Synen på språket präglar teologin

23 februari 2014

För närvarande pågår i Svenska kyrkan liksom i frikyrkan en debatt i termer av tydlighet respektive opportunism i relation till en sekulär tidsanda. De grundläggande filosofiska frågorna spelar nog mycket större roll för oss existentiellt än vi normalt är medvetna om, men många av de grundläggande frågor som vi yrvaket brottas med idag är åtminstone ett par hundra år gamla.

– Detta är en internationell debatt som pågått i mer än två hundra år men i dag är det framför allt förre ärkebiskopen KG Hammar som beskyllts för otydlighet, skriver Björn Skogar, teolog och docent i tros- och livsåskådningsvetenskap i Dagens Seglora. Ni hittar texten här:
http://dagensseglora.se/2014/02/12/synen-pa-spraket-praglar-teologin/

Annonser

Dennis Lehane – Boston – USA

14 februari 2014

Författaren Dennis Lehane är född 1965 i södra Boston, Massachusetts. Han är yngst bland fem barn. Släkten var irländsk till sin härkomst. Fadern var förman och modern arbetade i en skolcafeteria. Han växte upp i en arbetarklassmiljö.

Lehane kom att utbilda sej inom Boston College High School som drevs av jesuiter. Han utbildade sej sedan vidare i Florida graduate program, creative writing. Senare kom han att arbeta som busschaufför, lärare och socialarbetare. Sin bakgrund kom han inte att glömma utan den betydde för honom en förståelse för den utanförstådde, diskriminerade och fattige.

Han slog igenom som författare med boken – En drink före kriget – 1994. Detektivparet Patrick Kenzie och Angela Gennaro kom han att använda i ett otal böcker. Miljöerna i Boston är ofta de vanliga människornas med sina styrkor och tillkortakommanden. Ofta är rivaliserande gangstergäng inblandade och därigenom också skildringar av våld och förnedring.

Filmen Mystic river (Clint Eastwood) bygger på en novell av Lehane 2003, här är detektivparet Kenzie/Gennaro inte med. Lehane har skrivit manus till fler filmer som Shutter island av Martin Scorsese (2010) och Ben Afflecks Gone, Baby, Gone (2007).

The given day (2008), på svenska Ett land i gryning, blev Lehanes hittills, enligt min mening bästa bok. Den är en bred episk historisk skildring av USAs historia i början av 1900-talet. Delvis är boken förlagd till polismiljö. Polisstrejken 1919 i Boston är en nyckelhändelse i boken. Lehane skildrar korruption, kryperi och maktmissbruk bland politiker på ett lysande sätt. En fortsättning – Live by night (på svenska Nattens dåd, 2013) är väldigt spännande men har mindre av tidigare boks fördjupade samhällsanalys och har kanske för mycket våld trots att den utspelas inom gangstervärlden under 1920-talets alkoholförbudstid. Lehanes kvinnosyn kan ibland också var påfrestande macho i flera av hans böcker.

Lehane är uppväxt och har gått i skola i katolsk irländsk-amerikansk miljö. Hans gudsbild är, skriver han i någon av sina böcker, dock inte katolsk utan mer universell och ger inspiration i hans liv. Lehane har ett underifrånperspektiv och han har sin solidaritet med de vanliga människorna mot maktmissbruk och utnyttjande. Jag finner att Lehane har en bakomliggande humanistisk grundsyn.

Min farfar bodde i Boston 1917 till sannolikt 1966 då han dog hastigt. Vi träffades aldrig annat än i brevform. Min farfar bodde i Charlestown i Boston, samma stadsdel där Lehane numera bor.

Benny Fhager


Om död. Naturlig, för tidig och bara dum.

09 februari 2014

En hel värld i sorg, stod det i tidningarna när Nelson Mandela dog. Själv kände jag vördnad, ett stänk allvar slog in i vardagsbestyren, jag kände tacksamhet över att ha fått vara samtida med en så stor människa, jag mindes de afrikanska sångerna vi sjöng, jag tänkte på demonstrationerna mot apartheid, Sharpevillemassakern och bilderna när Mandela lämnade Robben Island, men sorg? Nej inte när en människa som fått leva ett fullt och rikt liv dör en stilla död 95 år gammal.
En slags sorg kände jag däremot vid beskedet om Philip Seymor Hoffmans död nyligen. Liksom när Esbjörn Svensson dog i en dykolycka för några år sedan. För att inte tala om Anna Lindhs död, som fortfarande smärtar. Den onödiga döden, mitt i livet, den som avbryter en viktig gärning för tidigt, känns som ett slöseri med den mänskliga ekonomin, med humant kapital. Det händer förstås varje dag, det händer unga, barn, oskyldiga offer för våld, sjukdomar och olyckor, de drabbar oss djupt om vi finns nära, annars passerar det.
Offentliga människors död är en död på avstånd, ändå berörs vi. Idrottsstjärnor, artister, författare, politiker, estradörer, nyhetsuppläsare ingår i vardagligheten, vi tar dem för givna, de utgör inslag i samtidens trygga väv, några blir med tiden nästan som vänner. Nelson Mandela var en fadersgestalt för en hel värld. Fäder och mödrar dör när de blir gamla. Det är vi inställda på. Om de får leva livet ut har vi tid på oss att inkorporera något av deras resning, deras erfarenheter och egensinne i vårt eget vara innan de försvinner. De dör, men lever i oss. Vi är förberedda. Värre är det med de jämnåriga som vi räknat med länge än. Den Anna som skulle spegla våra förhoppningar i en ny tid. Den Esbjörn som skulle hålla oss svävande i sin musikaliska rymd bortom tid och rymd. Den Philip som skulle fortsätta gestalta den komplexa människan, hög som låg, till förundran, nöje och eftertanke länge än. Han dog femtio filmer för tidigt. Dumbom. Vi älskade dig ju!

Anders Hagman


Vad ville Jesus Kristus?

05 februari 2014

Två julklappsböcker som handlade om Jesus. Den ena av franciscancermunken Ignacio Larranaga (El Pobre de Nazaret) är mycket from. Jesus, den fattige från Nazaret var en udda figur, inte gift vid 30-årsåldern och utan barn, ett markant brott mot sitt judiska samhälle. En grubblare, som hade för vana att gå ut i öknen och be. Folkmassorna som samlades kring honom försökte han undvika. Han kände djup oro inför de krafter han satte i rörelse.
Den andra boken (Zealot) är skriven av den muslimske teologen Reza Aslan. I den är Jesus upprorsmakaren (zeloten), som hetsar folket mot oppositionsmakten och det korrumperade prästerskapet i Jerusalem. Han var en av sin tids många messiaspretendenter och undergörare. Men misslyckades, då han inte beväpnade sina anhängare.
Båda författarna betonar en sak, hans fattigdom. I Nazaret, en obetydlig håla, fanns bara hyddor av sten och lera utan behov av en timmerman. Josef var förmodligen en kringvandrande daglönare med en ställning i samhällsstegen strax ovanför slavarna. I Nazaret fanns ingen synagoga, inga skolor. Det är inte troligt att Jesus kunde läsa hebreiska från skriftrullarna. Fascinerande att detta illitterata gäng, fattiga daglönare och fiskare, startade en rörelse som förändrade världen.
Det är svårt att bedöma hur korrekt de historiska detaljerna beskrivs, förmodligen kända fakta för pålästa teologer. Men båda böckerna betonar ett genomgående drag i evangelierna; Jesus hade ett påvert ursprung och levde som kringstrykande predikare längst ner på samhällsstegen. Hans gudsrikesvision uteslöt rikedom och makt.
I de senaste numren av Kyrkans Tidning förs en debatt om biskopars och prästers löner, den högst avlönade kategorin bland kyrkans anställda. Debatten startade med en utmaning till den egna biskopen och domprosten att avstå från hög lön. I debatten finns hela tiden argumentet att leva i fattigdom, i Jesu efterföljd.
Jag förstår symboliken i önskemålet. Kyrkan ska inte presentera sig som en hierarki där toppen har ett löneläge som ligger högt över de som står lägst på stegen.
Men hur ser världen ut just nu? Andelen fattiga minskar i världen berättar Hans Rosling. Samtidigt finns i vårt eget land anställda, som inte har fasta jobb, en slags pseudoföretagare, som kör lastbil långt utöver normen för minimilöner. Prekariatet, personer med korta förordnanden eller bara anställning vid arbetstoppar ökar.
Flyktinglägren kring krishärdarna fylls av människor, som kommer halvsvultna ur belägrade städer, eller kommer inte ut alls. Deras flyktbehov exploateras samvetslöst, med det egna livet som insats. Och hur många fattiga kommer att skapas av framtida miljöbelastningar?
Det finns också en icke-materiell fattigdom. Mitt i välfärdssamhället finns rotlösa ungdomar, med låg skolnärvaro, hänvisade till en kommersiell kultur med våld och sex.
Kyrkan har en underlig förmåga till ett icke konstruktivt navelskådande. Så länge världen har fattiga borde Kristi efterföljd betyda något annat än att titta på sig själv. Kyrkan ser inte fullt ut sin roll som opinionsbildare och pådrivare för rättfärdiga samhällen. När hör vi den profetiska rösten mot utnyttjande av människors utsatthet, mot destruktiva och kulturförstörande marknadskrafter? Vems efterföljd lever den kyrka i som inte ser att månglarna trängt in i samhället? Företagsledare i Davos föreslår högre löner för att ha fler att sälja sina varor till. Var fanns kyrkorna i Davos?
Fokus på den reella fattigdomen i världen kräver en vidare blick än den på inomkyrkliga löneskillnader. Om man skulle lyckas att nivellera löneläget för kyrkans anställda, så skulle fortfarande världen se likadan ut. Och den gamla bönen fortfarande aktuell: jag tackar dig Gud att jag inte är som andra människor.

Erik Lundgren


Adam, Eva och naveln

02 februari 2014

– Hade Adam & Eva inga navlar då eller? Just thinking!
– Jo, det var genom naveln Gud tog ut Adams revben och förde in i Eva. Den första titthålskirurgin. 🙂 trot den som vill.
– Så kan de ha vart jaa

Ett litet smakprov på en kort twitterdialog med djup bäring på fundamentalism och bokstavstro kring bibelns skapelseberättelser. Då tänker jag mig inte att killen som ställde första frågan är en representant för bokstavstro eller fundamentalism, men hans lite naiva fråga speglar en omvärld som är laddad med bokstavstrogna tolkningar av skapelseberättelsen. Dels från kristna som fått lära sig från predikstolarna hur det ska tolkas men också från människor som tagit avstånd från religion i allmänhet och kristen tro i synnerhet på grund av att de fått sig istoppat bokstavliga tolkningar av förståsigpåare med hög svansföring. Det skulle bli en katastrof om någon skulle få för sig att läsa min föregående mening bokstavligt. På samma sätt tror jag att skapelsen skälver till lite av oro när läser vi bibelns texter så.
Nu är ju denna lilla kluriga eller naiva fråga inte en fråga om text och bokstav. Något säger mig att mannen kanske inte ens har läst texten – men har ändå bekymmer med vad som sägs om den. Han har koll på berättelsen huvudmönster men kanske inte dess detaljer. Kanske han har hört den i skolan och där fått höra att kristna tror att Gud skapade Adam och Eva som de första människorna. Ett utmärkt tillfälle att i kompisgänget skratta åt tokerierna när man vet att jorden skapades genom Big Bang. Men någonstans genererar skapelseberättelsen ständigt nya frågor.
Jag tror inte någon berättelse om Adam och Eva någonsin tagit upp problemet med deras navlar. Däremot har målarna genom alla tider föreställt sig dem med navel. Bibeltexten säger inget om navlar, men att en av sönerna gifte sig hos ett annat folk. Det skulle vara intressant att veta om någon konstnär reflekterat över kollisionen mellan bilden och en bokstavlig texttolkning. Det kanske inte var någon kollision på 1300-talet eller 1600-talet. Kan det vara så att den bokstavstro som gör skapelseberättelsen till ett problem i vår tid är annorlunda än för 1000 år sedan. Varför? Det är ju inte så att människor i gammal tid när målningarna gjordes, var okunniga om att en navel var ett fysiskt bevis på att man fötts fram ur en kvinnas livmoder. Det tycks inte vara relevant, inte ens intressant. ”En människa ska ha en navel – annars är hon ingen människa”, tycks bildkonstnären resonera.
Dialogen ovan är i svaret på frågan en lek med ord eller en drift med problemet som frågan tar upp och en öppning till sagans föreställningsvärld med smajli och allt. En lek med bokstavlighetens möjligheter in absurdum. Nu är det svårt att i frågarens respons på svaret, se om han fångat in glimten i ögat, även om det var övertydligt. Det kan handla om att det här är allvarliga saker som man inte kan skämta med. Det kan handla om att det är ett nöjsamt svar i nivå med frågan. Det kan också handla om att han kunde konstatera att den som svarade på frågan var så vrickad som man kunde förvänta av en kristen, vilket därmed var bevisat.
Den här lilla förnöjsamma dialogen bekymrar mig inte så mycket som den intellektuella miljö där detta uppträder. Jag har varit i betydligt vassare dispyter med människor som betygar sin ateism men ändå nästan kräver av mig som kristen att tolka dessa texter bokstavligt. Annars är jag ju inte riktigt kristen. De kan använda samma argument som en fundamentalistiskt troende kristen som ser sig kallad i att övertyga mig om att jag inte är kristen för att jag inte bejakar just deras objektiva sanningar.
Ibland upplever jag att delar av kristenheten i vårt land och säkert också över världen riskerar att skapa en lekstuga med byggklossar av fundamentala satser där auktoritativa maktstrukturer strävar efter att ta marknadsandelar efter marknadsekonomin mönster. Jag ser risker för en degenerering av tron som hindrar en djupare vandring in mot kärlekens centrum. Jag ser en utbredning av en antireligiositet bland sekulära som vill använda sitt intellekt för att tänka med men som möter för få kristna företrädare som vill göra det samma.
Befria skapelseberättelsen från bokstavstrogen klåfingrighet. Låt berättelsens paradoxer få generera frågor och tolkningar utan gränser in mot livets kärna. Det är bara i vår inre spjälkningsprocess de kan ge näring åt en subjektiv livsförståelse under ständig förändring och omvandlas till energi.
Kärleksfull energi.

Sten Högberg