Att tävla i lidande

09 april 2015

Sof ej om natten, fasta hela dagen;
Jemför död fröjd med lefvande bekymmer;
Tänk dina barn mer fagra än de voro,
Och den som drap dem värre än han är;
Ju mer du mins, dess mer bli qvalen sanna;
Betänk det väl, och du har lärt förbanna.

Han var insiktsfull, Shakespeare, tänkte jag när jag nyligen hade anledning att läsa Richard III i Hagbergs märgfulla översättning. Här ovan är det änkedrottning Margaretha som förklarar för sin släkting, även hon änkedrottning (eftersom kungarna mördade varandra i rask takt) hur hon ska lära sig förbanna. Detta efter att de en stund tävlat om vem som lidit mest.

Och så aktuellt detta är. Det känns som om det finns en verklig risk just nu att olika utsatta grupper tävlar i vem som lider mest: judar, muslimer, romer eller andra rasifierade personer, hbtq-personer eller straighta kvinnor. Eller är det i själva verket ”svenskarna-men-det-får-man-väl-inte-säga-i-det-här-landet”?

Det får mig att fundera över var gränsen går mellan att identifiera och påtala diskriminering och hatbrott å ena sidan, och att å andra sidan gå in i en offerroll. Att öka människors medvetenhet om förtryckande mekanismer och uppmuntra dem att identifiera och anmäla diskriminerande handlingar kan stärka och befria, att identifiera sig som offer och gräva ned sig i oförrätter kan istället leda till hopplöshet och destruktiva handlingar. Så var går gränsen?

Risken med att identifiera sig som offer är att man, som drottningarna i Shakespeares drama, gör sig själv lite bättre än man är, och gör den man identifierar som förtryckaren lite värre än hen är. Och att andra människors offer-identitet hotar ens egen, så att man också måste överdriva sitt eget och förminska den andres lidande.

Vägen är kanske att våga se sig själv som både offer och förövare, att inse att vi alla bär på stereotyper och fördomar som vi, ibland omedvetet, ger uttryck för. Och framför allt, att medvetet gå samman med andra utsatta grupper och tydligt formulera: ”vi måste hålla ihop, trots förtal, hat och försök till splittring” som ett antal svenskar med judisk, muslimsk och romsk bakgrund gjorde i en artikel i Aftonbladet på Internationella dagen mot rasism 21 mars: <a href="http://www.aftonbladet.se/debatt/article20499330.ab.

Helene Egnell


Påskens hårdsmälta budskap

20 april 2012

Jag är på ett två månaders uppdrag i Mauretanien, ett land i västra Afrika som, liksom sina grannar, befinner sig på randen till en svältkatastrof. Ett land som samtidigt är en räddande hamn för människor som flyr från stridigheterna i Mali. På en vek linje över Atlanten hamnar jag i ett samtal med min fru om Varför det är lättare att tala dödens språk än livets? Är det lättare att som kommunikatör sälja dödens budskap, än det om att livet vinner? Så är det. All medielogik ger oss att död och katastrof vinner i kampen om utrymmet. Och nog är det bara så människan fungerar. För jag är helt övertygad om att om verkligen vore den omvända, skulle också medielogiken vara den omvända. Varför är det så? Har vi slutat att tro på livet? Eller är det kanske så att vi tar livet för givet?

Min hustru berättar om hur tusentals människor under långfredagen drar ut på gatorna i Centralamerika, i hela den spansktalande världen. Tunga kors bärs av tunna kroppar runt i hettan. Trummor slår. Bång, bång, bång – ett arv från katolska kyrkan där Kristus fortfarande hänger kvar på korset. Här har han inte stigit ner. Kanske har det med det stora lidandet att göra? Att det inte funnits några försoningsprocesser i Centralamerika! Fortfarande är såren öppna efter inbördeskrigen och det tillåter inte en försoningsprocess, genom offret. Och alltså inget att glädjas åt på den tredje dagen. För vi har ännu inte sett någon tredje dag här. För många har offrats, men inget liv har tagit vid. Ingen bryr sig om återuppståndelsen när så många kroppar fortfarande ligger kvar. I massgravar. För många mödrar gråter fortfarande efter sina försvunna söner.

Men rättvisan finns, och i den försoningen. Äntligen har ett antal militärer, ansvariga för mord, dömts i rättprocesser i Guatemala. Men det röner inte så stor uppmärksamhet. Rätten säljer inte. Rättvisan får ingen plats i rapporteringen.

Nu är jag i Mauretanien, i Sahel. Inte för att jag vågar tro att något glädjebuskap om att bistånd fungerar ska nå några rubriker. Inte för att jag tror att mina berättelser om att hjälpen finns, ska vinna rader. Nej, jag är här för att det säljer med död. Döden blir liksom ursäkten för att få berätta om att det faktiskt finns ljus. Vi närs av döden. Inte av livet. Det gör också påskens budskap så hårdsmält. Vi snärjs så lätt av döden. Av pinan. Av de 40 piskslagen och av ett sargat blodigt huvud.

Hur ska jag och vi alla få kraft att se förbi det lidandet. Hur få kraft att se förbi offret och se människan. Livet? Individen? Kraften att ta till oss det faktum att barn INTE dör tack vare det som den Mauretanska regeringen och det internationella samfundet kan bidra med. Kraften att berätta om barn och mödrar som INTE dör tack vare förbättrad primärvård och mödravård som Svenska staten varit med och byggt upp i Guatemala, genom budgetstöd till hälsosektorn.

Och då ber jag: – Gud, ge mig styrka att i kameralinsen se varje människas kraft, kraften bortom lidandet. Inpå bara kroppen. För livets skull.

Thomas Ekelund

(Thomas är frilansjournalist, bosatt i San Salvador)