Frihandel in i märgen

11 juni 2016

NAFTA, CETA och TTIP. Vet ni vad det är?¨
För de flesta av oss är det något vagt abstrakt kring frihandelsavtal, tror jag. Något jobbigt att ta reda på mer om, läsa på om. Så det blir oftast inte av.
Något för politikerna. Näringslivet.

Igår i TV-soffan blev orden till kött, tog sig in i märgen. Vi såg filmen Bordertown på Netflix, en amerikaniserad thrillerliknande version om om konsekvenser av NAFTA i Mexico med bl a Jennifer Lopez. Ok, tillrättalagd men överraskande starkt och tydligt politisk. Amnesty stod bakom. Filmen baseras på hur det åren 1993-2005  officiellt bortfördes, våldtogs och mördades minst 370 mexikanska kvinnor i gränsstaden Juarez. (Inofficiellt nämns i filmen upp till 5000 kvinnor). Hur är det möjligt?

TV-tittaren blir introducerad:
“Följden av frihandelsavtalet NAFTA är att företag från hela världen byggt fabriker i Mexiko längs gränsen mot USA. Billig arbetskraft och tullfrihet gör att företagen billigt kan tillverka varor som sen säljs i USA (och Kanada, min anm). I Juarez finns mer än 1000 såna fabriker, s k maquiladoras. Var tredje sekund tillverkas en TV, var sjunde sekund en dator. Man anställer främst unga kvinnor för att de inte klagar på förhållandena. De flesta fabrikerna är igång 24 timmar om dygnet. Många kvinnor blir överfallna på vägen till eller från jobbet. Företagen skyddar inte sina arbetare. ”

Till detta kapitalistiska utnyttjande kommer systematisk manligt sexuellt våld och mördande sanktionerat av makteliterna. Det ena förutsätter det andra. En journalist försöker gräva och en aldrig så pedagogisk redogörelse kan fånga eller berätta för oss vad NAFTA, (eller CETA eller TTIP) faktisk innebär som denna film. Se den gärna. Sedan filmen gjordes finns mycket dokumenterat. En ingång på nätet kan vara: https://en.m.wikipedia.org/wiki/Female_homicides_in_Ciudad_Juárez

Omvänt, det rika Kanada har under 20 år med NAFTA blivit ett av de mest ojämlika länderna inom OECD. Rädsla för att konfrontera de transnationella företagen, som enligt avtalet har rätt – och använt den lavinartat – att stämma staterna har gjort att t ex gruvindustrin (75% av världens gruvbolag finns på börsen i Toronto) fortsätter exploatera miljökänsliga områden som staten inte vågar skydda. Stora delar av jordbruket har slagits ut, större del av offentlig verksamhet såsom ambulansvård och äldreomsorg har privatiserats. Känns det igen? Det är samma grund NAFTA som i pågående avtalsförhandlingar mellan EU och Kanada om CETA samt EU och USA om TTIP. Samma grund, samma exploatering.

Senaste numret av Ord och Bild (2/2016) har den fyndiga titeln Kreditupplysningstid – om vardagslivets finansialisering. På torr saklig prosa beskrivs globaliseringens verkningar i Sverige. Utan större politiskt motstånd har en övergripande omvandling av den moderna välfärdsstaten från tidigare ”social ingenjörskonst” övergått till ”liberal ingenjörskonst”. ”Denna nya politiska diskurs innebär att enskilda individers ansvar för sin egen välfärd och marknadsliknande politiska lösningar introducerats på en mängd områden sedan slutet av 1980-talet”. Det leder till en kulturell påverkan; vi påverkas på djupet. Omdanas. Vi blir som kapital- och fabriksägarna i Mexiko, som gruvbolagsstyrelserna utan att vilja se sambanden. Vi utnyttjar och utnyttjas.

När kyrkan är som bäst stärks liv, skapas tilltro mellan människor. Hopp. Motstånd. Månadsbladet från Uppsala missionsförsamling kom i brevlådan igår. Där kunde man ta del av språkkafé för nyanlända, möten runt kaffekopp, läroböcker och idrott. Där stod om bokcirkeln kring spännande skönlitteratur, om åren med sommarmusik i Flottsund. Människor av kött och blod passerade revy. I denna församling finns en politisk medvetenhet, en god teologi och reflektion som bakgrund till människors liv och möten i denna frizon och motståndsficka i globaliseringens tid.

 

Anders Wesslund

 

Ps: Hörde jag rätt att kyrkoledaren Eva Brunne kritiserade de vidlyftiga resorna inom församlingar i Svenska kyrkan bl a med argumentet att det ”skadade Svenska kyrkans varumärke”. Jag hoppas inte det eller var det ett uttryck för hur långt denna finansialisering kulturellt trängt in i våra sinnen även i kyrkorna?

 

NAFTA – The North American Free Trade Agreement, CETA – Comprehensive Economic and Trade Agreement, TTIP – Transatlantic Trade and Investment Partnership.


Maria Magdalena – Donatello.

28 maj 2016

Maria Magdalena var den som såg Jesu grav tom och den som först vittnade om hans uppståndelse. Hon kom liksom Jesus från Galilleen. Hon växte upp i fiskeläget Magdala på västra stranden av Genesarets sjö. Hon började följa Jesus ofta tillsammans med Jesu mor och syster.

Vad som hände Maria Magdalena senare i livet har spekulerats i och man bör ta dessa spekulationer för vad dom är. Men hon torde ha haft ett liv efteråt, kanske ett liv i meditation och tillbakadragenhet. Hon skall enligt traditionen varit vacker och haft långt hår.

Vi ser Maria Magdalena som gammal i statyn av Donatello från 1455. Statyn är av trä och finns numera i Museo dell`Opera del Duomo i Florens. Ursprungligen var den gjord för baptisteriet (dopkyrkan) i Florens bredvid domen. Statyn är ovanlig i renässansen, den har en psykologisk dimension av ångest och desperation samt fysikt åldrande och kroppsligt förfall.

Donatello,_maria_maddalena_02 (1)

Donatello var en centralgestalt inom konsten i ungrenässansens Florens. Det var sannolikt här man började använda termen humanism. Leonardi Bruni var kanske den som först här använde ordet. Donatello var själv 67 år när han färdigställde Maria Magdalena-skulpturen.

Donatello levde nära makten och släkten Medici. Han kan ha sett igenom renässansfasaden. Kvinnor osynliggjordes och slavar, ofta från Afrika gjorde arbetet. Renässansen i Florens var en kultur av män för välbeställda män. Donatello kom att leva till 80 års ålder och hans sista arbeten var utsirningar i metall av predikstolarna i San Lorenzokyrkan som elever fick färdigställa efter hans död. Donatello var arbetsnarkoman ursprungligen utbildad guldsmed och sannolikt homosexuell. Donatellos desperation i slutet av livet kan han ha fört över på Maria Magdalena skulpturen men det är en spekulation från min sida.

Florens idag är en turistort av högsta rang. Den medeltida delen av staden är kulturarv enligt Unesco. Det blir bäst att besöka staden november till februari då ändå ett visst lugn kan finnas. Efter att besökt staden två gånger under vintern 2015/16 och varande nära Donatello i ålder har jag fastnat för den åldrande Maria Magdalena. Det är något speciellt med denna staty, så äkta mänsklig. Konstverket är självutlämnande och känns sprungen in i vår egen tid.

 

Benny Fhager


Arendt och att avstå från att tänka själv

14 maj 2016

Under en tid i vår har SvT Play visat filmatiseringen av Hannah Arendt och rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem 1961 (regi Margarethe von Trotta, i huvudrollen Barbara Sukowa). Det begrepp hon myntade, den banala ondskan, är idag allmängods utan att det därför har djupare förankring i det allmänna medvetandet och moralen. Historien lär oss inget, vi måste erövra den på nytt, tänka själva. Just att tänka själv var centralt för Arendt. Genom att avstå från att tänka själv frånsäger sig människan möjligheten att ta moralisk ställning till gott och ont, vackert och fult. Eichmann, den tyske naziofficeren uttryckte just en sådan hållning; han lydde och följde bara order. Führerns ord upphöjdes till hans lag som han, ja, enligt Arendt vi alla, allt som oftast väljer att följa. Vi lyder order, avstår från eget tänkande, egna moraliska ställningstaganden. Det är den banala ondskan, inte någon inkarnation av något metafysiskt i sig ont.

Hannah Arendt brottades som människa och filosof med ondskans natur under hela sitt vuxna liv. Hon väckte stor anstöt i Väst, också bland förintelsens offer. Hon beskrevs som självhatande judinna. Men det hon gjorde var att tänka, söka sanning också när hon fick fiender. Och därmed upprätthöll hon moralen. Arendts tänkande skedde med nazismen och Förintelsen som bakgrund. Hur kunde det ske? Hos både förövare och i viss mån offer. Världskriget ledde till moralisk kollaps för hela Europa.

Idag är det svårt att fånga upp Hannah Arendts tänkande, historien glider ifrån oss. Att ha lyhördheten och förmågan att tänka efter Förintelsen. Ett före och ett efter. Ändå är den bara runt hörnet, det tycks som om delar av 30-talet kommer tillbaka, men det hör till ett ”före”. Den moraliska frågan inför flyktingar och nationalism idag är hur den moral ser ut som säger nej, som säger kom inte till oss, som skyller dåliga tider på invandrare. Som hävdar moral genom hänvisning till kultur och religion.

Är det moral eller omoral?

Om vi orkar fånga upp det ”efter” i Arendts tänkande, om vi närmar oss ondskans banalitet öppnar sig skrämmande djup i det mänskliga. Att avstå från att tänka själv, från att vara, bli mänsklig.

Hörde senare på radion ett program om bloggare från Bangladesh som med stöd av Pen-klubben får skydd i Sverige. Som hinduer och muslimer i sitt hemland har de tänkt själva och vänt religionen ryggen då de uppfattat den förtryckande och begränsande. De har via tänkandet blivit ateister – och därmed fått dödshot över sig. Flera bloggare har dödats av religiösa extremister då de haft modet att tänka själva, ta moralisk ställning.

Religiös och nationalistisk extremism eller banal ondska genom att avstå från skyldigheten att tänka själv, att ifrågasätta auktoriteten.

Hannah Arendts tänkande är för viktigt för att glömmas.

 

Anders Wesslund


Nattvardsfresker i Florens

26 mars 2016

Nattvardsmotiv som freskmålningar på vägg (ultima cena) finns ett stort antal i Florens. Det är olika klostermatsalar (refektorium) som dekorerats. Speciellt är det gästmatsalar som fått nattvardsmotiv i fonden. Vi känner igen motivet från Leonardo da Vincis nattvardsmålning i Santa Maria delle Grazie – kapellet i Milano en av världens mest kända konstverk.

 

Nattvardsmålningarna i Florens har en lång tradition. Den första bevarade målningen är av en elev till mästaren Giotto, Taddeo Gaddi. Gaddis ultima cena finna i klosterdelen till San Croce kyrkan i östra delen av Florens. Målningen på väggen är i sengotik (1330-tal). Ovanför nattvarden finns ett underbart vackert livsträd.Domenico Ghirlandaio har gjort flera nattvardsmålningar. Hans verkstads sista och numera mycket väl restaurerade väggmålning finns i klostret San Marco till beskådande. Ghirlandaio arbetade med medhjälpare 1482 – 85 för verkets fullbordande. Detta är under ungrenässansens mest blommande tid. Jesus sitter med lärjungarna till bords. Johannes har somnat i hans famn. Judas Iskariot sitter framför bordet. Nattvardsbordet är infogat i naturen med trädgård och fåglar. Upp till höger syns en påfågel symboliserande liv och pånyttfödelse. Tillsammans med Judas sitter en katt symboliserande ondska och svek.

cena

                                                                                                                                              Ghirlandaios nattvardsfresk

 

Leonardo da Vinci arbetade inte hos Ghirlandaio utan vid mästaren Verrocchios verkstad som mer gjorde statyer och gravmonument. Leonardo var väl förtrogen med traditionen att måla nattvardmålningar och beundrade nattvardsmålningen i San Marco. Både Verrocchios och Ghirlandaios verkstad kom att arbeta för furstefamiljen de Medici och dras in i det intellektuella livet kring akademin och humanismen. Hos Domenico Ghirlandaio fick eleven Micelangelo Buenaruotti arbeta som trettonåring i dekoration av huvudkapellet vid domikankyrkan Santa Maria  Novella i norra Florens. Michelangelo utvaldes sedan av Domenico Ghirlandaio tillsammans med en kamrat att direkt arbeta och bo hos fursten Lorenzo de Medici. Här formades ett universalgeni som skulle leva till nästan 89 års ålder och skänka världen konstverk som David (en symbol för staden Florens), yttersta domen i Sixtinska kapellet i Rom och Peterskyrkans kupol.

 

Ungrenässansen går mot sitt slut. Den korta högrenässansen i början av 1500-talet när Michelangelos David avtäcktes i Florens (1502) glider över i senrenässansen. I östra delen av Florens ligger kyrkan San Salvi där finns en mycket vacker nattvardsmålning. Konstnären heter Andrea del Sarto. Han fogar humoristiskt in betjänterna ovanför bordet som leker, denna målning gjordes 1520 – 1525. Traditionen att göra nattvardmålningar börjar ebba ut. Leonardo da Vinci hade färdigställt sin målning i Milano 1498. Leonardos freskmålning var än mer levande och mänsklig än föregångarnas men var av bristfälligt material, varför mest fragment återstår idag.

 

Senrenässansen, också kallad manierismen med sina förvridna kroppar och överarbetning, kommer längre fram att gå över i barocken. I södra Florens på andra sidan floden Arno ligger kyrkan Santa Maria del Carmine med sitt underbart dekorerade Brancacci – kapell.  Där bredvid finns en sen nattvardsmålning av konstnären Allessandro Allori 1582.

 

Vi har nu gått i en tidsrymd om 250 år och sett nattvardsmålningar. Vi vänder åter till centrala medeltida Florens söder om Duomo. Strax söder om Dantes hus i den uråldriga kyrkan Badia Fiorentina har idag klosterkommuniteten Jerusalem sina gudstjänster i staden. Kommuniteten betonar stillhet och eftertanke och har en ekumenisk inriktning. Man bjuder in till nattvardsfirande klockan 6 på kvällen varje dag. Så avslutade jag en vecka i Florens februari 2016.

 

Benny Fhager


Traditionell och strukturell rasism och dess motkrafter

27 februari 2016

Bland mina vänner på Facebook har jag också vänner som är mina teologiska kontrahenter och som bjuder upp till batalj ibland. Det är viktigt med en tagg i köttet som hindrar en att somna. Nu senast fick jag en länk från Anette Öhlin till en Avpixlat-krönika signerad Björn Norström. Den rasistiska texten gick ut på att man måste tala öppet om den ”strukturella rasismen” hos det arabiska folket, som jämförs med det i det närmaste antirasistiska svenska folket och de inte alls lika rasistiska folken i Västvärlden. Texten är som en godisskål för Sverigedemokrater och Nationalsocialister.

För mig känns det både komiskt och oroande att en skribent kan klyva sin personlighet så att man utan att blinka skickar en kanonad av historiskt erkända fakta om strukturell rasism som en anklagelse mot ett helt ospecificerat folkslag som kallas araber och samtidigt tonar ner eller helt suddar ut alla fakta om motsvarande rasism inom alla andra folk inklusive Europa, Västerlandet och Sverige – och som inte tycks se att det är ett rasistiskt uttalande. Det mest oroande är att så många köper detta betraktelsesätt som naturligt eller verklighetsförankrat. Hur var det nu Karl-Bertil Jonssons pappa uttryckte sig..?

Det som provocerar mig mest är att denna faktaspäckade smörja används för att varna för att varje invandrande ”arabisk” (osagt om det menas arabisktalande, etnisk arab, kulturell arab eller religiös arab – läs muslim) flykting är bärare av denna ”strukturella rasism” och potentiell införare av detta i Sverige. Eftersom jag börjar bli känd som försvarare av religiös mångfald i Malmö och särskilt anklagad för att vara islamälskare så tar jag på mig uppgiften att försöka klara ut – att religiös mångfald och hög tolerans för människor med andra världsbilder än vår egen – är enda vägen att mota bort en växande rasism i det svenska samhället. Jag skriver växande för att det alltid har funnits rasism i Sverige och den är både traditionell och strukturell. Den rasism som ovedersägligt bör följa med flyktingströmmar är inte strukturell utan traditionsbunden. Sådan rasism tar generationer att få bort så länge inte Sverige vänder sin antirasistiska sida mot våra flyktingar. Istället blir det allt tydligare att vårt land vänder sin rasistiska sida till, dels genom vår befolknings traditionella rasism på gatorna och i sociala medier, dels genom de politiska församlingar som raggar väljargrupper och som använder sig av strukturell rasism; lagar och regler som alla myndigheter är skyldiga att följa och som ger signaler åt alla ovälkomna flyktingar och migranter – kom inte hit. Sådana regler kan tillämpas ”rationellt” utan att någon behöver uttala sig rasistiskt eller nedvärderande. Något som ”jag är inte rasist men..” älskar.

Vårt senaste parti gör allt för att få bygga in fler rasistiskt orienterade lagar och regler än vi redan har.
Jag är personligen aktiv i religionsdialoggruppen Tro & Tolerans i Malmö, där vi varje månad delar personliga tankar och erfarenheter kring egna och andras trosföreställningar. Många utanför dessa kretsar har svårt att använda ordet Tolerans eftersom man ser de intoleranta sandkornen i de andras trosföreställningar och framför allt deras urkunder. Men Tolerans handlar inte om föreställningar, dogmer och urkunder. Tolerans handlar om människor som har olika föreställningar och knyter dem till traditioner och urkunder. Det där med att kunna skilja på sak och person är inte lätt om man är rasist för det ingår i konceptet att bygga samman allt grus man ser i en kultur med den människa som växt upp iden. Genom att erkänna en människas fulla värdighet kan du skapa den respekt som behövs för att kunna identifiera och ifrågasätta gruset hos den andre och ge hen rätten att visa på bjälken hos mig, som jag aldrig lagt märke till eftersom det är en del av min kultur och tradition.

I inflödet av flyktingar finns de mänskliga resurser och den antirasism som kan hjälpa till att rensa bort den traditionella rasism som flödar in och som redan är väletablerad i vår egen kultur – och att få hjälp att identifiera och rensa bort den strukturella rasism som byggts in i våra lagar och politiska och ekonomiska system. Kristen tro och efterföljelse av Jesusbudet: ”du ska älska din fiende”, är extremt antirasistisk, medan kristen fundamentalism och bokstavstro riskerar att sudda ut kärleksbudet och göra en hel kyrka rasistisk i sin strävan att bekämpa vad man tycker sig se som avgudadyrkan. Andebedömningens gåva behövs mer än någonsin underifrån i församlingarna – inte bara som kristna ledares verktyg att hålla undan från sanna kritiker av maktutövning.

Som kristna har vi ett missionsuppdrag att bygga broar av förtroende så att människor i förtvivlans utmarker börjar längta efter att söka sig närmare. Det är så goda andliga kulturer växer på ett konstruktivt sätt och ger förutsättningar för ett hållbart samhällsbyggande över alla kulturgränser.
Sten Högberg


Helande tröst

05 februari 2016

”Vi människor är blott bristfälliga, okunniga, ibland hyggliga men ofta grymma. ..//..
Slumpen, smutsen, djävulskheten och falskheten, allt detta finns i världen. Men de rättfärdigar inte uppgivelsen…/… Att våga se världens tomhet och ändå sträva vidare. Att våga se människan som hon är och ändå älska henne.”

Medvetenheten, insikten om sig själv, om världen omkring är uthärdlig endast korta stunder. Om ens det. Flyktingar dör i sådan mängd över Medelhavet att man vänjer sig vid nyheterna. Som notiser bara. De knappt mer än noteras där inne. En del agerar, gör gott. Öppnar hem, ger av sin tid. Många av oss skänker, ger bidrag. För att vi vill, för att döva samvetet. Andra förhärdas, söker argument för att stänga gränsen, stänga hjärtat. För att slippa den egna dubbelheten.
Egentligen är det samma sak.

Är detta försök att hålla sinnet i balans, att hitta argument för att rättfärdiga sina handlingar? ”Världen som ett dårhus utan övergripande tanke, utan syfte där riter och regler vi skapar är till för att dölja verkligheten”? Det egna hjärtats mörker.

Flykten från friheten, från det outhärdliga ansvaret. Från att se in i sig själv, se klart. Från att se varandra, svara an.

Flykten till Historien, ett Folkhem, ett etniskt folks renhet, natur eller sanna identitet. ”Akta dig särskilt noga för dem som anser sig vara utvalda och rena”. Eller flykten till Framtiden, den enda vägen där penningen är ledstjärna.

Att inte frestas till att tillskriva Meningen, inte Gud, Historien, vår Natur.
Men det rättfärdigar inte uppgivelsen…
Är det bara en dåraktig tanke? Eller är det en imperativ röst i djupet av människan, en röst i kontakt med hennes sanna väsen, det som är rätt och sant? En spröd och skör tråd till varats ursprung?
”Att söka den skörhet som är styrka, söka den självständighet som ser andra, att söka den djupgående förmåga till gemenskap, som bara kan finnas i den, som vågar vistas nära sig själv.”

Att våga se människan som hon är och ändå älska henne.

”Kära vänner i ljus och mörker, i växlande väster öster. Ni är alltid mitt hopp och min helande tröst. // … i högerns paradmarscher uppåt – och det är socialismens väg ner, i slocknande vintrar och vårar, i kommande sommar och höst…// …Ni är alltid mitt hopp och min helande tröst.”
(Tankar inspirerade av, och med citat ur, Kjell Westös roman Där vi en gång gått om tiden runt och efter inbördeskriget i Finland 1918 samt lite från Lars Winnerbäcks Min helande tröst).

 

Anders Wesslund

 

Efter att dessa tankar tänktes och skrevs ner i slutet av januari –16, läser jag idag, 5 februari, Maria-Pia Boëthius skarpa ledare (Att kommunicera med sju procent av folket) i ETC och, och tänker, det är allvar nu. http://www.etc.se/inrikes/missa-inte-nyhetsmagasinet-etc-helg (Den kan läsas om en vecka av icke-prenumeranter, tror jag. Relaterad artikel: http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1650 Gatupatruller skapar rädsla på finska gator.)

 

 


Att kritisera Koranen är inte religionskritik

15 december 2015

Björn Ulvaeus tar i Expressen 13/12 upp frågan varför man inte får kritisera Koranen när kritik av ismer är så viktigt för att skapa tvivel på falska tankekonstruktioner och därmed ödmjukhet inför det mänskliga samspelet. Min första känsla är att Ulvaeus inte gillar att han får mothugg när han presenterar sina egna ”sanningar”. Min andra tanke är mer sympatisk när den fokuserar på hans positionering någonstans emellan de som vet att Gud finns och de som vet att Gud inte finns. Den sker när han berättar om biskopen av Canterburys bekännelse ”att han tvivlar ibland.” Ulvaeus erkänner att han känner medkänsla med Justin Welby. Det är denna känsla av tvivel som jag tolkat som nyckeln till hans debattinlägg. Med det som sympatisk tolkningsnyckel vill jag ge följande kritiska kommentarer.

1. Biskopens bekännelse om tvivel är ingen revolutionerande sak. Det är istället uttryck för autentisk kristen tro. Det är bara sällsynt att ledare för stora kyrkor vågar uttrycka det i det moderna tidevarv som dominerar vårt tänkande. Det finns ingen hållbar tro som inte bär på tvivel – känslan av tvivel är en viktig del i fördjupning av tro. Tro som Vetande finns inte om man har anledning att tvivla på det – däremot är tvivel i form av ett kritiskt förhållningssätt en viktig ingrediens i arbetet fram mot vetande inom de vetenskapliga disciplinerna. I det moderna är det vetandet som står högst i kurs medan tro och tvivel eller osäkerhet förhånas eller degraderas. Det förleder många människor i vår tid att övertolka tro till absolut vetande – ett farligt gift i religiösa sammanhang. Religionskritik är att sätta tummen på sådan övertolkning. Men eftersom vår moderna tidsanda förhärligar makt som bygger på absolut vetande så är fundamentalism och bokstavstro en stark lockelse oavsett religion eller filosofiska och politiska ismer.

2. Då jag vet att Ulvaeus är mer intresserad av att tvivla på kristendom och islam än av ateism och kapitalism eller en rad andra ismer som jag sällan läser Ulvaeustexter om, återgår jag till kritiken av de religiösa urkunderna. Jag vill påstå att kritik av Koranen eller Bibeln eller andra religiösa urkunder inte är religionskritik. Det är mest en kritik av den egna tolkningen av nämnda urkund. Om man ska göra det offentligt krävs att man utgår från att den egna tolkningen är sann, vilket man lätt stärks i om många står bakom och hurrar. Det är samtidigt en kritik av de religiösa grupper som tolkar sin urkund på samma sätt som kritikern. Problemet med Ulvaeus text är formuleringen ”kritisera Koranen”. Det är stor skillnad på religionen och den urkund den bygger på, lika stor om inte större skillnad än den vetenskap som bygger på Einsteins teorier och på den text där han skrivit ner sin teori. Det är stor skillnad att kritisera att författaren skrev det han (oftast en han) skrev och att kritisera tankebyggnaden som efterföljarna gjorde. Det är tankebyggnaderna – för de är otaliga – som ska kritiseras och ifrågasättas – framförallt när de leder till terrorism, våld och förtryck.
När Ulvaeus försäkrar att det är Koranen och inte de troende han kritiserar så väjer han för det centrala i all religionskritik, att det handlar om den troende människans tankebygge och tolkning och inte om urkunden i sig. Den existerar och ska hanteras genom historisk kritisk tolkning.
3. Terrorism är ett militärt taktiskt psykologiskt vapen för destabilisering som upprorsarméer eller nationella arméer använder sig av när man planerar att på sikt skaffa sig kontroll över ett territorium. Det är ingen religiös företeelse. Det har funnits i alla tider och varit ett av Västvärldens främsta vapen när man koloniserade världen från 1500-talet och framåt. I vår moderna tid har det mest effektivt använts av kommunister, nazister, fascister och nationalister som velat utöka ”Lebensraum” för den egna stam-identiteten. En del av dessa, t.ex. Nordirland och Serbien i nära tid och rum samt Ryssland, Turkiet och flera politiska och nationalistiska stambildningar i Mellanöstern, har använt sin religion och omtolkat den till snäv nationalism som befrämjar våldsanvändning.

4. Den bästa religionskritiken är ställningstagandet mot våldsförhärligande fundamentalistiska och bokstavstroende uttolkningar av religion genom att stödja och bygga ut och ge makt åt de tolkningar av religiösa urkunder som befordrar fred, försoning och samförstånd över gränserna mellan nationer, kulturer och religioner.

 

Sten Högberg


Hur gamla kan människor bli?

11 december 2015

Medierna fylls under några dagar av reportage om forskare som styrda av sin nyfikenhet gjort upptäckter om grundläggande biologiska fenomen som kunde användas för att minska risken för död i malaria. Svensken Lindahl upptäckte tillsammans med andra hur celler kan reparera tusentals DNA-skador, vilket öppnar nya vägar för behandling av cancer. DNA-reparationsfel kan möjligen också förklara åldrandet.
– Kan det leda till att förlänga livet? Hur gamla skulle vi kunna bli? frågar en nyfiken reporter.
Frågan är lika relevant som nobelpristagarnas nyfikna frågor till materien och biologin. Men torde kräva lite mer eftertanke än vad medieformatet tillåter.
De nya antimalaria-läkemedlen har redan dramatiskt minskat risken för att barn dör. Det kommer sannolikt att förlänga medellivslängden i områden med malaria.
Men att öka livschanserna hos barn har en annan valör än att göra samma sak hos äldre. Om man ökar chansen att bli fem år så ökar också möjligheten att nå vuxen ålder. Vad betyder det om en 73-åring får fem år till? Betyder det att fler får ålderssjukdomar? Tanken att förlänga vårt åldrande med fem år pekar på betydelsen av livskvalitet, om det betyder fem år till av kronisk värk, mental förvirring, ensamhet efter att ha förlorat sitt sociala nätverk.

Vinsten med att påverka åldrandet ligger nog inte i att leva flera år utan snarare att de sista åren får bättre livskvalitet. Nobelpristagarnas upptäckter, kräver de att vi också gör politiska prioriteringar?

Erik Lundgren


Symboler och tomrum

06 december 2015

Symbolen beskrivs i mitt lexikon som sinnebild, något mer konkret som föreställer och står för något bortom, något mer abstrakt. Det är alltså en inre bild, en bild i sinnet, som kräver en viss utvecklad psykisk mognad hos den enskilde individen. Utan mognaden förblir tingen och världen konkret. Samtidigt är symboler kollektiva, de återkommer som bärare av kollektiv erfarenhet. De samlar människor kring något gemensamt såsom en idrottsförenings klubbmärke, religiösa tecken eller historiska mytologiska figurer som tomtar. Laddningen är ofta stark och kan även exploateras, såsom i kommersiella varumärken.

I advents- och juletid blandas symboler friskt. Tomtar, renar och julgröt på julkort minner om ett svunnet agrarsamhälles folktro. Adventsljusstaken har tyskt ursprung, tydligt knutet till veckorna fram till den kristna julhelgen. Samtidigt töms dessa symboler alltmer på sina innebörder i senmodern tid. När symboler förlorar laddning förstoras och förmeras de. När de inte längre bär mening gränsar sökandet efter stämning och trivsel till groteskhet. Något förvrids, förvrängs – och exploateras. Jag tror det är ett av skälen till att det för varje år sätts upp alltfler ljusgirlanger runt dörrar, i träd och flaggstänger, runt balkonger och knutar, och att antalet ljusstakar och adventsstjärnor, i fönstren mångdubblas och ”become supersized”.

Man anar att bortom alla övertydliga och uppblåsta symboler längtar människor efter något annat. Något mer eller något förlorat. Den finske filosofen Georg Henrik von Wright skrev på 1980-talet om ett uppkommet värdetomrum i Västerlandet efter att den judiskt-kristna traditionen, som vid sidan av arvet från Grekland och antiken utgjort grundpelarna, alltmer vittrar bort. Han var pessimistisk om framtiden. Han anade mer religiöst fundamentalistiska, irrationella och sekulärt totalitära krafters återkomst men möttes av öppen kritik när han tvivlade på att mänskligheten skulle klara planetens fortbestånd.

Kyrkans adventstid är både rannsakan och hoppfull förväntan. Först kommer uppfordrande eskatologiska texter om att leva värdigt, i beredskap. Johannes döparens budskap därefter är kärvt; hycklare, inga religiösa åtbörder kan ersätta omvändelsen; har du två skjortor, ge bort den ena! I Marias lovsång kommer hoppet till uttryck; härskare ska störtas från sina troner, rika och fräcka har inget att hämta, de skickas bort tomhänta. Det är vad ad vent, ankomsten, handlar om. Sen föds Gud själv som flykting och frågar efter vem som öppnar sitt hjärta för denna flyktingfamilj. Knutet till dessa texter blir psalmerna Bered en väg för Herran och Hosianna Davids son laddade med profetisk, progressiv kraft. Hålls de isär riskerar de fungera som söt julkonfekt som klibbar igen både blodkärl och själ.

Humanister och sekulära senmoderna människor kan intellektuellt dryfta om Guds existens. Själv kan jag fastna där, men frågan är egentligen ovidkommande.( Sara Lidman lär ha fnyst åt frågan om hon trodde på Gud. Frågan verkar ha uppfattats som lika enfaldig som om att fråga om vi lever eller om man tror det finns syre i luften.) Oavsett tro eller föreställning om verkligheten återkommer en enda utmanande fråga tiderna igenom; i den kristna tron stavas den omvändelsen; den handlar helt enkelt om den enda centrala etiska frågan – hur behandlar du din medmänniska och din egen plats här på jorden? Tron visar sig i den egna och den gemensamma moralen, i handlingen.

I advent återkommer denna fråga. Nu när religionernas roll tycks återkomma är tror jag det är klokt att pejla in hur företrädarna och utövarna förhåller sig till den grundläggande etiska frågan. Och hur den besvaras av dem som gör anspråk i sin egen religions namn. Likaså kan frågan vara korrigerande till den konsumtionshets denna ultraliberala marknadsekonomi erbjuder som avgud när den exploaterar symbolerna. Ytterligare ett korrelat som frågan ger gäller de nationalistiska krafter som exploaterar symboler och kyrkans tradition för sin egen skull.

När kyrkor fylls i vårt land i advents- och juletid, ljus tänds och stämningsfulla sånger sjungs, kan symbolerna åter laddas med kraft om man uppfattar den etiska frågan i botten. Vi klarar av både att ta emot flyktingar och att skapa ett rättvist samhälle, säger den demokratiske presidentvalskandidaten Bernie Sanders i USA. Det är också adventsbudskapet i sin kärvhet, uppfordran och förväntan. Det är samma Hosianna som fann sitt uttryck i alla varma, solidariska och öppna handlingar för de flyktingar som sökt sig till Sverige under hösten.
Det gensvaret ger hopp.

 

Anders Wesslund


Att fylla maktens tomrum

09 november 2015

Under den pågående flyktingkatastrofen hör jag argument i debatten som kan kategoriseras i två grupper: Någon annan och makten som en tom plats. Sammantaget gör de mycket ont.

Någon annan. Gång på gång upprepas att Sverige tar emot fler flyktingar per capita än något annat EU-land. Underförstått, de andra EU-länderna borde göra mer. Det vill säga, när Sverige är fullt skall någon annan som vi inte har beslutsmakt över rycka ut och hjälpa oss i vårt tillkortakommande. Många upprörs över att några tjänar pengar på flyktingmottagandet (typ Bert Karlsson), men tycks mena att några andra som också kan ge flyktingar tak över huvudet och en sängplats borde ta över. När flyktingmottagandet kostar mycket pengar, vill våra regeringar bestrida kostnaderna med medel från biståndet. Även om någon annan finns bland jordens fattigaste.

Nyligen ordnades en konferens i Frankrike kring filosofen Claude LeForts tankar kring makten som en tom plats (lieu vide). Makt menar han utövar den som hindrar den som vill eller kan göra något. Som exempel tas när vi ändrar beteckningen asylsökande till EU-migranter, så utövas makt, men den är ansiktslös, makten är en tom plats. Att stänga Europas gränser innebär att genomvåta flyktingar som tagit sig över Medelhavet skall återvända hem, skaffa ett pass, söka visum. Det är en makt som utövas av goda människor som följer ett regelsystem som kanske beslutats i demokratisk ordning. Det finns ingen (ond) Putin bakom den makten, eller någon som vi valt och kan avsätta.

Flyktingarna kostar. Att höja skatten kanske är ett ingrepp i mångas välfärd. Att hjälpa människor som flyr från fattigdom eller krig riktar uppmärksamheten mot oss själva. Det är Du och Jag som är den andre, Du och Jag som utgör underlaget för per capita-beräkningen.

Vi ska inte fylla maktens tomma rum med någon annan, även om det kostar oss pengar, kanske en inställd utlandsresa eller något annat som vi ser som en självklar del av vår välfärd.

Erik Lundgren