Varför faller vi för lidandespornografin?

31 augusti 2014

ISIS tänker könsstympa alla kvinnor mellan 11 och 46 år! Så fasansfullt, klick. Ögonblicket efter att jag delat den gruvliga nyheten kom eftertankens kranka blekhet: kan det här verkligen stämma? Ett inte alltför avancerat sökande på nätet avslöjade att detta var ett falskt rykte som första gången börjat spridas i Syrien för två år sedan. Denna gång gavs det trovärdighet genom att ha spridits av en FN-tjänsteman som borde veta bättre.
Det här är bara ett av de falska rykten som spridits i samband med sommarens grymma händelser i Mellanöstern. Ett annat var detta med korsfästa kristna i Mellanöstern. Bilden som illustrerade artikeln förde på något sätt tanken till gamla oljetryck, och den som läste det finstilta kunde se att den kom från folkmordet på armenier i början av förra århundradet. Snart visade det sig att även detta rykte var falskt. Den enda bild på någon som blivit korsfäst under ISIS framfart lär föreställa en muslim, som troligtvis dödats innan han spikades upp på korset androm till varnagel. Förfärligt och barbariskt, men långt ifrån ryktet om att korsfästelse var ett straff som islamisterna reserverat för kristna. Många av de lemlästade barn som illustrerat artiklar om kriget i Gaza har visat sig vara hämtade från Syrien. En och samma bild på en raserad kyrka i Syrien har fått illustrera rykten om att andra, helt välbehållna, kyrkor attackerats.
Och så var det kvinnan i Uppsala som enligt olika counterjihadistiska, rasistiska, ultrasionistiska internetsajter och t o m Haaretz som normalt sett är en tillförlitlig källa, anfallits och misshandlats av ett gäng muslimer i Gottsunda, som var iklädda sjalar i de palestinska färgerna, för att hon burit en davidsstjärna runt halsen. Kvinnan sade sig inte ha vågat polisanmäla av rädsla för att muslimerna skulle få reda på hennes namn och hämnas. Sajterna ondgjorde sig över att ”gammelmedia” av pur politisk korrekthet valt att inte rapportera om detta dåd. Nyheten illustrerades av ett foto på en glad blond kvinna, och ett foto som visade ett uppsvullet ansikte med helt igenmurade ögon. Hm, tänkte jag luttrat – den där bilden skulle kunna föreställa vem som helst. Och eftersom hennes namn nu spridits på allehanda internetsajter hade det väl inte gjort något om också polisen fått det? Mycket riktigt – snart kunde Metros Viralgranskaren meddela att fjädern som denna höna byggts av var att någon spottat på kvinnan och kastat ur sig ett antisemitiskt glåpord, vilket hon anmält till polisen. Vilket naturligtvis är oerhört illa i sig – men något helt annat än den story som spreds.
Det räcker så väl med alla de grymheter som ISIS faktiskt begår, med alla de barn som faktiskt dödats i bombningarna av Gaza, med de trakasserier i form av glåpord och spottloskor som judar, muslimer och rasifierade personer dagligen drabbas av i Sverige. Varför dessa falska nyheter, och vad gör de med oss?
Det obehagliga är att det inte räcker med att det finns en massa grymhet och lidande i världen, utan att det finns de som utnyttjar lidandet för sina egna syften. För naturligtvis har de som sprider dessa rykten ett syfte. Dels kan det förstås handla om att man bara vill skruva upp temperaturen lite grann för att få världen att lyssna. Men dels finns det helt klart islamofoba, antisemitiska och allmänt rasistiska agendor, där man vill utmåla sina hatobjekt som omänskliga och barbariska. Och till en del lyckas man säkert.
Men risken, när det falska ryktet avslöjats, är ju också att det får motsatt verkan. Nästa gång vi hör om angrepp på kristna/palestinier/judar tänker vi kanske att det där är nog överdrivet, det är säkert inte så farligt ändå… Det blir som med pojken som ropade ”vargen kommer”.
Och den riktigt obehagliga frågan vi alla måste ställa oss är varför vi så gärna delar dessa vidriga bilder och nyheter. Är det bara moralisk upprördhet, eller finns det något som är släkt med ”skräckblandad fascination”? Historikern Karen Halttunen har myntat begreppet ”the pornography of pain” för hur medkänslan med de lidande kunde få en nästan pornografisk kvalitet när ett känslosamt och humanitärt ideal utvecklades på 1700-talet – en fascination och lockelse i det som man ville ta avstånd från. Lidandespornografi skulle man kanske kunna säga på svenska.
Det kittlar lite att läsa om grymheter. Och för kristna finns det sedan den första kyrkans tid en särskild frestelse att romantisera martyriet och glorifiera lidandet. På internetsajten Wazala finns en utmärkt artikel om detta.
Det finns alltså skäl att hejda sig och försöka utöva lite mindfulness nästa gång en länk om ohyggliga grymheter dyker upp i flödet på sociala medier. Stanna upp och känna efter. Varför vill jag läsa denna länk och konfronteras med dessa upprörande bilder? Handlar det om ”lidandespornografi”? Och om man känner att man trots allt nog vill läsa och dela finns det anledning att ställa sig de nyktra frågor som Viralgranskaren rekommenderar:
1. Vem är det som berättar det här? Vad har personen eller källan för motiv att sprida vidare storyn?
2. Var och när hände det? Framkommer det inte riktigt i storyn var händelsen ägt rum, eller är artikeln gammal?
3. Finns det konkreta fakta att ta fasta på i storyn? Saknas referenser till namn, fysiska platser eller en bestämd tidpunkt i storyn?
4. Verkar det för bra för att vara sant? Är storyn som gjord för att twittra eller facebooka?
Om svaren är ja på en eller fler av frågorna ovan, hitta ytterligare minst en trovärdig källa som stödjer storyn. Om du inte hittar det – dela för guds skull inte vidare storyn på sociala medier, manar Viralgranskaren.
Och jag vill tillägga – även om uppgifterna förefaller vara sanna måste man fundera över vems ärenden man går när man sprider artikeln. Har den en tydlig islamofobisk, antijudisk, eller rasistisk tendens, eller ger uttryck för en glorifiering av lidande, ska man kanske ändå avstå. För min del har jag beslutat att bara dela positiva nyheter, som lyfter fram dem som trots allt verkar för förståelse och samarbete över alla de gränser våldet vill dra upp.

Helene Egnell

Annonser

Djävulen avskaffad, men ondskan finns kvar

26 augusti 2014

Finns onda människor? Frågan kan tyckas underlig just nu, när människor avrättas i Irak, eller en vilsen pojke dödsskjuts på öppen gata i USA av poliser, Kvinnor rövas bort, blir sexslavar, eller misshandlas av sina män här hemma. Föräldralösa pojkar rekryteras till droggäng i Centralamerika, men bara om de först dödat. Onda handlingar, men betyder det att människor som utför dem är onda, är det ens meningsfullt att ställa diagnosen onda människor?
Jag föredrar att ta flyget framför tåget. Mitt sätt att leva i ett överflödssamhälle, med stor bostad och bil, tär på framtidens resurser. Mig närstående arbetade några år i ett land i tredje världen med bistånd. De hade två kvinnor som lagade mat, skötte hemmet och blev som mammor för barnen, som nu hemma i Sverige saknar dem. Men när familjen åkte hem försvann kameror och surfplattor från bagaget. De var inte onda människor, gjorde de onda handlingar?
Aposteln Paulus var medveten om problemet- att vara ond eller göra onda handlingar. Det onda som jag inte vill, det gör jag, men det goda som jag vill, det gör jag inte.
Det är lätt att ge onda handlingar en moraliskt rimlig förklaring. Att skjuta raketer in i Israel är begripligt med tanke på otaliga övergrepp under den långa ockupationen. Att ge sina tonårsbarn stulna iPads som är självklara för svenska biståndsarbetares barn har sin rot i fattigdom och ofattbara inkomstskillnader. Även en genomtänkt livsstil i ett välfärdsland kan ha onda konsekvenser, men jag rår inte för att jag är född här. Det är en orimlig tanke att moraliskt goda handlingar bara är möjliga för ekonomiskt välbeställda västerlänningar.
Jordbävningar och andra katastrofer i naturen åstadkommer lika mycket ont som mänsklig ondska. Kärnkraft innebär en kalkylerbar risk för onda konsekvenser, men först i framtiden. Den inföll dock i samband med Fukushima-katastrofen. Intressant nog ledde det till att Tyskland stoppade kärnkraftsepoken, inte som ett ställningstagande till ondskans moraliska problem, kombinationen av naturlig slump och riskfylld teknik, utan för att lösa en polariserande inrikes kontrovers.
Förmågan att göra onda handlingar tycks vara en universell mänsklig egenskap, men förstärks av yttre orsaker. Är det för enkelt att tänka så? Unga män blir frivilligt jihadister, sällan unga kvinnor. Att beväpna poliser och allmänhet i USA leder till dödsskjutningar, det är för lätt att bränna av några skott. Sådant bär ett demokratiskt samhälle, både män och kvinnor ansvar för. Exemplet manliga jihadister får en särskild relief av det vi läser om i tidningarna, när en stor del av Europas manliga ungdom sjungande och dansande gick ut i 1:a världskriget, blomstersmyckade av unga kvinnor. Fortfarande gäller att de flesta morden begås av män. Finns ett manligt tuppkamssyndrom, ibland uppmuntrat av kvinnor, dvs en biologisk förklaring?
Vilken är slutsatsen? Världen flödar över av onda handlingar, vi ser dem dagligen på nätet och i TV. Människors förmåga att vara onda tycks utlösas av faktorer som har med fattigdom, avsaknad av demokrati, brist på familjeband eller kanske biologi att göra. Ingen av oss kan svära sig fri. Att göra det goda är en aktiv handling, som kräver ett ställningstagande, en insikt, ett ansvar – kanske en fri vilja. Hur befrias människor så att de kan balansera sin egoism och tryckande yttre faktorer med en strävan att göra det goda? Att göra mot andra bara det som man vill att de skall göra mot mig? Hur ska den insikten förvandlas från tom välmenande retorik till alla människors djupast kända önskan? På jorden, just nu och i alla tider intill tidens slut?

Erik Lundgren


Sorgen över ett barns död

22 augusti 2014

Vår yngste son Gustav Fhager gick hastigt och oväntat bort i San Francisco 10 juni i år. Gustav är schackspelare och han hade rest till USA för att träffa schackvänner. Familjen fick dödsbudet på eftermiddagen fredagen den 13e juni. Vi samlades omedelbart till familjeråd Barbro och jag syskonen, med respektive. En preliminär kontakt med UD etablerades. Eftersom det är 9 timmar senare tid i Kalifornien gick det att få direktkontakt med obducenten. Gustav hade ramlat ihop centralt i San Francisco på huvudavenyn, ingen hjärtlungräddning hade gjorts. Dödsorsaken var sannolikt hastig hjärtdöd.

Familjen var i djup kris och förlamad. Detta var helt oväntat. Vi behöll en nära kontakt med täta familjeråd kring det praktiska och för att stötta varandra. Från början sade vi att vi har en mindre begravning och håller det mest inom familjen. Kontakt med SOS-International i Köpenhamn etablerades. Traditionen är att vi jordbegraver och det fordrar en transport av kroppen över halva jordklotet. Efter diverse byråkratiska turer (amerikanska myndigheter) kunde kroppen skickas med flyg från San Francisco med mellan landningar i Denver, New York och Köpenhamn.

Vi hade nu kommit en bit i sorgearbetet och bestämde oss för en öppen process mot omvärlden. Vi skulle ha en relativt stor begravning med Gustavs favoritmusik i den kyrka där han är uppväxt Johannebergs Equmeniakyrka. Minnesstund var också självklar och sedan båt med gravsättning på Donsö. Vi fick väldigt mycket stöd av människor i vår omgivning. Många kom fram som också hade erfarenhet av barns död. Fast saknaden var stor kom omtanken hos andra att innebära en lindring.

Vi fick också röja Gustavs lilla lägenhet i Majorna i Göteborg. Han hade trivts i den stadsdelen och levt ett materiellt enkelt liv som student. Han hade tidigare gått i ett kyrkligt gymnasium i Göteborg på humanistisk linje och kunde latin. Läst mycket teologi men blev inte präst. Gustav bodde några år i Örebro och utbildade sej till socionom. Kom tillbaka från Örebro 2006 med sviktande psykisk hälsa. Han sökte hjälp och kom över dessa besvär. Han studerade ide och lärdomshistoria och astronomi med mera. Han lyssnade ofta på SR P1 under sina promenader som han älskade. Politiskt var han en sympatisör till Piratpartiet sen lång tid. Ett fritt internet för kunskapssökande och personliga kontakter var viktig för honom.

Gustav hade spelat schack så länge vi minns. Det sägs att hans morfar lärt honom . Han var med i schackklubben Manhem under många år i ungdomen. Periodvis senare var han inte aktiv inom schacksammanhang. Efter ett mellanspel i SS Kamraterna gjorde han rejäl comeback i Majornas Schacksällskap där han var med i styrelsen och de sista åren spelade i allsvenskan med sucessivt allt bättre resultat. Sannolikt hade han en potential för att bli ännu bättre och han hade tankar om barn och ungdomsverksamhet i Majorna inom schack, kanske rent av som ett arbete. Gustav var speciellt intresserad av schacköppningar d v s hur man inleder en schackspelsmatch.

För sorgearbetet var det viktigt för oss att rekonstruera Gustavs liv. Han var själv tystlåten med hög integritet. När kroppen kommit till Sverige hade vi kistöppning vid två tillfällen för barn och barnbarn. Han hade blivit balsamerad i USA och såg nästan levande ut. Begravningen blev en stor upplevelse med Bachs Air på piano av Staffan Skarrie och solomusik av Carl Johan Martinius – Sounds of silence, Blowin´ in the wind och This land is your land. Munspel och gitarr solo gav en förtätad stämning i en helt full kyrka. Officiant Camilla Malm Samuelsson höll ett personligt griftetal där hon betonade Gustav enkelhet och att han inte gjorde skillnad på människor.

Gustav var under hela sin uppväxt van att vara med på Kristen Humanisms sommarmöten. Han var med på gudstjänster och gjorde bland annat tidning under sommarmötet tillsammans med bland annat barnen Tegby/Frisk. Kring år 2000 var han en sista gång ensam med mej på Kristen humanism och satt då också med på föreläsningarna. Gustav var ett barn av kristen humanism men han var inte missionerande. Det enda märke han hade på sej i slutet var- Rösta Pirat- inför det aktuella EU-valet.

Vi fick hem Gustavs sista tillhörigheter som han haft med sej till USA. Prosalyrik av Tomas Tranströmer. Om ekologi och teologi (red. Stefan Edman). Schackböcker av den gamle stormästaren Gideon Ståhlberg. Därtill hade Gustav manus till en bok om schacköppningar på engelska. Kanske om det är praktiskt möjligt ger vi ut denna bok till hans minne.

Benny Fhager


En plats som är hemma

13 augusti 2014

”Att vara hemma är att bli förstådd utan att behöva säga så mycket.” Så skriver Göran Rosenberg i sin underbara bok Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. En mening som satte ord på något som jag försökt formulera i olika diskussioner på Facebook kring frågor om nationalism och svenskhet.
På nationaldagen var det en vänsterradikal grupp som bestämde sig för att uttrycka sin samhällskritik genom att bränna svenska flaggor. Det var inte helt klart vad denna flaggbränning stod för, men diskussionens vågor gick höga kring huruvida detta var ett bra sätt att föra den antirasistiska kampen. Bland dem som stödde aktionen fanns idéer om att all form av nationalism är av ondo, att det inte spelar någon roll var man är född, utan att vi alla borde bli världsmedborgare.
Efter att ha läst Göran Rosenbergs bok har jag stärkts i min uppfattning att bara den som har en mycket stark grundtrygghet och har en levande förbindelse med den miljö i vilken man växte upp, kan proklamera sig som världsmedborgare. Om man, som Göran Rosenbergs far, har förlorat platsen, människorna och språket som formade en, är det oerhört svårt att göra sig hemmastadd någon annanstans.
Många i vår värld, och många i vårt land, har erfarenheter liknande David Rosenbergs. Det är höjden av arrogans av den som har lyckan att ha ett hemland att bränna detta hemlands flagga, ett mycket missriktat uttryck för solidaritet med dem som förlorat sitt hemland och inget hellre vill än att återvända dit, eller åtminstone upprätthålla sin förbindelse med det.
Att erkänna att det finns en ”plats där vi första gången sätter ord på världen och delar den med andra människor och gör den till vår”, och att den platsen inte kan ersättas, är inte detsamma som att säga att det är den objektivt sett bästa platsen i världen, eller att vi som kommer därifrån är överlägsna alla andra. Tvärtom, tänker jag, om jag inser betydelsen för mig av min plats, så förstår jag bättre att andra platser är viktiga för andra människor.
Göran Rosenberg beskriver sin Plats, Södertälje, på ett sådant sätt att jag, som växte upp ett årtionde senare i en helt annan miljö några mil därifrån, känner igen min barndoms Plats och förstår hur den har präglat mig.
Det finns en Karin och en Ingvar också i boken. De närmaste vännerna, som var hemma på den nya platsen. Det gick trots allt att knyta starka vänskapsband där. Det fanns möten människa till människa.
Att vara en Karin eller en Ingvar, som ser en människa som man tror att man kan bli vän med och inte en flykting som aldrig kan bli annat än en främling, och att förstå vad det betyder att ha en plats som är hemma – det tror jag är ett bättre bidrag till kampen mot rasism än vidlyftiga deklarationer om världsmedborgarskap.

Helene Egnell