Det är i mötet som hoppets väcks

26 september 2013

Ibland känner jag mig som pornograf. Och som om det jag gör är pornografi – biståndspornografi. Jag har haft samma debatt med själv under så lång tid nu att det alltid ligger där som en dov ton. Nästan alltid lyckas jag övertyga mig själv om det riktiga i det jag gör, om att det finns en högre mening med mina bilder och texter.
Nej, det är nästan aldrig i mötet med Taslima i Mauretanien eller med Gerson på Haiti. Då är vi ofta människor som möts. Det är i och för sig ett ojämlikt möte, det är jag som slutligen ska lämna flyktinglägret eller den torra öknen för att återvända till min trygga tillvaro. Men i stunden måste vi mötas som människor.
Det är alltid i mötet med texten, när texten ska publiceras och bilderna redigeras som jag återigen får bråka med mina minnen. Vad spelar det för roll? Vad gör jag egentligen för skillnad för dem jag möter?
Så träffar jag biskop Dr Shekutaamba V. V. Nambala som är biskop för en av de två lutherska kyrkorna i Namibia. Jag är i Namibia för att skildra den pågående torkan och hur människor drabbas.
Biskopen inleder med att tacka mig för att valt att möta människor i Namibia. Jag kränger av obehag – jag kommer inte med något – inte med en lösning, inte ens för att dela kunskap. Men biskopen fortsätter att tacka. Han säger att det är i mötet som hoppets väcks, hoppet att en annan värld är möjlig. Han säger att vi alla i ett samtal eller en intervju faktiskt delar något ovärderligt. Nej, säger han, de du möter kanske inte ser det just då. Men det är ofrånkomligt, menar han, att i mötet faktiskt väcka hopp, om så endast genom närvaro. Hans ord verkar uppriktiga. Kan det vara så? Ingen har tidigare med sådan kraft sagt just detta.
Bara någon vecka senare återvänder jag till Sverige och möter en kväll en ung kvinna utanför mitt lokala ICA. Hon sitter där frusen, med en kopp i handen. Och jag känner att jag bara måste våga möta henne. Hon ber om pengar, berättar att hennes mor sitter i bilen med barnen, i samma bil som de sover hela familjen. Jag frågar och hon berättar på bruten engelska om maken, om flykten, om drömmarna.
Tänk om det kanske är så att mitt möte med henne ingav något slags hopp? Kanske var det inte de kronor jag la i hennes mugg som gjorde skillnad? Kanske ingav vårt möte henne en kraft att orka lite till. Jag vet att hon gav mig kraften att protestera. Att försöka säga ifrån. Ingen ska någonsin behöva leva så med sin familj! Inte i mitt Sverige. Inte i min värld.

Thomas Ekelund


Påskens hårdsmälta budskap

20 april 2012

Jag är på ett två månaders uppdrag i Mauretanien, ett land i västra Afrika som, liksom sina grannar, befinner sig på randen till en svältkatastrof. Ett land som samtidigt är en räddande hamn för människor som flyr från stridigheterna i Mali. På en vek linje över Atlanten hamnar jag i ett samtal med min fru om Varför det är lättare att tala dödens språk än livets? Är det lättare att som kommunikatör sälja dödens budskap, än det om att livet vinner? Så är det. All medielogik ger oss att död och katastrof vinner i kampen om utrymmet. Och nog är det bara så människan fungerar. För jag är helt övertygad om att om verkligen vore den omvända, skulle också medielogiken vara den omvända. Varför är det så? Har vi slutat att tro på livet? Eller är det kanske så att vi tar livet för givet?

Min hustru berättar om hur tusentals människor under långfredagen drar ut på gatorna i Centralamerika, i hela den spansktalande världen. Tunga kors bärs av tunna kroppar runt i hettan. Trummor slår. Bång, bång, bång – ett arv från katolska kyrkan där Kristus fortfarande hänger kvar på korset. Här har han inte stigit ner. Kanske har det med det stora lidandet att göra? Att det inte funnits några försoningsprocesser i Centralamerika! Fortfarande är såren öppna efter inbördeskrigen och det tillåter inte en försoningsprocess, genom offret. Och alltså inget att glädjas åt på den tredje dagen. För vi har ännu inte sett någon tredje dag här. För många har offrats, men inget liv har tagit vid. Ingen bryr sig om återuppståndelsen när så många kroppar fortfarande ligger kvar. I massgravar. För många mödrar gråter fortfarande efter sina försvunna söner.

Men rättvisan finns, och i den försoningen. Äntligen har ett antal militärer, ansvariga för mord, dömts i rättprocesser i Guatemala. Men det röner inte så stor uppmärksamhet. Rätten säljer inte. Rättvisan får ingen plats i rapporteringen.

Nu är jag i Mauretanien, i Sahel. Inte för att jag vågar tro att något glädjebuskap om att bistånd fungerar ska nå några rubriker. Inte för att jag tror att mina berättelser om att hjälpen finns, ska vinna rader. Nej, jag är här för att det säljer med död. Döden blir liksom ursäkten för att få berätta om att det faktiskt finns ljus. Vi närs av döden. Inte av livet. Det gör också påskens budskap så hårdsmält. Vi snärjs så lätt av döden. Av pinan. Av de 40 piskslagen och av ett sargat blodigt huvud.

Hur ska jag och vi alla få kraft att se förbi det lidandet. Hur få kraft att se förbi offret och se människan. Livet? Individen? Kraften att ta till oss det faktum att barn INTE dör tack vare det som den Mauretanska regeringen och det internationella samfundet kan bidra med. Kraften att berätta om barn och mödrar som INTE dör tack vare förbättrad primärvård och mödravård som Svenska staten varit med och byggt upp i Guatemala, genom budgetstöd till hälsosektorn.

Och då ber jag: – Gud, ge mig styrka att i kameralinsen se varje människas kraft, kraften bortom lidandet. Inpå bara kroppen. För livets skull.

Thomas Ekelund

(Thomas är frilansjournalist, bosatt i San Salvador)