Vad ville Jesus Kristus?

Två julklappsböcker som handlade om Jesus. Den ena av franciscancermunken Ignacio Larranaga (El Pobre de Nazaret) är mycket from. Jesus, den fattige från Nazaret var en udda figur, inte gift vid 30-årsåldern och utan barn, ett markant brott mot sitt judiska samhälle. En grubblare, som hade för vana att gå ut i öknen och be. Folkmassorna som samlades kring honom försökte han undvika. Han kände djup oro inför de krafter han satte i rörelse.
Den andra boken (Zealot) är skriven av den muslimske teologen Reza Aslan. I den är Jesus upprorsmakaren (zeloten), som hetsar folket mot oppositionsmakten och det korrumperade prästerskapet i Jerusalem. Han var en av sin tids många messiaspretendenter och undergörare. Men misslyckades, då han inte beväpnade sina anhängare.
Båda författarna betonar en sak, hans fattigdom. I Nazaret, en obetydlig håla, fanns bara hyddor av sten och lera utan behov av en timmerman. Josef var förmodligen en kringvandrande daglönare med en ställning i samhällsstegen strax ovanför slavarna. I Nazaret fanns ingen synagoga, inga skolor. Det är inte troligt att Jesus kunde läsa hebreiska från skriftrullarna. Fascinerande att detta illitterata gäng, fattiga daglönare och fiskare, startade en rörelse som förändrade världen.
Det är svårt att bedöma hur korrekt de historiska detaljerna beskrivs, förmodligen kända fakta för pålästa teologer. Men båda böckerna betonar ett genomgående drag i evangelierna; Jesus hade ett påvert ursprung och levde som kringstrykande predikare längst ner på samhällsstegen. Hans gudsrikesvision uteslöt rikedom och makt.
I de senaste numren av Kyrkans Tidning förs en debatt om biskopars och prästers löner, den högst avlönade kategorin bland kyrkans anställda. Debatten startade med en utmaning till den egna biskopen och domprosten att avstå från hög lön. I debatten finns hela tiden argumentet att leva i fattigdom, i Jesu efterföljd.
Jag förstår symboliken i önskemålet. Kyrkan ska inte presentera sig som en hierarki där toppen har ett löneläge som ligger högt över de som står lägst på stegen.
Men hur ser världen ut just nu? Andelen fattiga minskar i världen berättar Hans Rosling. Samtidigt finns i vårt eget land anställda, som inte har fasta jobb, en slags pseudoföretagare, som kör lastbil långt utöver normen för minimilöner. Prekariatet, personer med korta förordnanden eller bara anställning vid arbetstoppar ökar.
Flyktinglägren kring krishärdarna fylls av människor, som kommer halvsvultna ur belägrade städer, eller kommer inte ut alls. Deras flyktbehov exploateras samvetslöst, med det egna livet som insats. Och hur många fattiga kommer att skapas av framtida miljöbelastningar?
Det finns också en icke-materiell fattigdom. Mitt i välfärdssamhället finns rotlösa ungdomar, med låg skolnärvaro, hänvisade till en kommersiell kultur med våld och sex.
Kyrkan har en underlig förmåga till ett icke konstruktivt navelskådande. Så länge världen har fattiga borde Kristi efterföljd betyda något annat än att titta på sig själv. Kyrkan ser inte fullt ut sin roll som opinionsbildare och pådrivare för rättfärdiga samhällen. När hör vi den profetiska rösten mot utnyttjande av människors utsatthet, mot destruktiva och kulturförstörande marknadskrafter? Vems efterföljd lever den kyrka i som inte ser att månglarna trängt in i samhället? Företagsledare i Davos föreslår högre löner för att ha fler att sälja sina varor till. Var fanns kyrkorna i Davos?
Fokus på den reella fattigdomen i världen kräver en vidare blick än den på inomkyrkliga löneskillnader. Om man skulle lyckas att nivellera löneläget för kyrkans anställda, så skulle fortfarande världen se likadan ut. Och den gamla bönen fortfarande aktuell: jag tackar dig Gud att jag inte är som andra människor.

Erik Lundgren

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: