Vad är du rädd för?

”Vad är du rädd för?”, frågade min facebookvän när vi var inbegripna i en diskussion med anledning av rapporterna om sexövergrepp i Köln och Kungsträdgården. Det var förstås en retorisk fråga, med den underförstådda betydelsen ” du är rädd för att inte vara politiskt korrekt”.

Frågan ”vad är du rädd för?” ställs ofta med en underton av att den rädsla den andra bär på är obefogad eller ett tecken på svaghet. Jag menar att frågan ”vad är du rädd för?” är en viktig fråga, som vi borde ställa på allvar till varandra, och lyssna till varandras svar med intresse. För det är mycket rädsla i luften just nu. Och de hotbilder vi bär på ser mycket olika ut.

Många bär på en hotbild som har invandrare och flyktingar i allmänhet och islam och muslimer i synnerhet i fokus. Man anammar en bild av att muslimerna kommer för att ”ta över”, som Sten Högberg skrev om i sitt inlägg här för några veckor sedan. Det kan ske genom terrorattentat, genom att de antastar ”våra kvinnor” och genom långsiktig ideologisk påverkan. Även människor som inte köper den högerextrema propagandan uttrycker en rädsla för att det som uppfattas som muslimsk kvinnosyn ska urholka det svenska jämställdhetsidealet.

Jag tänker att det finns skäl att vara rädd, men min rädsla ser annorlunda ut. Jag tror visserligen att vi även i vårt land måste leva med risken att nästa självmordsbombare kommer att lyckas med sin föresats att ta fler än sig själv av daga. Men det som skrämmer mig mer är att terroristerna ska lyckas med sitt övergripande mål: att få oss att omfamna bilden av en ”clash of civilizations”. Att vi börjar tro att det finns en oförsonlig motsättning mellan islam och västerländsk demokrati, och att enda sättet att rädda den senare är att bygga murar, skärpa gränskontroller och införa kameraövervakning.

Jag förnekar inte att män, som är präglade av en kultur där kvinnor för att få röra sig i det offentliga rummet förväntas ha heltäckande klädsel, kan misstolka våra kulturella koder. Men mot bakgrund av de ständiga frågorna till våldtäktsoffer om vad de haft på sig tänker jag också att skillnaderna i kulturella förväntningar inte är så stor som vi vill göra gällande.

När de högerextrema larmar om att försvara ”våra kvinnor” avslöjar de att deras kvinnosyn i själva verket liknar den som de säger sig bekämpa: kvinnor är mäns egendom. Idén att kvinnor får skylla sig själva om de klär sig och uppträder på ett sätt som triggar mäns sexuella våld, att kvinnor måste beskyddas av män, att kvinnor som är sexuellt aktiva är horor – de idéerna ligger inte så långt under ytan i vår kultur trots decennier av feministisk kamp och framgångar på lagstiftningens område. Det som oroar mig är snarare att invandrade män får sin kvinnosyn bekräftad i de manliga rum som ligger bortom offentligheten.

Kanske gör jag en total felbedömning. Kanske är jag rädd för fel saker. Men jag tror att det vore bra om vi samtalade mer om våra rädslor. För det är bara genom samtalet, där vi kan låta våra olika världsbilder och värdegrunder mötas, som vi kan pröva våra ståndpunkter mot varandra och förhoppningsvis komma fram till en sannare och mer välgrundad bild av vår samtid än den som bygger på konfrontation och konflikt.

 

Helene Egnell

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: