Hotet utifrån och inifrån

25 april 2016

Den kontroversielle franske författaren Michel Houellebecq har i en nylig bok (Soumission, ’Underkastelse’) i fiktionens form beskrivit ett franskt presidentval. I ett politiskt dödläge kan inget av de stora partierna kan få sin kandidat vald. Istället väljs Muslimska brödraskapets ledare. Houellebecq beskriver hur Sharia och månggifte blir en del av den franska vardagen. Inte på grund av tvång, utan därför att människorna vill det av bekvämlighet eller andra egoistiska skäl. Problemet är vi själva och inte infiltration utifrån av illasinnade makter. Hotet utifrån är ett gammalt tema som ofta utnyttjats politiskt eller medialt. Exemplen är många, judarna som strävar efter världsherravälde, polacker som tar våra jobb, dom i Bruxelles eller terrorister som kommer i skepnad av flyktingar. När rasbiologin florerade var det underlägsna raser som spred sina dåliga gener till oss renrasiga. Jag tänker på den varning för islamisering av Miljöpartiet och andra partier som nu hörs. Houellebecq vänder på perspektivet genom att visa att det främmande farliga finns hos oss själva och inte hos de andra. Vi-  och dem-perspektivet ges en helt oväntad omvärdering som är värd att reflektera över.

 

Erik Lundgren

Annonser

Strukturell rasism

17 april 2016

Under veckan som gått har Skellefteå teaterscen haft besök utifrån. Först spelade Unga Klara föreställningen ”X”, och på fredagskvällen gav Riksteatern föreställningen En druva i solen om en svart familj i 1950-talets Chicago. Båda tog upp den strukturella rasismen, arvet som följt människan under lång tid. En del förlägger den till tiden då människan blev jordbrukare, då hon började och behövde bevaka sin gröda – och därmed mark – under lång tid innan den gav nödvändig föda för överlevnaden.  Egendomen och ägandet blev faktorer. Andra förlägger början till för förstadierna av de ekonomiska system vi har idag. Slaveriet var en lönsam handel, en ekonomisk affär – och är det än idag. ”Ingen kolonialism utan kapitalism”, är en av replikerna i nämnda ”X”, (den återkom i andra lydelser i En druva i solen), som visar på den svenska koloniala historien från 1600-talet till dagens nykoloniala svenska tid i en global värld.

Båda föreställningarna ger, som god teater gör, en upplevelse som når alla sinnen. Att analysera strukturer – en tankeverksamhet – sker på en grund av affekter, av känslor av att ha blivit berörd. Därmed sker det intellektuella arbetet inte i något vakuum, vare sig det utförs inom politiken, ekonomin eller vetenskaperna. Ytterst berör det samvetet – att veta, förstå, känna och handla i relation till varandra. Teatern hjälper oss i detta avseende, liksom berättelser mellan och om varandra. I veckan kom de rasistiska strukturerna in under skinnet på oss teaterbesökare. Vi insåg hur det yttre blir till något inre som sitter i våra tankar, känslor och föreställningar och hur det uttrycks i språket och blicken.

I veckan kom även Svenska kyrkans vitbok om försoningsprocessen med samerna – en hoppfull nyhet och positivt tecken där samiska berättelser, vetenskap och moralisk och teologisk bearbetning går hand i hand. Kyrkans erkännande av ILO-konventionen 169 om ursprungsfolkens rättigheter, bl a till land och vatten, samt ärkebiskop Antje Jackeléns uppmaning till svenska staten om att påbörja motsvarande försoningsprocess är mycket laddad och utmanande.

Är då rasismen i vår natur? Nej, men den behöver vår rädsla. Som biologiska varelser agerar vi inför det främmande med försiktighet. Nyfikenhet växer om det inte är hotfullt. Anar vi däremot fara slår kamp- eller flyktmekanismerna i känslohjärnan till. Faran har erfarits i de europeiska samhällena  i de klyftor som vuxit de sista decennierna med stöd av olika slags makteliter, men med gemensamt tydlig nyliberal agenda. Hoppfullt är då att det via politik, genom att människor söker gemenskap i organisationer och sammanhang, kyrkor och religiösa samfund, går att skapa de goda förutsättningarna för att reglera rasismen. Det är ett mycket viktig och långsiktigt arbete att åter bygga upp samhällen där människor alltmer möts som jämlikar. Av det följer att vi behöver värna gemensamma sekulära och demokratiska samhällsstrukturer där samvetet, sam-vetandet, från alla dess medborgare och deras samfund, möts med respekt och där strukturerna värnas som heliga.

Den växande rasism vi ser i Europa och i de globala konflikterna idag har med skapade ojämlikheter att göra. Västerländsk ekonomisk dominans, globalisering och nyliberala samhällsordningar sedan 1970 – 80-talen kan inte gå obemärkt förbi och kan inte undvika att skada det mänskliga. När flyktingen kommer till oss i tider då de egna samhällenas klyftor ökat, då individualism varit religionen som förkunnats och impregnerat människor, när människor ställs utanför gemensamma berättelser om ett gott samhälle, då kommer nationalism och rasism fram igen. Lika hotfullt och våldsamt som direkta terrorattacker blivit i dess följd är undanhållandet av resurser i skatteparadisen och nedmontering av gemensam välfärd.

Hoppet finns i att människan goda och generösa sidor kommer fram när hon räknas med. Det gör hon när vi skapar goda sammanhang. Utmaningarna ligger i vår girighet och egoism och människors behov av att ytterligare berika sig, göra sig fria från det gemensamma. Hur girigheten är kopplad till den mänskliga naturen är ett annat tema. Den har dock funnits i lång tid i människans historia och varnas för i vishetslitteratur och berättelser i alla kulturer.

 

Anders Wesslund

 


Bemöta hotbilder utan rädsla

10 april 2016

Jag är rädd för

* Att västvärlden underminerar sin riktning mot större rättvisa och demokrati.

”Godnatt Gud. Med kompass går det att navigera i mörker om jag vet var jag står och vilken riktning jag bör ta. Men om jag är rotlös och mållös?”

Citat från twitterkontot @Unprastmalmo kl. 22.45 måndagen den 4 april.

Helen Egnell ställde frågan i förra bloggen – Vad är du rädd för? Jag delar hennes reflektion att vi är rädda för olika saker nu när hoten tycks resa sig i ovanlig mängd och kommer närmare. Jag har i tidigare texter tolkat en del av rädslorna som uttrycks som en rädsla att förlora sina upplevda privilegier: t ex att få röra sig på stan utan att vara rädd; att få tänka och tycka vad man vill utan att utsättas för andras obekväma åsikter; att få behålla den välfärd man vant sig vid så djupt att den upplevs självklar; att få behålla monopolet på att kränka och våldta kvinnor på ett svenskt vis – som Helen Egnell lyfte några tankar kring. Flera av dessa allmänna rädslor går att känna igen sedan länge i vårt samhälle – även innan hoten tycktes komma från invandrare. De flesta av dessa hot har under hela förra seklet varit ständigt närvarande för stora grupper i vårt samhälle. Skillnaden mot dagens förhållande är att det är en medietränad medelklass med helt nya medieresurser som identifierar hot som de inte vant sig vid att känna. Alla som identifierat sig med någon utsatt subgrupp i samhället, språklig minoritet, religiös minoritet, hbtq, någon form av handikapp eller bara kämpat som kvinna för att få uppfattas som jämställd med männen omkring – de har fått uppleva mer eller mindre starka hot från sina landsmän eller representanter för samhällets kulturella elit, som för det mesta anser sig ha tolkningsföreträde.

Jag kan ha fel – men ibland upplever jag mediedebatten som om det är en del av dem som hittills ansett sig ha tolkningsföreträde på alla sociala plan, som känner sig utsatta för konkurrens och väljer att bekämpa hoten genom att hävda de mänskliga rättigheter som man själv inte alltid haft som ledstjärna vid behandlingen av ”socialt underordnades” krav och förväntning.

Det jag är rädd för att processerna kring de växande yttre hoten från vår kulturella och politiska elit, kan komma att försöka ändra vår etiska och moraliska kompass. Ett av argumenten för en sådan analys är att samhället med rasande fart rör oss allt djupare in i ekonomistyrning. Jag hör ibland samhällsbudgeten jämföras med hemmets hushållsbudget – alla vet att man måste rätta mun efter matsäcken bl a. Många av oss vet att etiska och moraliska principer som FN:s deklaration om de Mänskliga Rättigheterna kostar mycket pengar att hålla sig till. Samtidigt ser vi att samhällets ekonomiska och politiska ledarskikt håller sig med helt egna ekonomiska privilegier, som otvetydigt påverkar ekonomiska beslut på hög nivå även om de själva påstår motsatsen. Vi vet också att värderingsmönster som tillämpas bakom stängda dörrar alltid sipprar ut under dörrspringan och rinner nerför trapporna till lägre regioner. Ekonomiska högskolor lär ut girighet som en ekonomisk drivkraft. Management-utbildningar tränar ledare bl a i att söndra och härska, omorganisera för att bryta oönskade samarbetsmönster och subkulturer i företag och organisationer för att öka vinster eller spara kostnader. Marknaden ses som trendsättare även när det gäller sociala värderingar.

Vilken etisk kompass följer vi i samhället när religionens värdeproduktion avvisas med hänvisning till okunniga uttalanden om ”religionen som alla krigs moder” eller att ”Religionsfriheten måste begränsas”. Jag är helt klar över att vår kristna tradition har producerat värdemönster som inte hör hemma inom kristen humanism. Värden som mer hör samman med politisk nationalism och hederskulturer som använder sig av religiösa urkunder för att driva sina avarter. Men det ingår i våra demokratiska ideal att både möta och bemöta alla avarter bland värdegrunder utan rädsla oavsett hotbild.

 

Sten Högberg


Vad är du rädd för?

04 april 2016

”Vad är du rädd för?”, frågade min facebookvän när vi var inbegripna i en diskussion med anledning av rapporterna om sexövergrepp i Köln och Kungsträdgården. Det var förstås en retorisk fråga, med den underförstådda betydelsen ” du är rädd för att inte vara politiskt korrekt”. Läs hela inlägget här »