Birro och bilden av kristen tro

30 april 2012

Hittar en artikel i GP som Benny Fhager tipsade om. Läsvärd, tycker jag:

Elin Grelsson Almestad: Birro svärtar ner Guds kärlek – Kultur & Nöje – www.gp.se 
 
 
Anders Wesslund
Annonser

Ammarnäs

26 april 2012

Längst in i lappländska fjällvärlden där Vindelälven rinner upp, ligger byn Ammarnäs, Gávtsjávrrie på umesamiska och Geavtse eller Geavtsjaevrie på sydsamiska.  Det är 89 km till närmaste större ort, Sorsele. Lämningar såsom fångstgropar vittnar från förhistorisk tid. Från 1600-talet finns Ammarnäsområdet upptaget på kartor och källor vittnar om samisk kultur. Gravar och kultplatser är många i området och visten var i bruk in på 1900-talets första decennier. Det rör sig om umesamisk kultur men efter tvångsförflyttning av Karesuandosamer på 1930-talet (rasbiologins tidevarv) finns nordsamiska familjer och språk närvarande. Nybyggare kom på 1800-talet och kapellet med samisk kyrkstad byggdes 1858.

Idag finns runt 100 bofasta i byn. Det bedrivs renskötsel och turism i ett antal företag. Många personer finns i flera verksamheter, flera med västsvensk bakgrund i näringslivet. Det finns även en fast forskningsstation (Lunds universitet; främst forskning kring fåglar)och Naturrum,som ligger i anslutning till hotellet ger inblickar i Vindelfjällens naturreservat, Sveriges största. STF har vandrahem och fiskecentrum är känt för alla fiskekännare, gissar jag. Småbruk drivs i deltalandskapet runt Gautsträsket. Här är vi över odlingsgränsen och Potatisbacken är unik. I den branta södersluttningen har man ändå kunnat odla sina rotfrukter.

Till Ammarnäs kommer man för avkoppling och naturnära upplevelser mer än för flashigt nöjesliv, som min familj under påsken. Här finns närheten till orörd fjällnatur med tjärnar och forsar. Vindelälven är orörd och här stod kampen om att rädda de orörda älvarna på 1970-talet. Längs dess dalgång genomfördes under flera år på 1980-talet Vindelälvsloppet, långdistansstafetten med målgång i Vännäs neråt kusten. Idag hålls hundspannslopp med tävlande långväga ifrån. Turer med islandshästar hör också till bilden. På fjället och i fjällbjörkskogen finns bl a lo och järv, fjällräv, ripa och ren samt ett rikt fågelliv med blåhake, rödvingetrast , lappsparv, gråsiska, fjällabb och många fler fågelarter. På vidderna råder stillhet. Närmare skoterlederna visar sig mer av spåren från stadsbons livsstil. Här hörs motorerna på långt håll och avgaserna sticker i näsan. I slalombacken blandas underbara stunder i sluttningen med ständigt radioskval vid liftstationen. På parkeringen nedanför har husvagnarna byggts på med små förstugor. Lite längre ner finns stugbyar och fritidshus blandat med gammal bebyggelse. I Ammarnäs kämpar bygden för sin överlevnad bortom allfarvägarna. Det är en balansgång mellan modernitetens bekvämligheter och de naturnära värdena. Vyerna och utsikterna är undersköna och gratis men utan pengar, näringar och turism klarar sig inte byn.

 

Anders Wesslund


Påskens hårdsmälta budskap

20 april 2012

Jag är på ett två månaders uppdrag i Mauretanien, ett land i västra Afrika som, liksom sina grannar, befinner sig på randen till en svältkatastrof. Ett land som samtidigt är en räddande hamn för människor som flyr från stridigheterna i Mali. På en vek linje över Atlanten hamnar jag i ett samtal med min fru om Varför det är lättare att tala dödens språk än livets? Är det lättare att som kommunikatör sälja dödens budskap, än det om att livet vinner? Så är det. All medielogik ger oss att död och katastrof vinner i kampen om utrymmet. Och nog är det bara så människan fungerar. För jag är helt övertygad om att om verkligen vore den omvända, skulle också medielogiken vara den omvända. Varför är det så? Har vi slutat att tro på livet? Eller är det kanske så att vi tar livet för givet?

Min hustru berättar om hur tusentals människor under långfredagen drar ut på gatorna i Centralamerika, i hela den spansktalande världen. Tunga kors bärs av tunna kroppar runt i hettan. Trummor slår. Bång, bång, bång – ett arv från katolska kyrkan där Kristus fortfarande hänger kvar på korset. Här har han inte stigit ner. Kanske har det med det stora lidandet att göra? Att det inte funnits några försoningsprocesser i Centralamerika! Fortfarande är såren öppna efter inbördeskrigen och det tillåter inte en försoningsprocess, genom offret. Och alltså inget att glädjas åt på den tredje dagen. För vi har ännu inte sett någon tredje dag här. För många har offrats, men inget liv har tagit vid. Ingen bryr sig om återuppståndelsen när så många kroppar fortfarande ligger kvar. I massgravar. För många mödrar gråter fortfarande efter sina försvunna söner.

Men rättvisan finns, och i den försoningen. Äntligen har ett antal militärer, ansvariga för mord, dömts i rättprocesser i Guatemala. Men det röner inte så stor uppmärksamhet. Rätten säljer inte. Rättvisan får ingen plats i rapporteringen.

Nu är jag i Mauretanien, i Sahel. Inte för att jag vågar tro att något glädjebuskap om att bistånd fungerar ska nå några rubriker. Inte för att jag tror att mina berättelser om att hjälpen finns, ska vinna rader. Nej, jag är här för att det säljer med död. Döden blir liksom ursäkten för att få berätta om att det faktiskt finns ljus. Vi närs av döden. Inte av livet. Det gör också påskens budskap så hårdsmält. Vi snärjs så lätt av döden. Av pinan. Av de 40 piskslagen och av ett sargat blodigt huvud.

Hur ska jag och vi alla få kraft att se förbi det lidandet. Hur få kraft att se förbi offret och se människan. Livet? Individen? Kraften att ta till oss det faktum att barn INTE dör tack vare det som den Mauretanska regeringen och det internationella samfundet kan bidra med. Kraften att berätta om barn och mödrar som INTE dör tack vare förbättrad primärvård och mödravård som Svenska staten varit med och byggt upp i Guatemala, genom budgetstöd till hälsosektorn.

Och då ber jag: – Gud, ge mig styrka att i kameralinsen se varje människas kraft, kraften bortom lidandet. Inpå bara kroppen. För livets skull.

Thomas Ekelund

(Thomas är frilansjournalist, bosatt i San Salvador)


Varifrån kommer musiken?

16 april 2012

Gunnar är bra. Han förstår. Han blir aldrig imponerad av det perfekta. Han vill något annat. Han får mig att söka. Söka efter platsen där musiken finns innan den blir till noter.

Det är pianisten Love Derwinger som skriver om sin mycket uppskattade pianolärare Gunnar Hallhagen i boken Godnatt.

Marcia Sá Cavalcante Schuback är professor i filosofi vid Södertörns högskola. Hon har nyligen gett ut boken Att tänka i skisser. Essäer om bildens filosofi & filosofins bilder. För henne handlar det om att tänka i bilder, innan bilderna blir begrepp.

Bilderna har mer konkretion, men också mycket partikulärt, icke renodlat. Och här handlar det om skisser, om bilder som blir till i stunden.

Intressant att i boken se henne föra dialog med så många av de stora inom filosofin. Med Edmund Husserl, Martin Heidegger, Immanuel Kant, Friedrich Schelling. Hennes eget perspektiv växer fram just i samtalen med dessa stora. Men också med konstnärer som Vincent van Gogh, Albrecht Dürer, Paul Klee och Rembrandt.

Musiken innan den blir noter, tanken innan den blir begrepp. Dessa två har något med varandra att göra.

Jag tänker mig att Mäster Eckharts formulering Ohne Eigenschaft har en beröring med dessa.

Att söka det levande innan det stelnat till en formulering, till ett begrepp.

Eller som en grundtanke är i Mindfulness, att skapa en fördröjning, ett utrymme, mellan upplevelse och tolkning.

Att där hitta utrymme.

Att inse att föreställningar är just ställningar som står före. Före det ogripbara.

Även Martin Buber gör sig påmind här. Hans tankar om två slags relationer. Jag och Du som den ena möjligheten och Jag och Det som den andra. Och att det är olika jag i dessa två relationer. Om relationen till Gud säger han att den inte har alternativet Jag och Det, enbart Jag och Du.

Ande, tänker jag.

Och en man skrev i sanden och enbart i sanden. Andra har berättat vad han sade och gjorde.

Men anden blåser vart den vill.

Varifrån kommer musiken? Det var en fråga Ingmar Bergman ställde till radiopubliken ett par år innan han lämnade oss.

 

Lars Söderholm


Antisemitismen smyger sig på

14 april 2012

Håller antisemitismen på att smyga sig på oss igen? En del oroande tecken tyder på det. ”Spring som en jude” är en mobbingreplik som kan höras på våra skolgårdar. ”Omskärelsedebatten” som rasade i slutet på förra och början på detta året var inte motiverad av antisemitism från deras sida som startade den, men i nätkommentarerna luftades många unkna stereotyper. Angreppen på rabbinen i Malmö och Ilmar Reepalus famösa uttalanden är andra exempel..

Nyligen uppmärksammade den israeliska tidningen Haaretz http://www.haaretz.com/jewish-world/scathing-anti-semitism-pervades-holey-land-exhibition-in-sweden-1.421830. utställningen The Holy land – Det håliga landet, som visades i Immanuelskyrkan i Stockholm. Två pastorer tillika konstnärer hade besökt Israel och Palestina, och skildrat sina intryck i bild. En av bilderna, som också fanns på utställningsaffischen, föreställde israeler i form av råttor som knaprade på Palestina i form av en ost. Efter kritik från Simon Wiesenthalcentret togs den bilden bort, affischen drogs in och konstnärerna bad om ursäkt. Så småningom stängde arrangören Bilda http://www.bilda.org/sv/Startsidan/Aktuellt/Utstallningen-The-Holy-Land–Det-haliga-landet-avslutas-i-fortid/#.T3xNlZGcjBI.facebook utställningen i förtid pga kritik från olika håll. F Misha Jaksic, som sitter i Bildas styrelse och Yusuf Aydin från S:t Ignatios – de ortodoxa kyrkornas samarbetsorgan uppmanar Bilda http://www.sanktignatios.org/2012/03/sankt-ignatios-gor-en-oversyn-av-sina-relationer-till-bildas-arbete-i-mellanostern att dra lärdom av det inträffade.

Jag hann gå och se utställningen innan den stängdes, för att se om det låg något i kritiken, eller om det bara var ett exempel på hur all kritik av staten Israels politik på visst håll utmålas som antisemitism. Jag tolkade inte alla bilder på samma sätt som Haaretz gjorde, men jag kan också se att de kan tolkas antisemitiskt – eller kanske snarare att det lurade antisemitiska stereotyper i dem, som säkert inte var medvetna från konstnärernas sida. Men bilden med råttorna och osten är fullständigt oursäktlig – att ingen reagerade på att den anknöt till en retorik där judar liknas vid skadedjur tyder på en naivitet och omedvetenhet om antisemitiska stereotyper som är häpnadsväckande.

Jag är helt övertygad om att det inte fanns någon antijudisk intention i bilderna. Konstnärerna ansåg att de skildrade konflikten som en situation där det bara finns förlorare, och att man ville lyfta fram den strävan till brobyggande som finns.

Men det gör egentligen det hela ännu mer skrämmande. Att det finns ondskefulla människor som medvetet skapar antisemitiska karikatyrer är en sak. Men att det antisemitiska arvet ligger så djupt inom oss att det kommer i dagen utan att vi reagerar stämmer till eftertanke.

För att dra en parallell: när Lars Vilks gjorde sin Muhammed som rondellhund var han kanske (?) inte medveten om att framställningen av muslimer som hundar är en gammal antimuslimsk stereotyp. Rondellhundarna var aktuella, och han anknöt till det fenomenet. På samma sätt var det säkert med den aktuella utställningen. Men det hjälper inte. ”Du är ansvarig inte bara för vad du säger i din predikan utan också för vad folk hör dig säga” sade Krister Stendahl, och det borde också gälla bildkonsten. Den som är ute för att provocera (Vilks) bryr sig kanske inte om ifall hans bilder sårar någon, men den som vill förmedla ett budskap om fred oh försoning måste tänka sig för och fråga sig vilka omedvetna budskap som kan skymta fram i bilderna.

Och vi som stödjer det palestinska folkets kamp för frihet och rättvisa i en egen stat måste vara mycket vaksamma så att inte antisemitisk retorik smyger sig in som ett vapen i den.

Helene Egnell


Är din framtidsbild av världen utopisk eller dystopisk?

09 april 2012

Nästan så formulerade sig en gymnasist i ett mail till mig som föreståndare för Malmö Missionsförsamling för några veckor sedan. Frågan gällde församlingen och var en del av en studieuppgift om Malmö Missionsförsamling, som han skulle göra. En av frågorna handlade alltså om vilken världsbild min församling hade. Jag minns hur jag hängde upp mig på ordet dystopisk – hade nog hört eller läst det tidigare, men aldrig använt det. Fick googla för att få klart för mig innebörden. Kunde inte minnas att jag ställts inför den frågan. Det var dags för en djupdykning. Dystopisk står för en framtid präglad av katastrof och undergång och jag associerade till alla kristna predikningar och texter jag läst om Domen och Tidens slut och som jag aldrig kunnat fullt ut förlika mig med som en kristen framtidsbild, trots att det finns texter i Nya testamentet som pekar på att Jesus tycks ha en sådan framtidsbild. Jag har hört hur de gamle berättade historier om de ”stora” folkpredikanterna som kunde predika så att folk lyfte på fötterna för att inte bli våta av syndafloden som vällde fram. Jag inser att det nog är en stor del av väckelsearvet, som i sin tur troligen ärvt det från den Lutherska kyrkans dystopiska undervisning. Ändå kan jag känna att folkrörelsekyrkorna – de tre som nu går samman i ”Gemensam Framtid” har tagit med sig ett annat arv som gjort deras framtidsbilder mer utopiska än dystopiska. Med det menar jag att drömmen om att genom mission gestalta Himmelriket eller Guds rike mitt ibland människorna har varit starkare än oron för domedagen, och fått många församlingar (inte alla dock) att nästan tappa respekten för texterna om domen och tidens slut.  Folkrörelsekyrkorna som föddes i den svenska folkväckelsen blev besjälade av att delta på olika sätt i byggandet av ett rättfärdigt samhälle. De utopiska idealen fanns i Jesus liknelser om hur Gud förhöll sig till människorna och hur de skulle förhålla sig till varandra. Himmelriket eller Guds rike som en utopi av kärleksfulla relationer mellan människor, mellan människa och Gud och mellan människor och Guds skapelse. Den bön som Jesus lärde oss formulerar vår önskan att den kärlek och rättfärdighet som råder i himmelen – det område där Guds vilja alltid råder – också ska råda på jorden – det område där Guds vilja inte alltid råder. Guds rike finns inom varje människa som lever de kärleksfulla och rättfärdiga relationer det riket består av – enligt Jesus liknelser. Utopin är att det ska gälla hela jorden och alla relationer. Verkligheten är dynamisk – Guds rike böljar fram och tillbaka, växer och sjunker tillbaka beroende på våra val. Men dystopin då? Där finns bara Jona tecken för mig som för Jesus, som nog identifierade sig med Jona. Han som fick kallelsen att gå till sin tids världsmetropol, Nineve, långt från sitt land och meddela dem att de var dömda till undergång, men vägrade, han hamnade i dödens käftar i tre dagar innan han återuppstod och blev en profet för Nineve. Nineve gick inte under – Domens dag förvandlades av Gud till förlåtelsens dag – till Jonas stora bitterhet. Skälet var att de ändrade sina orättfärdiga relationer till rättfärdighet. Var människa – delta i gestaltandet av utopin och du kan få vara med om att dystopin fula tryne kommer på skam, inte på grund av min vilja utan för att Gud vill det.

 

Sten Högberg


Den borttappade berättelsen

01 april 2012

I skuggan efter Caremaskandalen diskuteras hur den ideella sektorn på allvar ska kunna vara med och skapa välfärdslöningar som komplement och konkurrent till riskkapitalisternas vårdkoncerner.

Den ojämförligt största organisationen inom den ideella sektorn är – efter relationsändringarna vid sekelskiftet – Svenska kyrkan. Det finns idag en del exempel på församlingar som går in och bedriver nya verksamheter inom det som kallas social ekonomi. Men exemplen är än så länge få och debatten har mest handlat om ifall det är lämpligt att församlingar bedriver verksamhet i bolagsform, i synnerhet har det handlat om begravningsbyråer.

Det finns förmodligen en del goda anledningar till att inte fler församlingar, trots dystra ekonomiska framtidsutsikter, nu tar möjligheten att på nya vägar finansiera viktig verksamhet som ligger helt i linje med ett diakonalt samhällsansvar. Men det finns också en hel del dåliga. Den kanske allvarligaste är bristen på samhällsvision.

Alltsedan 1862 års kommunallagar började skilja mellan den borgerliga och den kyrkliga kommunen har kyrkan varit utdefinierad från samhällets sociala sektorer. Det individuella och ”religiösa” har sedan dess varit kyrkans nisch. I hög grad – om än inte fullt ut – har kyrkan accepterat denna roll.

En av de tydligaste identitetsskapande skeendena i bibeln är uttåget från Egypten. Under den mödosamma resan från yrvaken befrielse till mognad och ansvar  har vi med oss två berättelser. Den om hur Gud förgör förföljarna på väg över Röda Havet och den om privatmoralens betydelse för ett folks samlevnad – alltså den Mose och budtavlorna. Den berättelse som skulle bära samhällsvisionen, den som handlar om lagarna för livet i det förlovade landet har vi däremot tappat bort. Här uppmålas en stark vision om ett samhälle utan exklusion. Där alla har rätt till sin plats i den sociala och ekonomiska gemenskapen. Den berättelsen behöver vi nu dra oss till minnes.

Anders Hagman