ibland se en omvänd bild till den dominerande i västliga medier. NATOs utvidgning österut och strategi att ”dämma upp” har sammanfallit med EU:s ultimativa påtryckningspolitik (välj antingen oss eller dem med ekonomiska sanktioner som följd) och har ökat osäkerheten i Europa på nytt. Annekteringen av Krim ses främst i ljuset av den dynamik som inre nationalistiska och militanta krafters agerande i Ukraina inneburit.

Sakwa menar att vi befinner oss i en axiologisk tid, där man utgår från att man har sanningen. Alla som vill pröva denna bild avfärdas, misstänkliggörs och misskrediteras. Behovet av en dialogisk hållning, ett prövande och respekterande av varandra som parter, från enskilda debattörer till stora aktörer, främst i EU och USA är trängande. Sakwa begär inte att läsaren skall hålla med honom, men han argumenterar kraftfullt för intellektuell, ärlig, rättvis och respektfull hållning både till fakta och till relationer. Det är inte minst viktigt i stormakters geopolitiska ageranden i förhållande till varandra.

Bilden som målas i Frontlinje Ukraina av våra ledares agerande den senaste tjugo åren eller av Europas framtid är inte ljus. Möjligheten att närma sig Adenauers, de Gaulles och Gorbatjovs tankar om kontinenten är åter långt borta och har fört oss tillbaka till kalla krigets tankestrukturer.

Efter läsningen blir det blir alltmer begripligt att vår tids och regions NATO-övningar över Norrlands inland är en del av geopolitiken. När Carl Bildt och Jan Björklund självsäkert pläderat för NATO-medlemskap är de små pojkars farliga, ideologiserade (och idealiserade) världsbild som syns. Vi lever i en tid där USA och deras allierade, som egenmäktigt utropade segrare efter kalla kriget, ser världen unipolärt – med dem själva som enda relevanta aktör. Det är en farlig bild och trycket är hårt på socialdemokratin, liberala, intellektuella och demokratiska krafter i väst att hålla huvudet kallt.
Anders Wesslund

 

(Texten har även publicerats i VK 16-01-16)


Såld till lägstbjudande

12 januari 2016

Min far Harrys uppväxtmiljö i norra Bohuslän var kantad av skär och skärvor. Efter att hans far Malcolm emigrerat till USA 1916 fick familjen i Fjällbacka allt svårare att klara sej. Hans mor Augusta orkade inte med hemsituationen utan föll igenom psykiskt. Hon fördes till Vänersborgs Hospital (kallat Restads sjukhus 1932) och blev kvar där till sin död i slutet av 50-talet.

1917 fick socknen Kville, dit Fjällbacka hörde, ta hand om de tre barnen John 11 år, Harry 7 år och Rut 4 år. Barnen blev sockenbarn. Det annonserades ut i Kville kyrka inför sockenstämman att barnen skulle fördelas till självägande bonde som var lägstbjudande. Detta för att hålla socknens kostnader nere. Man fick en placering av barnen som också ansågs som viss arbetskraft i jordbruket. Fattigauktioner av barn var kontroversiellt och förbjöds enligt lag 1918. Författaren Harry Martinson berättar i boken Nässlorna blomma om barnauktioner och hur han fick vandra från gård till gård utnyttjad som arbetskraft och utsvulten på kärlek.

Kville socken var präglat av schartauanism. 1853-1879 var den kände schartaupredikanten Johan Henrik Holmquist verksam som kyrkoherde i bygden. Timslånga svaveldrypande predikningar var att vänta. Här gällde nådens ordning och att rädda människorna undan synden. På ett par år byggdes under hårda umbäranden Kville kyrka GetAttachment.aspx(invigd 1864). Kville kyrka rymde 1800 platser och var kanske landsbygdens största kyrka. Kyrkan kallades katedralen i Kville och sågs delvis som domkyrka för schartauanismen.

Harry blev auktionerad till en gård Skistad nära Kville kyrka. Gården hade en egen pojk i hans ålder som han blev kamrat med. Harry blev väl behandlad, nästan som ett eget barn, och stannade kvar i gården under hela uppväxten. Han lärde sej att sköta ett lantbruk. De andra barnen John och Rut kom under otrygga förhållanden och fick byta gårdar. Hos båda kom det att innebära en brist på grundtrygghet. Rut som var yngst kom så småningom att arbeta vid Restad sjukhus och blev själv lidande av egen psykisk sjukdom. John flyttade till Surte, blev pingstvän och familjefar till en åttabarnsfamilj. Han lämnade sedan familjen för ett nytt förhållande i Göteborg. Familjen i Surte klarade sej genom sammanhållning men John var inte populär.

Harry var präglad av sin uppväxtmiljö men hade klarat sej rätt bra. Han var stark psykiskt och fysiskt. En riktig arbetskarl. Han träffade en ung kvinna, Birgit i Lindome, när han arbetade på vägen bredvid lantgården Ljunghalla. Hon ville dela hans liv och man skaffade sej en liten lägenhet vid Heden i Göteborg på Bohusgatan.

Harry hade fått nog av kyrka under uppväxttiden och kom under hela sitt liv vara tveksam till kyrkan. Kyrkan fick människor att lyda och underkasta sej . Harry gick med socialdemokraterna på första maj till sin hustrus förskräckelse, hon kom från en delvis konservativ kyrklig bondesläkt. Birgit tog arbete på en syfabrik i Göteborg. Paret levde ett enkelt men rätt bra liv. Man gick på matinéer på bio och skaffade sej vänner i stan. Harry var ofta på Ullevi då han gillade fotboll.

Detta var 1930-tal. I Birgits föräldrahem hände saker. Hennes far dog och ett tag därefter hennes bror som var tänkt att ta över gården. Så hände det sej att paret Harry och Birgit fick ta över Ljunghalla gård. Harry hade nu glädje av uppväxten på Skistad i Kville och gav sej med liv och lust in på äventyret att ta över och utveckla gården i Lindome.

Min far Harry sa själv om sin uppväxt att han var den som klarade sej. Men han var påverkad av sin barndom. Han hade en panisk förskräckelse för att bli fattig och ville inte ta lån. Socialdemokratin lämnade han så småningom för Bondeförbundet (nuvarande Centerpartiet). Han behöll en sund skepsis mot fina manér och förljugenhet.

 

Benny Fhager