Döden är en del av livet.

29 september 2015

Under det gångna året har jag tänkt mycket på döden. Min yngste son Gustav gick hastigt bort i juni förra året under resa i USA. Krisreaktionen när ett barn går bort blev för min del sådan att gamla händelser med anknytning till döden kom upp i sinnet.

Jag växte upp på gården Ljunghalla i västra Lindome, söder om Göteborg. Jag har en äldre adoptivbror som bor kvar i bygden. En motorväg och bebyggelse har jämnat gården med marken, kvar finns en gammal smedja som håller på att falla samman.

Två äldre syskon dog strax efter födelsen och torde ha begravts i morföräldrarnas grav på Lindome kyrkogård. Men inget står om detta på gravstenen. Jag föddes för tidigt och var själv nära döden. Kungsbacka BB fanns kvar 1951 där jag låg i kuvös och överlevde.

På gården Ljunghalla fanns tidigare en tradition att ta hand om döda i trakten. Jag minns detta nu, min mor och mormor talade om det. Man tog hand om kroppen och smyckade likvagnen och bistod vid begravning. På internet har jag hittat ett foto på likvagnlikvagnen från Ljunghalla. Min morfar dog oväntat på 1930-talet. Möjligen kan traditionen med likvagnen levt kvar en tid därefter. Under senare delen av min uppväxt stod vår bil på platsen där likvagnen sannolikt stått.

Jag utbildade mej till läkare. Psykiatri blev min specialitet med inriktning på äldrepsykiatri. Existentiella frågor och vård i livets slutskede har funnits som ett intresse. Kanske kan det finnas ett samband med yrkesval, historia och uppväxtmiljö.

Sonen Gustav gravsattes på Donsö kyrkogård. Min fru Barbro och jag valde en dubbel begravningsplats så att vi själva i en framtid kan ligga i samma grav som Gustav. Det känns inte skrämmande att ha valt gravplats snarast en trygghet. Vi har också valt en gravsten där våra namn står bredvid Gustavs. Dödsdatum får huggas in i sinom tid. Döden är en del av livet.

Benny Fhager


Påskens hårdsmälta budskap

20 april 2012

Jag är på ett två månaders uppdrag i Mauretanien, ett land i västra Afrika som, liksom sina grannar, befinner sig på randen till en svältkatastrof. Ett land som samtidigt är en räddande hamn för människor som flyr från stridigheterna i Mali. På en vek linje över Atlanten hamnar jag i ett samtal med min fru om Varför det är lättare att tala dödens språk än livets? Är det lättare att som kommunikatör sälja dödens budskap, än det om att livet vinner? Så är det. All medielogik ger oss att död och katastrof vinner i kampen om utrymmet. Och nog är det bara så människan fungerar. För jag är helt övertygad om att om verkligen vore den omvända, skulle också medielogiken vara den omvända. Varför är det så? Har vi slutat att tro på livet? Eller är det kanske så att vi tar livet för givet?

Min hustru berättar om hur tusentals människor under långfredagen drar ut på gatorna i Centralamerika, i hela den spansktalande världen. Tunga kors bärs av tunna kroppar runt i hettan. Trummor slår. Bång, bång, bång – ett arv från katolska kyrkan där Kristus fortfarande hänger kvar på korset. Här har han inte stigit ner. Kanske har det med det stora lidandet att göra? Att det inte funnits några försoningsprocesser i Centralamerika! Fortfarande är såren öppna efter inbördeskrigen och det tillåter inte en försoningsprocess, genom offret. Och alltså inget att glädjas åt på den tredje dagen. För vi har ännu inte sett någon tredje dag här. För många har offrats, men inget liv har tagit vid. Ingen bryr sig om återuppståndelsen när så många kroppar fortfarande ligger kvar. I massgravar. För många mödrar gråter fortfarande efter sina försvunna söner.

Men rättvisan finns, och i den försoningen. Äntligen har ett antal militärer, ansvariga för mord, dömts i rättprocesser i Guatemala. Men det röner inte så stor uppmärksamhet. Rätten säljer inte. Rättvisan får ingen plats i rapporteringen.

Nu är jag i Mauretanien, i Sahel. Inte för att jag vågar tro att något glädjebuskap om att bistånd fungerar ska nå några rubriker. Inte för att jag tror att mina berättelser om att hjälpen finns, ska vinna rader. Nej, jag är här för att det säljer med död. Döden blir liksom ursäkten för att få berätta om att det faktiskt finns ljus. Vi närs av döden. Inte av livet. Det gör också påskens budskap så hårdsmält. Vi snärjs så lätt av döden. Av pinan. Av de 40 piskslagen och av ett sargat blodigt huvud.

Hur ska jag och vi alla få kraft att se förbi det lidandet. Hur få kraft att se förbi offret och se människan. Livet? Individen? Kraften att ta till oss det faktum att barn INTE dör tack vare det som den Mauretanska regeringen och det internationella samfundet kan bidra med. Kraften att berätta om barn och mödrar som INTE dör tack vare förbättrad primärvård och mödravård som Svenska staten varit med och byggt upp i Guatemala, genom budgetstöd till hälsosektorn.

Och då ber jag: – Gud, ge mig styrka att i kameralinsen se varje människas kraft, kraften bortom lidandet. Inpå bara kroppen. För livets skull.

Thomas Ekelund

(Thomas är frilansjournalist, bosatt i San Salvador)