Vad är tiden eller vad är klockan?

17 september 2016

Vi har just firat att vårt barnbarn fyllt 14 år. Vi minns tiden innan han fanns och hur han med tiden utvecklats från en hjälplös liten baby till en ståtlig yngling i målbrottet, längre än sin mamma. Han påminner oss påtagligt om att något händer med oss med tiden. Vad är tiden? I vårt vardagsspråk har den tydligen ett värde. Den kan var dyrbar, vi kan förspilla den eller förlora den. Något tar tid. Kan den också ge ett värde? Inflationen gör att huset stiger i värde med tiden, så säger vi utan att fundera på vad tiden är.  Några fysiker (Einstein) säger att tiden inte finns, det är en illusion, som bara finns i vår upplevelse.

I skapelseberättelsen uppstår tiden, det blev morgon och afton den första dagen. Och kosmologer och fysiker berättar för oss vad som hände i universums första sekund under Big bang. Jag frågar mig som icke-teolog eller fysiker: Vad fanns före den första dagen eller sekunden? Ingenting? Ingen tid? Frågan har bäring för gudstron. Var Gud intet som skapade allt? Jag måste tydligen ge mig tid att fundera vidare långt efter min egen 14-årsdag.

 

Erik Lundgren


Kvantmekanik och existens

25 november 2015

Kvantmekanik, några tankar

I kvantmekaniken framträder materien som delvis oåtkomlig men på samma gång i en väldig matematisk precision.

Läge, hastighet för en partikel finns inte där innan vi tar reda på dem, de uppstår i själva mätningen. Mätningen kan inte idealiseras bort.

Föreställningen om en totalt objektiv verklighet därute är alltså inte helt adekvat.

Tre möjliga utgångspunkter och tolkningsperspektiv

Den utanförstående iakttagarens utgångspunkt. Det är naturvetenskapens förhållningssätt och tolkningsperspektiv. Naturvetenskapen själv problematiserar dock genom kvantmekaniken delvis denna hållning.

Det mänskliga samspelets, deltagandets. Detta tolkningsperspektiv innefattar mer av människan, det räcker här inte att vara en utanförstående, en iakttagare. Kärlek är mer än bara iakttagande.

I insikten om att verkligheten omfattar också den som iakttar, den som samspelar, den som deltar öppnar sig ett ytterligare tolkningsperspektiv. Också själva tolkningen, språket, tänkandet uppfattas som del av verkligheten. Det är antytt i formuleringen Det är i honom vi lever rör oss och är till… Det är mystikens tolkning som på samma gång är en icketolkning. Här hör bönen hemma.

Martin Buber har i Jag och du tydliggjort skillnaden mellan den första utgångspunkten och den andra, som för honom delvis omfattar också den tredje. Han kallar den första, iakttagarens, utgångspunkt Jag och det. Han gör tydligt att detta jag inte omfattar hela personen. Den andra utgångspunkten (och delvis den tredje) kallar han Jag och Du. Och detta jag omfattar hela personen.

 

Lars Söderholm


Religion på gott och ont

02 mars 2015

”Låt oss tala om de dåliga sakerna med religion för omväxlings skull. Och hjälpa varandra att hantera traumat av att hitta dåliga saker i sin religion.” Så sade Deepthi, en av de kvinnor jag intervjuade för min avhandling om feministiska perspektiv på religiös mångfald.

Deepthi, en kristen dalit som deltagit i ett indiskt dialogprojekt för kvinnor, Women’s Interfaith Journey, uttryckte just det som blev en viktig slutsats av mitt arbete: när feminister möts i dialog kommer de med insikten att religionen innehåller ”dåliga saker” för kvinnor – men de finner samtidigt tillräckligt mycket gott i sina religiösa traditioner för att ändå vilja hålla fast vid dem. När de möts i dialogen kan de hjälpa varandra att hantera det dåliga, och glädjas åt det goda. Ofta är såväl det dåliga som det goda gemensamt, och även om strategierna ser olika ut kan de lära av varandra.

En annan slutsats jag drog var att en orsak till att kvinnor kan ta upp såväl de dåliga som de goda sakerna i sina religiösa traditioner när de möts är att de kommer från en marginaliserad position, och inte från den religiösa maktens centrum. Behovet att försvara det egna är inte så stort, när utgångspunkten är att vi alla önskar förändring.
Det är detta som religionsdialogen i stort kan lära av den feministiska praktiken och teologin för religionsmöten, menar jag: förmågan att hålla samman det religionskritiska perspektivet med uppskattningen av det goda.
De senaste åren har den ateistiska religionskritiken försökt visa att religion är något i stort sett dåligt, särskilt när den har politiska dimensioner. Om folk nu nödvändigtvis måste vara religiösa, så ska de i alla fall låta det vara en privatsak, säger nu senast Bo Rothstein i en artikel i DN http://www.dn.se/debatt/religionen-bidrar-inte-till-ett-battre-samhalle/).
Rothstein hänvisar till World Values Survey http://www.worldvaluessurvey.org/wvs.jsp (som han konsekvent benämner som World Values Study, vilket kanske i sig något minskar trovärdigheten av hans argument) och hävdar att denna studie visar att ju mer religiösa folk är, desto mer intoleranta är de, och desto mindre tillit och mer korruption finns det i samhället.

Nu mäter ju WVS inte bara religiositet utan graden av tillit, tolerans etc. torde snarare hänga samman med sociala, ekonomiska och politiska förhållanden. Jag hade tillfälle att få pröva WVS värderingsskala i samband med det Iona-inspirerade nätverkets http://www.ionasverige.se/
vintermöte, då vi fick svara på frågan vilka värden vi trodde var mest gynnsamma för ett hållbart samhälle. Våra värderingar hamnade naturligtvis uppe i det övre högra hörnet av värderingskartan, där vi svenskar ligger – trots att vi alla är engagerade kristna.

Att hävda att religion leder till ett sämre samhälle är alltså lika onyanserat som att påstå att det automatiskt leder till ett gott samhälle. Det är dags för en religionskritik inifrån, som tar på allvar att det finns ”dåliga saker” i våra religiösa traditioner, och funderar på hur vi ska stärka det som främjar fred, jämlikhet och rättvisa, som också finns där.
Jag menar att denna religionskritik finns inbyggd i alla traditioner. Därför finns en grund för att utöva den i dialog. Men det kan vara svårt att skapa den tillit som krävs för att våga, speciellt för minoritetsreligioner som möts av misstänksamhet och förtal i vårt samhälle. Religionsdialogens första steg måste därför vara att lyfta fram det goda, att bygga relationer som gör att man litar på att den andre inte kommer att använda det jag säger mot mig. Men det är helt nödvändigt att vi kommer till det andra steget, som handlar om att ”hjälpa varandra att hantera traumat när vi hittar dåliga saker i våra religioner”.

Helene Egnell


Essentiell sanning och relationell sanning

04 november 2014

Lars Söderholm och Anders Wesslund har i de två senaste texterna i denna blogg tagit upp intressanta aspekter av det moderna och sökt identifiera den förlust som uppstått i övergången från förmodernt till modernt tänkande. En förlust av medkänsla nämndes bl.a. som ett exempel på något gott som får svårare att hävda sig i det rationella och logiskt intellektuella ideal som det moderna erbjuder, inspirerat av vetenskapens landvinningar. Jag tror det är viktigt att identifiera förlusterna i ett paradigmskifte för att kunna förstå varför det blir så – om det är en förlust man måste ta eller om det är en försnävning av det moderna tänkandets möjligheter som åstadkommer förlusterna. Jag misstänker det senare. Det finns starka fundamentalistiska drag i den moderna traditionen som jag tror är lika farliga som religiös fundamentalism, som jag med Karen Armstrong, ser som en osund sammansmältning av förmodernt och modernt tänkande.

Jag var på retreat i helgen och fick alldeles i slutet av retreaten en bok i min hand. Det var en missiologisk rapport från Svenska Institutet för Missionsforskning: Religionsteologi och Religionsmöten, Missio nr. 23. Det var en sammanställning av texter från olika delar av världen och en av redaktörerna var Carl Sundberg som jag känner som pastor i Equmeniakyrkan i Halmstad. Den andre redaktören var en norsk professor Aasulv Lande. Denne norrman gav en inledande översikt kring läget för religionsdialogen i världen och framför allt i vilka typer av dialoger den kristna västerländska kyrkan står i. Ett av de fält han identifierade var dialogen med det sekulära moderna och postmoderna västerländska samhället. Han lyfte fram sanningsbegreppet som ett generativt tema. Det moderna tänkandet som följer av de västerländska vetenskapliga upptäckterna menar han i huvudsak rör sig med ett essentiellt sanningsbegrepp, vilket inspirerar allt annat tänkande i den moderna kulturen. Det skapar gärna en begränsning i mötet med andra kulturer än den västerländska. Jag diskuterar här nedan temat utan hänvisning till Aasulv Landes text, men utifrån mina egna erfarenheter. Jag skulle vilja omformulera essentiell sanning till följande sats: All sanning måste kunna härledas till något faktiskt, tydligt, påtagbart.

De flesta människor med rötter i västerländsk kultur i dag säger ja till en sådan sats. Till och med djupt religiösa människor säger ja till det utan att tänka på att t.ex. sanningen om Guds kärlek som för många upplevs som kärnan i en kristen människas tro, inte faller under begreppet essentiell sanning. Därmed uppstår en inre konflikt hos en modern människa som antingen är öppen och sårig eller dold och gömd i det omedvetna. En medveten modern tänkare låter en sådan konflikt vara öppen och sårig. Men många religiösa är idag traditionsmoderna. Man är modern för att alla andra är det men lever ändå med förmoderna tankemodeller. En del förvandlar sina icke essentiella sanningar till sådana genom att hävda formella auktoriteter som grund. Bibeln likställs med en vetenskaplig rapport ur auktoritetssynpunkt. Då går det att hävda absoluta sanningar – som jämställda med essentiella sanningar, vilket skapar konflikt i den moderna kulturen mellan religiösa och sekulära men också mellan religiösa som förhåller sig öppna och såriga och dem som inte vill erkänna sårigheten utan vill hävda sanningen som absolut. Det är en sak om man ställer sig utanför det moderna men en annan sak om man samtidigt lever i och erkänner det moderna. Många sekulära lever också i denna dubbelhet.

Aasulv Lande lyfter också fram det han kallar en relationell sanning. Ett begrepp som blivit användbart i de religionsdialoger som pågår med österländska religioner bland annat. Det öppnar för ett sanningsbegrepp med vidare kontext som tydligt kan erkänna relationella erfarenheter som sanningar. Religionerna kan beskrivas som olika språk för relationer mellan människor och det som står över människan, naturen, kosmos, Gud. Även den moderna människan kan erkänna att en relation är verklig på ett annat plan än det essentiella. Men om det är den essentiella sanningen som gäller så blir allt annat ovidkommande i slutändan. Den essentiella sanningen kring relationer finns i vad en relation skapar för faktiska konsekvenser i handlingar och historia. Den relationella sanningen handlar om det osynliga fältet mellan de noder som har relation. Den kan ha olika kvalitet som får olika utslag i praktiken. Att erkänna de relationella sanningarna har religionerna olika språk för. Det är språk som kan härbärgera begrepp som medkänsla, kärlek, hat, tillit o.s.v. Jag är övertygad om att möjligheten finns att hantera relationella sanningar inom det moderna tänkandet, men det underordnas lätt i en alltför snäv fundamentalistisk modernitet.

Sten Högberg


På söndag går vi till val

10 september 2014

På söndag väljer vi. Det handlar om val till kommuner, landsting och riksdag, om att medborgare gemensamt fattar beslut om gemensamma angelägenheter. Inte om vilket parti som passar mina åsikter bäst, vilket en extremt individualiserad tid vill få oss att tro. Lite perspektiv på de inte oviktiga vardagsfrågorna ger möjlighet att se lite längre, se i vilken riktning våra gemensamma val går, och hur väl valen stämmer överens med de ideologiska övertygelser vi har. Två internationellt uppmärksammade böcker som kommit den senaste mandatperioden och som bidrar till perspektiven, är Wilkinson & Picketts Jämlikhetsanden (karnevalforlag.se) samt Thomas Pikettys Kapitalet i det 21:a århundradet. (svensk sammanfattning av Jesper Roine, se t ex bokus.com). De första två är professorer som genom epidemiologiska studier visar på sociala faktorers centrala betydelser för hälsan. Med en stor mängd data jämför 23 rika länder – mönstret är slående: mer jämlika samhällen kommer nästan alltid ut som bättre för både rik och fattig. Det gäller hälsa, trygghet (mindre våld), lycka, materiell framgång, livslängd, jämställdhet, hållbarhet. Den idag förlegade (?) nordiska välfärdsmodellen har visat sig vara mycket lyckad. Recensenten i The Economist skrev: ”Det är långtgående slutsatser författarna drar, men bevisen, som är smärtsamt tydligt framlagda, är svåra att säga emot#. Göran Rosenberg: ”Med en arsenal av tabeller och statistik smular boken sönder den sedan några årtionden hårt propagerade idén om att det är ökad ojämlikhet som är bättre för alla”.

Piketty, den franske ekonomen, bygger också under med det historiskt största materialet kring förmögenhet och löner i Europa och USA från 1700-talet till idag. Kurvorna är tydliga; klyftorna har ökat i båda fallen från 1870. Gapen har minskat efter de både världskrigen för att öka dramatiskt sedan 1980-talet och marknadsliberalismens återkomst. Med ökad ojämlikhet har fascism och rasism åter fått fäste i de västerländska samhällena. Det skedde på 1930-40- talen, det sker igen på 2000-10-talen. I ytterligare en bok, Illa far landet (Karneval förlag) pekar Tony Judt (1948-2010), en av de främsta kännarna av den moderna efterkrigshistorien på att de mest jämlika (moderna) samhällena historiskt sett, är de som byggdes upp i Europa och USA under såväl konservativa, liberala och socialdemokratiska regimer. De varade fram till ca 1980 då Thatcher- och Reaganeran inleddes.

Samlad forskning och rapporter från myndigheter i Sverige de senaste två decennierna pekar på att tidigare bostadssegregation förstärktes med valfrihetsreformerna inom vård, skola och omsorg, främst dem om de fria skolvalen. Konjunkturinstitutet pekar idag på att det fattas minst 100 miljarder årligen för att klara välfärden i Sverige – Alliansen har sänkt skattebasen med ca 160 miljarder per år.
Så långt lite fakta för våra val.

Många vill vara feminister och humanister i denna valrörelse. Andra tydliga och betydligt mer obehagliga yttringar är de antihumanistiska drag som är tydligt uttalade av främlingsfientliga opinioner. Humanismen kan inte lånas till vad som helst, dock vara vägvisande, en kompass. Först och främst, människovärdet är absolut. Främlingsfientliga åsikter, som framförs av SD, bryter mot denna punkt. Vill man bekänna sig till humanistiska, för andra kristna, värden, kommer man inte runt denna punkt. När människors rättigheter skiktas efter nationalitet, etnicitet etc har man varken humanism eller kristen människosyn på sin sida. Svenska kyrkan är t ex inte en kyrka för svenska religiösa traditioner utan en del av den kristna kyrkan i världen. Och en del av en religiös gemenskap som även omfattar andra religioner och deras samfund.

Politisk borde den framväxande främlingsfientligheten vara en läxa för de övre samhällsskikten. Inte minst vi i den välbärgade medelklassen bör lära av vår historia. Ökar man klyftorna, segregationen, så kommer främlingsfientliga krafter att stärkas. Att klyftorna ökats, och det med medvetna politiska beslut och val, är vad samstämmiga röster säger, några exemplifierade här ovan. Att människor dras till nationalkonservativa rörelser och partier idag, är främst reaktioner på att gamla partier och medelklasskikten inte längre stöder de svagare och mer utsatta grupperna. Att komma till insikt om att vi alla samtidigt som individer rymmer fascistiska och rasistiska stråk är en obehaglig men viktig sanning om människans potential. Vi får dock aldrig göra politik av dessa sidor inom oss. Det anstår oss inget mindre än att vara människor, mänskliga. I det ingår medmänskligheten, medkänslan och solidariteten med den mer utsatte.

Den gyllene regeln är humanismens moraliska kompass, uttryckt lite olika i skilda kulturer men den är i grunden densamma. Den bygger på ömsesidigheten och är inte begränsad till individuell moral. Att sträva efter jämlika förutsättningar för alla men att hylla och tillåta ojämlikt utfall (rika har rätt till sitt överflöd, sina rikedomar) är inte en humanistisk ståndpunkt eller en kristen värdering, utan sekularistisk och nyliberal. Att ha rätten att välja bort t ex en dålig skola men låta andras barn gå där bryter mot ömsesidigheten. Att som rika i Nord leva på Syd och dessutom konsumera och förbruka mer än vad globen klarar av, handlar om samma sak. Jämlikheten kommer ur den gyllene regeln. När vi är varandras jämlikar, du min jäm-like, är den andres blick den moraliska utmaningen. När vi ser tiggaren på gatorna i Sverige idag, är våra kluvna, upprörda känslor en hälsning till oss själva. I din blick ser jag mig själv. Så är också feminismen en förlängning av jämlikhets- och frihetstanken. Så länge en genusordning råder där kvinnor konsekvent underordnas är männen varken jämlikar eller fria.

I humanismen är demokratin den politiska vägen. Dialogen (att förstå varandra) går före debatten (att besegra varandra), bildningen och den fria kritiska tanken är vägen för människan och samhället. Humanisten använder sina samlade mentala förmågor tillsammans med alla goda krafter för att söka freden, rättvisan och jämlikheten. När utvecklingen går i motsatt riktning behövs både besinning och att höra varningsklockorna för de krafter som släpps lösa när ett samhälle vänder sig bort från sina humanistiska ideal. Det har skett alltför länge i Sverige och i den globala byn i stort. På söndag är det val i nationen Sverige. Min önskan är att vi klarar att se bortom våra egna intressen eller egna behov. Hur formar vi det som är vårt gemensamma? Hur håller vi samman det som gör oss till ett samhälle?

Anders Wesslund


Varför faller vi för lidandespornografin?

31 augusti 2014

ISIS tänker könsstympa alla kvinnor mellan 11 och 46 år! Så fasansfullt, klick. Ögonblicket efter att jag delat den gruvliga nyheten kom eftertankens kranka blekhet: kan det här verkligen stämma? Ett inte alltför avancerat sökande på nätet avslöjade att detta var ett falskt rykte som första gången börjat spridas i Syrien för två år sedan. Denna gång gavs det trovärdighet genom att ha spridits av en FN-tjänsteman som borde veta bättre.
Det här är bara ett av de falska rykten som spridits i samband med sommarens grymma händelser i Mellanöstern. Ett annat var detta med korsfästa kristna i Mellanöstern. Bilden som illustrerade artikeln förde på något sätt tanken till gamla oljetryck, och den som läste det finstilta kunde se att den kom från folkmordet på armenier i början av förra århundradet. Snart visade det sig att även detta rykte var falskt. Den enda bild på någon som blivit korsfäst under ISIS framfart lär föreställa en muslim, som troligtvis dödats innan han spikades upp på korset androm till varnagel. Förfärligt och barbariskt, men långt ifrån ryktet om att korsfästelse var ett straff som islamisterna reserverat för kristna. Många av de lemlästade barn som illustrerat artiklar om kriget i Gaza har visat sig vara hämtade från Syrien. En och samma bild på en raserad kyrka i Syrien har fått illustrera rykten om att andra, helt välbehållna, kyrkor attackerats.
Och så var det kvinnan i Uppsala som enligt olika counterjihadistiska, rasistiska, ultrasionistiska internetsajter och t o m Haaretz som normalt sett är en tillförlitlig källa, anfallits och misshandlats av ett gäng muslimer i Gottsunda, som var iklädda sjalar i de palestinska färgerna, för att hon burit en davidsstjärna runt halsen. Kvinnan sade sig inte ha vågat polisanmäla av rädsla för att muslimerna skulle få reda på hennes namn och hämnas. Sajterna ondgjorde sig över att ”gammelmedia” av pur politisk korrekthet valt att inte rapportera om detta dåd. Nyheten illustrerades av ett foto på en glad blond kvinna, och ett foto som visade ett uppsvullet ansikte med helt igenmurade ögon. Hm, tänkte jag luttrat – den där bilden skulle kunna föreställa vem som helst. Och eftersom hennes namn nu spridits på allehanda internetsajter hade det väl inte gjort något om också polisen fått det? Mycket riktigt – snart kunde Metros Viralgranskaren meddela att fjädern som denna höna byggts av var att någon spottat på kvinnan och kastat ur sig ett antisemitiskt glåpord, vilket hon anmält till polisen. Vilket naturligtvis är oerhört illa i sig – men något helt annat än den story som spreds.
Det räcker så väl med alla de grymheter som ISIS faktiskt begår, med alla de barn som faktiskt dödats i bombningarna av Gaza, med de trakasserier i form av glåpord och spottloskor som judar, muslimer och rasifierade personer dagligen drabbas av i Sverige. Varför dessa falska nyheter, och vad gör de med oss?
Det obehagliga är att det inte räcker med att det finns en massa grymhet och lidande i världen, utan att det finns de som utnyttjar lidandet för sina egna syften. För naturligtvis har de som sprider dessa rykten ett syfte. Dels kan det förstås handla om att man bara vill skruva upp temperaturen lite grann för att få världen att lyssna. Men dels finns det helt klart islamofoba, antisemitiska och allmänt rasistiska agendor, där man vill utmåla sina hatobjekt som omänskliga och barbariska. Och till en del lyckas man säkert.
Men risken, när det falska ryktet avslöjats, är ju också att det får motsatt verkan. Nästa gång vi hör om angrepp på kristna/palestinier/judar tänker vi kanske att det där är nog överdrivet, det är säkert inte så farligt ändå… Det blir som med pojken som ropade ”vargen kommer”.
Och den riktigt obehagliga frågan vi alla måste ställa oss är varför vi så gärna delar dessa vidriga bilder och nyheter. Är det bara moralisk upprördhet, eller finns det något som är släkt med ”skräckblandad fascination”? Historikern Karen Halttunen har myntat begreppet ”the pornography of pain” för hur medkänslan med de lidande kunde få en nästan pornografisk kvalitet när ett känslosamt och humanitärt ideal utvecklades på 1700-talet – en fascination och lockelse i det som man ville ta avstånd från. Lidandespornografi skulle man kanske kunna säga på svenska.
Det kittlar lite att läsa om grymheter. Och för kristna finns det sedan den första kyrkans tid en särskild frestelse att romantisera martyriet och glorifiera lidandet. På internetsajten Wazala finns en utmärkt artikel om detta.
Det finns alltså skäl att hejda sig och försöka utöva lite mindfulness nästa gång en länk om ohyggliga grymheter dyker upp i flödet på sociala medier. Stanna upp och känna efter. Varför vill jag läsa denna länk och konfronteras med dessa upprörande bilder? Handlar det om ”lidandespornografi”? Och om man känner att man trots allt nog vill läsa och dela finns det anledning att ställa sig de nyktra frågor som Viralgranskaren rekommenderar:
1. Vem är det som berättar det här? Vad har personen eller källan för motiv att sprida vidare storyn?
2. Var och när hände det? Framkommer det inte riktigt i storyn var händelsen ägt rum, eller är artikeln gammal?
3. Finns det konkreta fakta att ta fasta på i storyn? Saknas referenser till namn, fysiska platser eller en bestämd tidpunkt i storyn?
4. Verkar det för bra för att vara sant? Är storyn som gjord för att twittra eller facebooka?
Om svaren är ja på en eller fler av frågorna ovan, hitta ytterligare minst en trovärdig källa som stödjer storyn. Om du inte hittar det – dela för guds skull inte vidare storyn på sociala medier, manar Viralgranskaren.
Och jag vill tillägga – även om uppgifterna förefaller vara sanna måste man fundera över vems ärenden man går när man sprider artikeln. Har den en tydlig islamofobisk, antijudisk, eller rasistisk tendens, eller ger uttryck för en glorifiering av lidande, ska man kanske ändå avstå. För min del har jag beslutat att bara dela positiva nyheter, som lyfter fram dem som trots allt verkar för förståelse och samarbete över alla de gränser våldet vill dra upp.

Helene Egnell


En öppen hand och en knuten hand

01 juni 2014

”Är Sverigedemokrater människor?” Så skulle det här inlägget också kunnat heta. Eller ”Är rasister människor?” Det ska handla om hur vi som kristna humanister ska kunna bidra till att hejda den brunslammiga flod, som EU-valet visade hotar att översvämma Europa.
Själv var jag med och vände ryggen mot Jimmie på Norrmalmstorg dagen före valet, efter att i tidningar och sociala media ha följt och glatts åt att de starka, uppfinningsrika och roliga protester som följt Sverigedemokraternas turné genom landet: vända ryggar, röda hjärtan, paltparty, picknick, ”I ett hus vid skogens slut”, skyltarna i T-banan med ”Tänk på avståndet mellan fakta och fördom”, och Folkmusiker mot rasisms gig på Slussen. Det kändes som en stark folkrörelse – och därför kom SD:s valresultat på 10% som en verklig kalldusch. Och frågan är hur vi nu för kampen vidare.
Under hela valkampanjen fördes ju debatten om vilka former kampen ska ta sig på tidningarnas ledarsidor och i sociala media. Vissa ledarskribenter förde fram ”kålsuparteorier” om att motdemonstranterna var ”likadana fast tvärtom” och varnade för att det skulle vara kontraproduktivt med motmanifestationer, som bara skulle underlätta för SD att sätta på sig offerkoftan. I facebookgrupper mot rasism var debatten livlig om huruvida tysta ryggvändardemonstrationer är ett effektivare medel än vuvuzelor. Är poängen att hindra SD från att framföra sitt budskap, eftersom det per definition är hets mot folkgrupp, eller är poängen att signalera ”vi hör vad du säger men vi gillar det inte”. I någon mån kunde man urskilja en generationsklyfta, där de unga stod för den mer högljudda linjen, men det handlade också om ideologisk grund.
Diskussionerna har också handlat om huruvida det är någon idé att försöka föra dialog med rasister. Är de vilseförda underdogs som dras med i något de inte riktigt förstår, eller är de hårdföra ideologer som vet precis vad de säger och gör, som det inte är någon vits att dalta med?
När jag stod där på Norrmalmstorg tillsammans med en övervägande ungdomlig skara som skanderade ”Inga rasister på våra gator”, och ”Vad ska vi göra? Stoppa rasismen! När ska vi göra’t? Nu!” kände jag mig alltmer kluven. Själv hade jag föredragit en tyst demonstration, men det nätverk som utlyst demonstrationen hade uttalat att alla uttryck var välkomna.
Jag bar prästskjorta som en markering att kyrkan inte ställer upp på SD:s försök att framställa sig som kyrkans vänner. Efter demonstrationen kom en man med SD-knapp och frågade om jag tyckte att han borde gå ur kyrkan. Jag svarade att jag tyckte han skulle gå med i en bibelstudiegrupp och samtala om hur Bibeln säger att vi ska förhålla oss till ”invandraren, änkan och den faderlöse”, men det hade han ingen lust med. Så jag föreslog att han skulle försöka hitta en kyrka vars bibeltolkning stämde bättre med hans egen människosyn.
Men – hur ska vi som kristna humanister förhålla oss till människor som står för en icke-humanistisk människosyn, vilket jag menar SD står för (för att inte tala om de öppet nazistiska och klassiskt rasistiska partier som också gjort sig synliga på våra gator det senaste året)? Hur kan vi på en gång föra dialog med dem och bekämpa det de företräder?
Jag tror ju på dialog, och en grundregel i dialogen är ”låt var och en definiera sig själv”. SD hävdar att de inte är rasistiska. Jag hävdar att deras politik genomsyras av rasism. Så hur ska jag då kunna föra dialog med dem? ”Jag är inte rasist! – Jo det är du!” är inte en bra utgångspunkt för ett samtal.
Och det är här jag känner att medan ”Vad ska vi göra? Stoppa rasismen!” är en ok paroll, så är ”Inga rasister på våra gator” problematisk. Därför att den a) reducerar människor till en åsikt, b) säger att människor som hyser denna åsikt inte ska få gå på gatorna. Jag vet att paroller med nödvändighet är förenklade. Utifrån a) det faktum att rasismen inte är vilken åsikt som helst, utan en avskyvärd åsikt som leder till folkmord, och b) att slagordet syftar på rasister som ger uttryck åt sina åsikter genom marscher och torgmöten, så kan jag acceptera det.
Men jag känner att jag inte vill använda det. Alla metoder som på något sätt återspeglar det vi vill bekämpa är dåliga, tänker jag. Och mot dem som vill reducera andras mänsklighet kan vi inte svara med samma mynt. Jag kan inte reducera den som hyser rasistiska tankar till bara en rasist. Men jag kan inte heller försöka förklara genom att kategorisera honom som lågutbildad, arbetslös, svagbegåvad – för alla sammantagna undersökningar av människor som dras till rasistska budskap visar att så enkelt är det inte. (Den enda gemensamma nämnaren lär vara att män är överrepresenterade, varför jag dristade mig att skriva ”honom”.)
Kristen humanism ger aldrig upp om människan. Som kristna humanister måste vi helt enkelt försöka möta människan, utan förutfattade meningar, utan etiketter, och försöka förstå varför just denna människa röstar på SD eller ännu värre partier. När vi möter dem i kyrkliga sammanhang (för visst – de finns ju i våra församlingar och att uppmana dem att lämna kyrkan känns inte riktigt bra!) möter vi dem som kristna bröder och systrar – låt vara bröder och systrar som måste få klart för sig att rasism och kristen tro inte går ihop. Den gamla devisen om att ”hata synden men älska syndaren”, som sannerligen har missbrukats och är tveksam i många sammanhang, kanske kan vara användbar? Den säger ju att jag vill inte definiera dig utifrån din åsikt som jag ogillar, men jag vill förstå varför du hyser denna åsikt, vad du ser i vårt samhälle som skrämmer dig och som du tror dessa partier kan rädda dig från. Och jag kan berätta om vad jag ser som skrämmer mig, och hur jag tror vi kan komma tillrätta med det utifrån kristna och humanistiska värderingar, och varför jag menar att all form av rasism är emot kristen tro. Och i detta samtal är jag medveten om att jag också är en ”syndare” som gärna sätter etiketter på människor och faller för de enkla förklaringarna och lösningarna.
Jag tror det är livsviktigt att vi för de här samtalen. Men jag tror att det samtidigt är viktigt att fortsätta opinionsbildning och debatt genom aktioner av olika slag under den kommande valrörelsen, och genom motdemonstrationer närhelst rasism och nazism förs fram i offentligheten. Vi måste säga ett tydligt nej till rasismen innan det är för sent. För historien visar att det kan bli försent.
Så kanske kan man plocka fram en gammal refräng från Fria Pro-teatern: ”En öppen hand och en knuten hand, det är det det handlar om”. En öppen hand i mötet med människan som hyser de rasistiska åsikterna, och en knuten hand mot ideologierna och företrädarna som utformar och sprider dem.
Till slut vill jag säga att jag inte menar att det bara är kristna som kan eller ska föra de här samtalen. Den muslimske ståuppkomikern Soran Ismail, som regelbundet lunchar med Sverigedemokrater är den främsta förebilden i sammanhanget. Och att om man vill skaffa sig fakta för såväl dialog som debatt om rasismen är http://expo.se en mycket värdefull källa.

Helene Egnell


Religionsdialog och religionsdispyt

08 maj 2014

Jag är personligen djupt engagerad i religionsdialog på flera fält och ser det som en mycket viktig del av min syn på kristen mission. Det uppstår lite nu och då uttalad kritik mot religionsdialog – som något man ska akta sig för – det kan leda till synkretism menar någon, medan andra menar att det inte går att förkunna evangeliet rent och tydligt.

Mission är inte för mig utbredning av kristna läror utan spridningen av erfarenheten att människan är älskad av Gud villkorslöst. En sådan mission är effektiv först när människor som tror på Jesus gestaltning av Guds vilja, själva älskar människan villkorslöst. Det är högt ställda krav som få om en ens någon kan nå upp till. Just det är en nyckel till att förstå vad kristen tro är. Det är Gud själv som missionerar genom oss oavsett om vi har kompetens för det eller inte. Resultatet beräknas inte efter antalet anhängare till en religiös tradition, en andlig ledare eller ett knippe religiösa lärosatser utan till om vittnesbördet om vad Jesus Kristus betyder är subjektivt sant. Ett religiöst budskap är falskt, som inte genomsyrar handlingsmönstret mot och värderingen av en människa av annan åskådning, hos den som uttalar budskapet. Det kan låta hårt om det är ett budskap som är erkänt och allmänt i den egna kristna kyrkofamiljen. Skulle inte jag få predika det som mina lärare har undervisat mig om? Jo självklart förväntas det av omgivningen. Men du ska veta att om den du undervisar ser en konflikt mellan det du säger och det du gör, vilket de flesta vakna mottagare är skickliga på, så blir du en kontramissionär. Det är många kristna förkunnare med auktoritativ röst, som fått människor att lämna kyrkan för att man tappat förtroendet för den som talar, trots att andra säkert blivit anhängare. En ännu värre konsekvens är att människor avsäger sig all tro på Gud och det kristna evangeliet, när företrädare för kristen tro utdelar fördömelse från upphöjda positioner.

Första ledet i Jesus missionsbefallning i Matteus 28:19 som handlar om att göra alla folk till lärjungar innehåller inget krav på hög bekännelse – bara på en uppvaknad längtan efter den atmosfär av fred, erkännande och upprättelse som Jesus etablerar omkring sig och som han uppmanar sina lärjungar att ge vidare. Det kan bara ta gestalt då man möter den ”annorlunda andre” i en atmosfär av fred, erkännande och upprättelse som intuitivt upplevs sann. I en sådan atmosfär kan jag själv eller den andre ta ett steg närmare, eller avvakta eller ta ett steg tillbaka utan att förutsättningarna ändras. Det var den atmosfären lärjungarna vandrade fram och tillbaka i under hela sin tid med Jesus. De utsatte sig för en undervisning de inte alltid förstod så mycket av. Det var inte så mycket lärosatser men svar på frågor och förklaringar kring varför han gjorde som han gjorde. Men det viktiga var att de hade förtroende för Jesus, för det var något sant över honom – han gjorde lärjungar.

Religionsdialog är ett av många sätt att bygga broar mellan öar av tankevärldar byggda under 100-tals och 1000-tals år, tankevärldar som lätt kan skapa fiendskap om gränserna är absoluta. Jesus rörde sig i en heterogent religiös värld trots den begränsade geografiska yta han rörde sig på. Han byggde broar av tillit till libaneser, romerska hellenistiska officerare, judiska överlöpare, utstötta spetälska, handikappade tiggare, samarier som hade en annorlunda mosaisk kult, upproriska seloter, fariséer i Stora Rådet. Han rev också broar byggda av felaktiga förväntningar efter egna vinster.

I vårt samhälle finns stora behov av detta brobyggande genom människor som är bekväma med att dela erfarenheter och fullfölja respektfulla dispyter med människor av annan tro. Denna andra tro behöver inte vara en tro på Gud, det kan också vara en tro på en värld utan Gud. Genom att vara genuint intresserad av den andres sätt att tänka och vara trygg i min egen trosgrund kan många långsiktigt bygga hållfasta brofundament som håller att gå på. Förtroendefull vänskap når mycket långt så länge varje part är sann mot sig själv.

En relations-bro är nödvändig för den som tappat fotfästet där hon är, och måste ta sig mot stabilare mark. En person i en kyrka på en ort, kan bygga en bro som leder till många kyrkor, eller som leder till en fördjupad insikt om Guds människokärlek i sin egen religion. En sår, Gud ger växten och andra skördar långt utanför min kontroll. Tilliten till Guds kärlek till människan är den kristna kyrkans mission hur den än formas. De som vill en kristen identitet ska kyrkan undervisa och sätta i tjänst.

Sten Högberg