Bemöta hotbilder utan rädsla

10 april 2016

Jag är rädd för

* Att västvärlden underminerar sin riktning mot större rättvisa och demokrati.

”Godnatt Gud. Med kompass går det att navigera i mörker om jag vet var jag står och vilken riktning jag bör ta. Men om jag är rotlös och mållös?”

Citat från twitterkontot @Unprastmalmo kl. 22.45 måndagen den 4 april.

Helen Egnell ställde frågan i förra bloggen – Vad är du rädd för? Jag delar hennes reflektion att vi är rädda för olika saker nu när hoten tycks resa sig i ovanlig mängd och kommer närmare. Jag har i tidigare texter tolkat en del av rädslorna som uttrycks som en rädsla att förlora sina upplevda privilegier: t ex att få röra sig på stan utan att vara rädd; att få tänka och tycka vad man vill utan att utsättas för andras obekväma åsikter; att få behålla den välfärd man vant sig vid så djupt att den upplevs självklar; att få behålla monopolet på att kränka och våldta kvinnor på ett svenskt vis – som Helen Egnell lyfte några tankar kring. Flera av dessa allmänna rädslor går att känna igen sedan länge i vårt samhälle – även innan hoten tycktes komma från invandrare. De flesta av dessa hot har under hela förra seklet varit ständigt närvarande för stora grupper i vårt samhälle. Skillnaden mot dagens förhållande är att det är en medietränad medelklass med helt nya medieresurser som identifierar hot som de inte vant sig vid att känna. Alla som identifierat sig med någon utsatt subgrupp i samhället, språklig minoritet, religiös minoritet, hbtq, någon form av handikapp eller bara kämpat som kvinna för att få uppfattas som jämställd med männen omkring – de har fått uppleva mer eller mindre starka hot från sina landsmän eller representanter för samhällets kulturella elit, som för det mesta anser sig ha tolkningsföreträde.

Jag kan ha fel – men ibland upplever jag mediedebatten som om det är en del av dem som hittills ansett sig ha tolkningsföreträde på alla sociala plan, som känner sig utsatta för konkurrens och väljer att bekämpa hoten genom att hävda de mänskliga rättigheter som man själv inte alltid haft som ledstjärna vid behandlingen av ”socialt underordnades” krav och förväntning.

Det jag är rädd för att processerna kring de växande yttre hoten från vår kulturella och politiska elit, kan komma att försöka ändra vår etiska och moraliska kompass. Ett av argumenten för en sådan analys är att samhället med rasande fart rör oss allt djupare in i ekonomistyrning. Jag hör ibland samhällsbudgeten jämföras med hemmets hushållsbudget – alla vet att man måste rätta mun efter matsäcken bl a. Många av oss vet att etiska och moraliska principer som FN:s deklaration om de Mänskliga Rättigheterna kostar mycket pengar att hålla sig till. Samtidigt ser vi att samhällets ekonomiska och politiska ledarskikt håller sig med helt egna ekonomiska privilegier, som otvetydigt påverkar ekonomiska beslut på hög nivå även om de själva påstår motsatsen. Vi vet också att värderingsmönster som tillämpas bakom stängda dörrar alltid sipprar ut under dörrspringan och rinner nerför trapporna till lägre regioner. Ekonomiska högskolor lär ut girighet som en ekonomisk drivkraft. Management-utbildningar tränar ledare bl a i att söndra och härska, omorganisera för att bryta oönskade samarbetsmönster och subkulturer i företag och organisationer för att öka vinster eller spara kostnader. Marknaden ses som trendsättare även när det gäller sociala värderingar.

Vilken etisk kompass följer vi i samhället när religionens värdeproduktion avvisas med hänvisning till okunniga uttalanden om ”religionen som alla krigs moder” eller att ”Religionsfriheten måste begränsas”. Jag är helt klar över att vår kristna tradition har producerat värdemönster som inte hör hemma inom kristen humanism. Värden som mer hör samman med politisk nationalism och hederskulturer som använder sig av religiösa urkunder för att driva sina avarter. Men det ingår i våra demokratiska ideal att både möta och bemöta alla avarter bland värdegrunder utan rädsla oavsett hotbild.

 

Sten Högberg


Mördarappar

09 oktober 2011

Hur många artiklar fångas vi av på grund av en bra rubrik? I ett av de senaste numren av prestigfyllda Nature läste jag; Military robotics and ethics: A world av killer apps. Mördarappar vad är det? Författaren, P W Singer menar att en del renodlat militär forskning har för alltid ändrat historien. Manhattanprojektet syftade till att få in maximal sprängkraft i minimal volym, men det var en forskning som revolutio- nerade fysiken, ändrade energiproduktionen och världspolitiken.

Just nu ökar användningen militärt av förarlösa flygplan. De kan användas utan krigsförklaring som i Libyen samtidigt som det anses rätt att försvara dem vid angrepp. Redan sker även en civil användning för övervakning. Singer ger flera spektakulära exempel på ny utveckling, sensorer på konstgjord hud, som ser ut som en tatuering, men som är ett kraftfullt verktyg för övervakning.

Det principiella argumentet är att sådan teknologisk utveckling sker genom ingenjörer och forskare, som bara ser direkt till den teknologi som utvecklas. Att det finns filosofiska, etiska, samhälleliga och politiska problem förnekas av 60 % av involverade amerikanska forskare inom området, enligt Singer. 

Sverige har ett väl etablerat system för etisk bedömning av forskning som gäller människa, och det finns ett gemensamt europeiskt system under implementering för försöksdjur. Den etiska bedömning som görs gäller enbart det aktuella experimentet, inte en tänkbar användning. Den som önskar studera dos-response för hjärtpåverkan av Zyklon B får förmodligen godkänt under vissa förutsättningar. Den moraliska bedömningen som användning av kunskapen innebär vilar hos andra, som dock inte har den systematiska etiska bearbetning som t ex medicinsk eller psykologisk forskning har.

Singer påpekar den undermåliga utbildningen i etik hos amerikanska forskare. Hur är det i Sverige? Det sker sådan undervisning vid tekniska högskolor, i medicinska och samhällsvetenskapliga fakulteter och även vid en del ekonomutbildningar. Företrädarna anser vid förfrågan att det är för lite, men det är dock rätt utbrett.

Det reser en annan fråga, undervisning om eller i etik? Hur undervisar man studenter om vad som är rätt och fel? Det finns flera internationella dokument (Nürnbergdeklarationen, Helsingforsdeklarationen) och nationella lagar (PUL, biobankslagen) som anses bygga på en gemensam värdegrund; respekt för individen, allas lika värde, rättvisa. Informerat samtycke är en hörnsten. Det lär sig studenter.

Det problem som jag ser är att det är lätt att följa lagar och förordningar, och det finns dessutom sanktioner. Men, om en forskare inte delar värdegrunden? Finns det ett staket finns det också hålrum mellan spjälorna.

Ove Bring har nyligen åstadkommit en imponerande volym om de mänskliga rättigheterna. Intressant nog avfärdar han Paulus roll och den tidiga kyrkans. Paulus sysslade enbart med privatmoral och familjeetik. Ett märkligt påstående om den som drev just frågan om ett universellt mänskligt värde mitt i den hellenistiska kulturens skiktade samhälle.

Dessutom, om förankringen av en värdegrund inte börjar i individen, var skall den då börja? Det är intressant att fundera på att det genomreligiösa USA tar så lätt på etikfrågorna som Singers artikel påstår. Sverige har åtminstone både akademisk undervisning och ett regelverk trots att kyrkligt aktiva är en minoritet. Räcker det? Är demokratins yttre former robusta nog att värna om en humanistisk värdegrund om det inte finns en stark inre förankring hos alla? Den inre kompassen, hur skapas den?

Erik Lundgren