Tänk om Romson har rätt

17 maj 2015

Åsa Romson anses ha gjort en tabbe när hon likställde flyktingkatastroferna i Medelhavet med Auschwitz. Tänk om hon har rätt! Västmakterna bombade inte järnvägsspåren till Auschwitz trots vetskap om vad som pågick i lägret. Varför? Judefrågan upplevdes som ett problem i Europa i många länder före kriget. Fattiga men läskunniga initiativrika judar vällde in från ryska förföljelser. Ett hot mot många länders arbetsmarknad, inte bara svenska läkares.

Europeiska länder stödde bildandet av Israel som en humanare lösning på judeproblemet än förintelselägren, även om det var grundfalskt att Palestina var folktomt. Historiska minnen gjorde Palestina lättare att förankra i folkopinioner än Uganda och Madagaskar.

Nu upplever européer att det väller in flyktingar från oroshärdarna i Mellanöstern och Afrika. Tre borgerliga partier vill försvåra flyktingmottagandet genom att inte ge permanent uppehållstillstånd. Som om det vore de svenska asylreglerna som fick människor att fly sina hemländer, fly från krig och terror!I det perspektivet framstår EU:s valhänta hantering av flyktingkatastroferna som ett accepterande av invandrarfientliga opinioner som vill minska flyktingströmmarna. Romsons uttalande är inte bara ett etikettsbrott utan kan ses bottna i djupa insikter om främlingsfientlighetens väsen och konsekvenser när politiska partier visar brist på ledarskap och lyhördhet för främlingsfientliga opinioner.

Erik Lundgren


En plats som är hemma

13 augusti 2014

”Att vara hemma är att bli förstådd utan att behöva säga så mycket.” Så skriver Göran Rosenberg i sin underbara bok Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. En mening som satte ord på något som jag försökt formulera i olika diskussioner på Facebook kring frågor om nationalism och svenskhet.
På nationaldagen var det en vänsterradikal grupp som bestämde sig för att uttrycka sin samhällskritik genom att bränna svenska flaggor. Det var inte helt klart vad denna flaggbränning stod för, men diskussionens vågor gick höga kring huruvida detta var ett bra sätt att föra den antirasistiska kampen. Bland dem som stödde aktionen fanns idéer om att all form av nationalism är av ondo, att det inte spelar någon roll var man är född, utan att vi alla borde bli världsmedborgare.
Efter att ha läst Göran Rosenbergs bok har jag stärkts i min uppfattning att bara den som har en mycket stark grundtrygghet och har en levande förbindelse med den miljö i vilken man växte upp, kan proklamera sig som världsmedborgare. Om man, som Göran Rosenbergs far, har förlorat platsen, människorna och språket som formade en, är det oerhört svårt att göra sig hemmastadd någon annanstans.
Många i vår värld, och många i vårt land, har erfarenheter liknande David Rosenbergs. Det är höjden av arrogans av den som har lyckan att ha ett hemland att bränna detta hemlands flagga, ett mycket missriktat uttryck för solidaritet med dem som förlorat sitt hemland och inget hellre vill än att återvända dit, eller åtminstone upprätthålla sin förbindelse med det.
Att erkänna att det finns en ”plats där vi första gången sätter ord på världen och delar den med andra människor och gör den till vår”, och att den platsen inte kan ersättas, är inte detsamma som att säga att det är den objektivt sett bästa platsen i världen, eller att vi som kommer därifrån är överlägsna alla andra. Tvärtom, tänker jag, om jag inser betydelsen för mig av min plats, så förstår jag bättre att andra platser är viktiga för andra människor.
Göran Rosenberg beskriver sin Plats, Södertälje, på ett sådant sätt att jag, som växte upp ett årtionde senare i en helt annan miljö några mil därifrån, känner igen min barndoms Plats och förstår hur den har präglat mig.
Det finns en Karin och en Ingvar också i boken. De närmaste vännerna, som var hemma på den nya platsen. Det gick trots allt att knyta starka vänskapsband där. Det fanns möten människa till människa.
Att vara en Karin eller en Ingvar, som ser en människa som man tror att man kan bli vän med och inte en flykting som aldrig kan bli annat än en främling, och att förstå vad det betyder att ha en plats som är hemma – det tror jag är ett bättre bidrag till kampen mot rasism än vidlyftiga deklarationer om världsmedborgarskap.

Helene Egnell


Att bli berörd

25 maj 2014

En vän sa om Torgny Lindgrens bok Klingsor att den inte berörde honom, trots att den var kroppslig, humoristisk, ironisk och underfundigt allvarlig. Vad betyder det att man blir berörd?
Själv kände jag stor ömhet för Klingsor, denne medelmåtta, som målade stilleben av gamla koppar och grytor hemma hos sig och levde på livslögnen att detta var den stora konstens slutliga fulländning. En enda gång i livet hade han vernissage. I Avabäcken, namnet är valt med omsorg, vi förstår att det är en konstnärligt okunnig publik, som förtjust kände igen kopparna hemma hos Klingsors. Det var Klingsors tragik att målningarna inte framkallade den djupa känsla som den stora konsten skulle väcka. Åskådarna såg något, men inte det som de egentligen skulle se, inte som det var tänkt.
Pilecki hette en polsk militär, som lät sig tillfångatas av nazisterna och hamnade i Auschwitz, där han bedrev underrättelsearbete. Han sände utförliga rapporter till den polska motståndsrörelsen. Uppgifterna om tortyr, avrättningar, bestialiska medicinska experiment, gaskamrar och mördande av barn och sjuka vidarebefordrades till de allierade. Dessa misstrodde uppgifterna och ansåg dem överdrivna. De fann ingen anledning att hindra tågtrafiken till Auschwitz.
Rapporten kom att kallas Wittolds rapport och finns att skaffa på nätet som Pileckis rapport.
Det är fruktansvärd läsning på över 300 sidor i dagboksform. All den brutalitet, som vi i eftervärlden nu känner till beskrivs av ett ögonvittne. Det finns inget förbarmande.
Det otäcka är att det inte berör mig. Allt det vidriga står där, prosan är saklig, osentimental, men jag glider förbi de omänskliga bilderna. Jag är fel adressat och ser inte det som jag skulle se. Efter 100 sidor lägger jag rapporten åt sidan, jag förstår vad det står i resten. Skillnaden mellan mig och de allierade beslutsfattarna är att jag vet att allt är sant, det har hänt, och det hände då. Rätt adressat skulle ha bombat spåren till Auschwitz, det jag läser kunde lika gärna vara fiktion.
Det är en otäck känsla att förstå att jag befinner mig i Avabäcken. De som var där under vernissaget kände igen kaffekopparna på Klingsors dukar, utan att förstå att målningarna hade en ohyggligt djup mening för att anknyta till Lindgrens språkbruk. Att se klart utan att se alls, att inte alls se det som är alldeles klart.
Vi har hela världens fasor som bilder i våra TV-apparater. Vi ser barn och vuxna i flyktingläger, vi hör deras berättelser, och anar vad de menar när de säger att de lämnat en trygg tillvaro med arbete och bostad och nu har berövats sin framtid.
Framför varje större butik ser vi de romska tiggarna. Några tar avstånd, andra lägger ett tiokronorsmynt. Men tiggarna är så många att tiorna inte räcker till.
I grunden är vi maktlösa, vad ska vi göra av all vår välvilja? Vad ser vi och vad gör vi med det vi ser?
Och förlorar vi inte något av det mest mänskliga, när vi inte längre blir berörda, inte ser fast vi ser?
Det som är komiskt med Avabäcksborna är att de inte förstår konstens storhet. De blir visserligen berörda, men på fel sätt, bara förtjusta över att se grytan avbildad där Klingsorna brukade steka tjädertuppen.
Pileckis rapport är inte stor konst. Inte heller Klingsors stilleben. Kan det djupast mänskliga beskrivas som att se en bild, något som skapats som en avbild. Att alla vi möter avbildar och samtidigt är det största och heligaste, att bilden är samma sak som det avbildade. TV-bilderna och den riktiga människan som sitter med sin burk framför oss kräver något. Kan det vara så, att titta i tiggarens ögon kan det vara första steget till att förstå den ohyggligt djupa meningen med att vara människa?

Erik Lundgren


Kommunikationens nödvändighet

28 maj 2012

Estonia förliste 28 september 1994. Estonia blev något av Östersjöns och det svenska samhällets Titanic. En höststorm mot modern teknik, kunde den utgöra någon verklig svårighet?

Finska radion YLE har en gång i veckan en nyhetssammanfattning på latin.

Den finländske tonsättaren Jaakko Mäntyjärvi har skrivit ett åttastämmigt körverk kring Estonias förlisning. Han har gett stycket det latinska namnet, Canticum Calamitatis Maritimae.

Den latinska nyhetstexten om förlisningen mässas fram av en liturg som är baryton. Därigenom ges en direkt koppling till en gudstjänst. Men texten är en helt konkret beskrivning av katastrofen.

En särställning i verket har en inledande melodislinga som sjungs av en sopran. Den är utformad i ett folkligt musikaliskt språk som direkt för tanken till kulning. I denna klagande sång träder så naket och smärtande förlusten fram, den begynnande sorgen.

Detta tonspråk kommer så nära, är så naket smärtsamt. Ett tonspråk framvuxet bland människor som levde under helt andra villkor än vi gör. Det hörde till livets villkor att tvingas se flera av sina barn dö i tidig ålder. Det hörde till livets villkor att mannen eller andra anhöriga försvann när de var ute och fiskade eller jagade för att ge familjen livets nödvändigaste.

När kören har dragit ner till ett pianissimo, uttryckt sitt Amen, återkommer sopranen med sin klagande sång som tonar ut i den öde omgivningen.

Här hittar tonsättaren ett (ton-)språk som kan uttrycka den djupa smärtan, förlusten, den framvällande sorgen. Genom musiken knyter han an till människor som varit med om besläktade erfarenheter.

För en tid sedan var Göran Rosenberg och hans dotter Vanna gäster i programmet Skavlan. Utgångspunkten för samtalet var boken Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Där ger oss Göran Rosenberg sin berättelse om sin far, som överlevde förintelsen och från Auschwitz kom till Sverige. Fick arbete vid Scania-Vabis i Södertälje, där Göran växte upp.

Det var mycket gripande att höra Vanna berätta hur hennes relation till sin far förändrats under berättelsens framväxande. De verkade ha kommit varandra väsentligt närmre.

Göran Rosenbergs far slutades sitt liv tragiskt; han tog sitt liv när Göran var elva år.

Göran Rosenberg gav sin bild av orsaken till hans fars självmord. Fadern orkade inte med det välordnade Sverige. Han orkade inte med att hans egna tunga och smärtsamma erfarenheter från Auschwitz inte togs emot och blev förstådda i Sverige, gavs ett gensvar. Möjligheten att knyta an till andra med besläktade erfarenheter nådde eller fick han inte.

Genom sin berättelse knyter nu Göran Rosenberg samman sin fars liv med andras erfarenheter. En läkning sker decennier efter hans fars tragiska bortgång.

Några av våra psalmer har folkmusikaliska melodier. I många av dem finns en smärta, ett vemod och på samma gång stråk av glädje och skönhet. Ett språk för smärtan och själva livet. Vi behöver dem.

Lars Söderholm

En inspelning av Mäntyvärvis komposition finns här