Varför faller vi för lidandespornografin?

31 augusti 2014

ISIS tänker könsstympa alla kvinnor mellan 11 och 46 år! Så fasansfullt, klick. Ögonblicket efter att jag delat den gruvliga nyheten kom eftertankens kranka blekhet: kan det här verkligen stämma? Ett inte alltför avancerat sökande på nätet avslöjade att detta var ett falskt rykte som första gången börjat spridas i Syrien för två år sedan. Denna gång gavs det trovärdighet genom att ha spridits av en FN-tjänsteman som borde veta bättre.
Det här är bara ett av de falska rykten som spridits i samband med sommarens grymma händelser i Mellanöstern. Ett annat var detta med korsfästa kristna i Mellanöstern. Bilden som illustrerade artikeln förde på något sätt tanken till gamla oljetryck, och den som läste det finstilta kunde se att den kom från folkmordet på armenier i början av förra århundradet. Snart visade det sig att även detta rykte var falskt. Den enda bild på någon som blivit korsfäst under ISIS framfart lär föreställa en muslim, som troligtvis dödats innan han spikades upp på korset androm till varnagel. Förfärligt och barbariskt, men långt ifrån ryktet om att korsfästelse var ett straff som islamisterna reserverat för kristna. Många av de lemlästade barn som illustrerat artiklar om kriget i Gaza har visat sig vara hämtade från Syrien. En och samma bild på en raserad kyrka i Syrien har fått illustrera rykten om att andra, helt välbehållna, kyrkor attackerats.
Och så var det kvinnan i Uppsala som enligt olika counterjihadistiska, rasistiska, ultrasionistiska internetsajter och t o m Haaretz som normalt sett är en tillförlitlig källa, anfallits och misshandlats av ett gäng muslimer i Gottsunda, som var iklädda sjalar i de palestinska färgerna, för att hon burit en davidsstjärna runt halsen. Kvinnan sade sig inte ha vågat polisanmäla av rädsla för att muslimerna skulle få reda på hennes namn och hämnas. Sajterna ondgjorde sig över att ”gammelmedia” av pur politisk korrekthet valt att inte rapportera om detta dåd. Nyheten illustrerades av ett foto på en glad blond kvinna, och ett foto som visade ett uppsvullet ansikte med helt igenmurade ögon. Hm, tänkte jag luttrat – den där bilden skulle kunna föreställa vem som helst. Och eftersom hennes namn nu spridits på allehanda internetsajter hade det väl inte gjort något om också polisen fått det? Mycket riktigt – snart kunde Metros Viralgranskaren meddela att fjädern som denna höna byggts av var att någon spottat på kvinnan och kastat ur sig ett antisemitiskt glåpord, vilket hon anmält till polisen. Vilket naturligtvis är oerhört illa i sig – men något helt annat än den story som spreds.
Det räcker så väl med alla de grymheter som ISIS faktiskt begår, med alla de barn som faktiskt dödats i bombningarna av Gaza, med de trakasserier i form av glåpord och spottloskor som judar, muslimer och rasifierade personer dagligen drabbas av i Sverige. Varför dessa falska nyheter, och vad gör de med oss?
Det obehagliga är att det inte räcker med att det finns en massa grymhet och lidande i världen, utan att det finns de som utnyttjar lidandet för sina egna syften. För naturligtvis har de som sprider dessa rykten ett syfte. Dels kan det förstås handla om att man bara vill skruva upp temperaturen lite grann för att få världen att lyssna. Men dels finns det helt klart islamofoba, antisemitiska och allmänt rasistiska agendor, där man vill utmåla sina hatobjekt som omänskliga och barbariska. Och till en del lyckas man säkert.
Men risken, när det falska ryktet avslöjats, är ju också att det får motsatt verkan. Nästa gång vi hör om angrepp på kristna/palestinier/judar tänker vi kanske att det där är nog överdrivet, det är säkert inte så farligt ändå… Det blir som med pojken som ropade ”vargen kommer”.
Och den riktigt obehagliga frågan vi alla måste ställa oss är varför vi så gärna delar dessa vidriga bilder och nyheter. Är det bara moralisk upprördhet, eller finns det något som är släkt med ”skräckblandad fascination”? Historikern Karen Halttunen har myntat begreppet ”the pornography of pain” för hur medkänslan med de lidande kunde få en nästan pornografisk kvalitet när ett känslosamt och humanitärt ideal utvecklades på 1700-talet – en fascination och lockelse i det som man ville ta avstånd från. Lidandespornografi skulle man kanske kunna säga på svenska.
Det kittlar lite att läsa om grymheter. Och för kristna finns det sedan den första kyrkans tid en särskild frestelse att romantisera martyriet och glorifiera lidandet. På internetsajten Wazala finns en utmärkt artikel om detta.
Det finns alltså skäl att hejda sig och försöka utöva lite mindfulness nästa gång en länk om ohyggliga grymheter dyker upp i flödet på sociala medier. Stanna upp och känna efter. Varför vill jag läsa denna länk och konfronteras med dessa upprörande bilder? Handlar det om ”lidandespornografi”? Och om man känner att man trots allt nog vill läsa och dela finns det anledning att ställa sig de nyktra frågor som Viralgranskaren rekommenderar:
1. Vem är det som berättar det här? Vad har personen eller källan för motiv att sprida vidare storyn?
2. Var och när hände det? Framkommer det inte riktigt i storyn var händelsen ägt rum, eller är artikeln gammal?
3. Finns det konkreta fakta att ta fasta på i storyn? Saknas referenser till namn, fysiska platser eller en bestämd tidpunkt i storyn?
4. Verkar det för bra för att vara sant? Är storyn som gjord för att twittra eller facebooka?
Om svaren är ja på en eller fler av frågorna ovan, hitta ytterligare minst en trovärdig källa som stödjer storyn. Om du inte hittar det – dela för guds skull inte vidare storyn på sociala medier, manar Viralgranskaren.
Och jag vill tillägga – även om uppgifterna förefaller vara sanna måste man fundera över vems ärenden man går när man sprider artikeln. Har den en tydlig islamofobisk, antijudisk, eller rasistisk tendens, eller ger uttryck för en glorifiering av lidande, ska man kanske ändå avstå. För min del har jag beslutat att bara dela positiva nyheter, som lyfter fram dem som trots allt verkar för förståelse och samarbete över alla de gränser våldet vill dra upp.

Helene Egnell


Antisemitismen smyger sig på

14 april 2012

Håller antisemitismen på att smyga sig på oss igen? En del oroande tecken tyder på det. ”Spring som en jude” är en mobbingreplik som kan höras på våra skolgårdar. ”Omskärelsedebatten” som rasade i slutet på förra och början på detta året var inte motiverad av antisemitism från deras sida som startade den, men i nätkommentarerna luftades många unkna stereotyper. Angreppen på rabbinen i Malmö och Ilmar Reepalus famösa uttalanden är andra exempel..

Nyligen uppmärksammade den israeliska tidningen Haaretz http://www.haaretz.com/jewish-world/scathing-anti-semitism-pervades-holey-land-exhibition-in-sweden-1.421830. utställningen The Holy land – Det håliga landet, som visades i Immanuelskyrkan i Stockholm. Två pastorer tillika konstnärer hade besökt Israel och Palestina, och skildrat sina intryck i bild. En av bilderna, som också fanns på utställningsaffischen, föreställde israeler i form av råttor som knaprade på Palestina i form av en ost. Efter kritik från Simon Wiesenthalcentret togs den bilden bort, affischen drogs in och konstnärerna bad om ursäkt. Så småningom stängde arrangören Bilda http://www.bilda.org/sv/Startsidan/Aktuellt/Utstallningen-The-Holy-Land–Det-haliga-landet-avslutas-i-fortid/#.T3xNlZGcjBI.facebook utställningen i förtid pga kritik från olika håll. F Misha Jaksic, som sitter i Bildas styrelse och Yusuf Aydin från S:t Ignatios – de ortodoxa kyrkornas samarbetsorgan uppmanar Bilda http://www.sanktignatios.org/2012/03/sankt-ignatios-gor-en-oversyn-av-sina-relationer-till-bildas-arbete-i-mellanostern att dra lärdom av det inträffade.

Jag hann gå och se utställningen innan den stängdes, för att se om det låg något i kritiken, eller om det bara var ett exempel på hur all kritik av staten Israels politik på visst håll utmålas som antisemitism. Jag tolkade inte alla bilder på samma sätt som Haaretz gjorde, men jag kan också se att de kan tolkas antisemitiskt – eller kanske snarare att det lurade antisemitiska stereotyper i dem, som säkert inte var medvetna från konstnärernas sida. Men bilden med råttorna och osten är fullständigt oursäktlig – att ingen reagerade på att den anknöt till en retorik där judar liknas vid skadedjur tyder på en naivitet och omedvetenhet om antisemitiska stereotyper som är häpnadsväckande.

Jag är helt övertygad om att det inte fanns någon antijudisk intention i bilderna. Konstnärerna ansåg att de skildrade konflikten som en situation där det bara finns förlorare, och att man ville lyfta fram den strävan till brobyggande som finns.

Men det gör egentligen det hela ännu mer skrämmande. Att det finns ondskefulla människor som medvetet skapar antisemitiska karikatyrer är en sak. Men att det antisemitiska arvet ligger så djupt inom oss att det kommer i dagen utan att vi reagerar stämmer till eftertanke.

För att dra en parallell: när Lars Vilks gjorde sin Muhammed som rondellhund var han kanske (?) inte medveten om att framställningen av muslimer som hundar är en gammal antimuslimsk stereotyp. Rondellhundarna var aktuella, och han anknöt till det fenomenet. På samma sätt var det säkert med den aktuella utställningen. Men det hjälper inte. ”Du är ansvarig inte bara för vad du säger i din predikan utan också för vad folk hör dig säga” sade Krister Stendahl, och det borde också gälla bildkonsten. Den som är ute för att provocera (Vilks) bryr sig kanske inte om ifall hans bilder sårar någon, men den som vill förmedla ett budskap om fred oh försoning måste tänka sig för och fråga sig vilka omedvetna budskap som kan skymta fram i bilderna.

Och vi som stödjer det palestinska folkets kamp för frihet och rättvisa i en egen stat måste vara mycket vaksamma så att inte antisemitisk retorik smyger sig in som ett vapen i den.

Helene Egnell