Den provocerande gästfriheten

12 september 2015

Den pågående folkvandringen av flyktingar tycks skapa trauman i den europeiska och svenska folksjälen men också intensiva uppbrott ur sofforna. Massmediebilderna sköljer obetvingligt över oss som ett resultat av politiska överväganden långt från oss själva. Främlingsfientliga politiker i maktposition har stora möjligheter att med lagen på sin sida skapa kaos som via media går ut till den befolkning man vill påverka för att få stöd för skarpa åtgärder och lagändringar. Man får bilden av att det är en explosion av flyende och inte en kontinuerligt växande ström som t.o.m. är förväntad i stora drag.

Det som sätts på prov är det centrala begreppet gästfrihet. Det är ett urgammalt kärnord som har följt alla civilisationer i dess uppgångar, men mer eller mindre suddats ut i deras nedgångar och fall.
Varför är gästfriheten så central för ett samhälle?
Därför att varje människa är beroende av den under olika perioder i livet.

I varje orostid då krig demonterar ett samhälles trygghetssystem kan människorna få uppleva att gästfrihet blir olagligt, därför att den maktägande gruppen låter misstanken om fientlig infiltration styra tanken. Men historien visar att det alltid finns människor som är beredda att stå upp för gästfriheten trots myndighetsförbud.

Gamla testamentets berättelse om förödelsen av Sodom och Gomorra som felaktigt tolkas som Guds straff för homosexualitet – därav det gamla begreppet ”sodomi”, som var straffbart i Sverige till mitten av förra seklet – handlar egentligen om brottet mot gästfriheten. Den inleds med berättelsen om Abrahams gästfrihet mot tre okända män som erkänns som Abrahams rättfärdighet. Berättelsen fortsätter med Abrahams förhandling med dem när han inser att de ska undersöka Sodoms rättfärdighet där hans brorson Lot lever med sin familj. Vad är då rättfärdighet? – Guds krav på människan att vara färdig till rätt – att behandla en medmänniska känd eller okänd utifrån rättsprincipen att älska sin nästa – den som imorgon kan vara mig till hjälp – alltså vara gästfri. Abraham lyckas förhandla sig till ett löfte att om någon procent av stadens invånare var gästfria som skulle staden få leva. De fann bara en familj som var gästfri och som var beredd att hysa dem över natten i sitt hus och ge dem mat. Resten av staden var i uppror över att några främlingar kommit in i staden utan tillstånd – därmed var det fritt fram för pöbeln att göra vad man kunde för att förnedra dem och döda dem – de var fredlösa. Därav kommer den i alla tider kända förnedringstaktiken under människojakt att våldta fredlösa oavsett vilket kön det var. Lot var, när det gäller det, inte av högre moralisk kvalitet än övriga invånare i Sodom utan han erbjöd pöbeln sina döttrar som ersättning. Det är inte den moralen som gjorde att han räddades utan hans gästfrihet. Han gjorde det som lagen krävde – och det är en oskriven lag.

Även Jesus betonar gästfriheten som lakmuspapper då han sänder sina lärjungar på praktik två och två som barfotatiggare. Det är de som släpper in dem och ger dem mat som är rättfärdiga och som är mogna att ta emot deras budskap. De som avvisar dem är ännu inte mogna att lyssna till det de har att säga. Även Jesus liknelse om den barmhärtige samariern har bäring på gästfriheten som bärare av rättfärdighet. Den judiska folkgemenskapens förhållningssätt till samarierna på Jesu tid var som svenskarnas förhållande till romerna har varit under hela förra seklet. Jesus låter samariern vara gästfri medan den skadades landsmän inte var gästfria.

Gästfrihet är inte en kristen företeelse – den finns i alla samhällsbyggande kulturer, religioner och traditioner. Avvisande av gästfrihet som en central etisk handling har att göra med rädsla för det okända – xenofobi. Rädsla för att förlora de privilegier och den livsstil man uppnått efter hårt slit. All framgångsrik företagsamhet och all kulturell tillväxt bygger på risktagande och att oförväget investera i något man tror på även om man släpper in främlingar och okända kvaliteter i projektet. Det är de okända kvaliteterna som ofta öppnar nya vägar och nya synsätt på gamla problem.

Men risktagandet i gästfriheten gör att det inte är en självklar framgångsmodell med guld och gröna skogar för egen del. Det är att dela med sig av det man har av rikedom och privilegier för att öka chansen att nästa generation ska få möta samma generositet. Alltså kräver gästfrihet en hög grad av mognad både av människorna och av det samhälle de lever i. Det kan vara en uppoffring med livet som insats, men det gör alltid skillnad även när man förlorar på det kortsiktigt.

Den som ser sig som Jesus efterföljare men agerar politiskt och socialt för att blockera gästfrihet och humanism bör göra en omläsning av bibeln med utgångspunkt i Nya Testamentets evangelier.

 

Sten Högberg


Att tävla i lidande

09 april 2015

Sof ej om natten, fasta hela dagen;
Jemför död fröjd med lefvande bekymmer;
Tänk dina barn mer fagra än de voro,
Och den som drap dem värre än han är;
Ju mer du mins, dess mer bli qvalen sanna;
Betänk det väl, och du har lärt förbanna.

Han var insiktsfull, Shakespeare, tänkte jag när jag nyligen hade anledning att läsa Richard III i Hagbergs märgfulla översättning. Här ovan är det änkedrottning Margaretha som förklarar för sin släkting, även hon änkedrottning (eftersom kungarna mördade varandra i rask takt) hur hon ska lära sig förbanna. Detta efter att de en stund tävlat om vem som lidit mest.

Och så aktuellt detta är. Det känns som om det finns en verklig risk just nu att olika utsatta grupper tävlar i vem som lider mest: judar, muslimer, romer eller andra rasifierade personer, hbtq-personer eller straighta kvinnor. Eller är det i själva verket ”svenskarna-men-det-får-man-väl-inte-säga-i-det-här-landet”?

Det får mig att fundera över var gränsen går mellan att identifiera och påtala diskriminering och hatbrott å ena sidan, och att å andra sidan gå in i en offerroll. Att öka människors medvetenhet om förtryckande mekanismer och uppmuntra dem att identifiera och anmäla diskriminerande handlingar kan stärka och befria, att identifiera sig som offer och gräva ned sig i oförrätter kan istället leda till hopplöshet och destruktiva handlingar. Så var går gränsen?

Risken med att identifiera sig som offer är att man, som drottningarna i Shakespeares drama, gör sig själv lite bättre än man är, och gör den man identifierar som förtryckaren lite värre än hen är. Och att andra människors offer-identitet hotar ens egen, så att man också måste överdriva sitt eget och förminska den andres lidande.

Vägen är kanske att våga se sig själv som både offer och förövare, att inse att vi alla bär på stereotyper och fördomar som vi, ibland omedvetet, ger uttryck för. Och framför allt, att medvetet gå samman med andra utsatta grupper och tydligt formulera: ”vi måste hålla ihop, trots förtal, hat och försök till splittring” som ett antal svenskar med judisk, muslimsk och romsk bakgrund gjorde i en artikel i Aftonbladet på Internationella dagen mot rasism 21 mars: <a href="http://www.aftonbladet.se/debatt/article20499330.ab.

Helene Egnell


Att se sin egen rasism

08 juni 2014

UR sänder en serie program av journalisten Natacha Lopez om rasismens mekanismer. Psykologiprofessorn talar om evolutionärt nedlagda beteenden. Att kategorisera är ett. För att hantera all information hjärnan tar emot blir nödvändigt och ekonomiskt; fördomen är de tidigare kategoriserade erfarenheterna inför ett fenomen, t ex ens idé om danskar, unga män eller björkar. Ett annat beteende är reaktionen inför det främmande; människor emellan är hudfärg och kulturella yttringar sådana reaktioner. Är det farligt eller kan nyfikenheten ta över?

Rasism är kontextuell och är att göra politik av fördomen istället för att pröva den. Professorn uppmanar oss att backa ett steg, och var ödmjuka inför våra tankar, medvetna om att våra föreställningar med nödvändighet bottnar i fördomen. Två former av rasism beskrivs i brittisk rasismforskning. Den ena utgår från att föra vidare felaktiga föreställningar av det okända och att generalisera. Antiislamismen i väst förstärktes mer av amerikanska myndigheters responsmönster ”kriget mot terrorismen” än av själva attackerna 11/9. Efter det gjordes alla muslimer till potentiella terrorister istället för urskiljandet av Al Qaida-grupperingar. Den andra bottnar i socioekonomiska villkor. Religionshistorikern uppmärksammar lyssnarna på att det i Sverige främst är män ur arbetarklass och lägre tjänstemän som är kritiska mot rumänska tiggare, vanligtvis romer. Dessa mäns egen utsatthet i det svenska samhället exploateras av främlingsfientliga och nationalistiska krafter och vänds mot människor i ännu större nöd. Här handlar rasismen om behovet av att utse syndabockar.

Främlingsfientligheten har fått ett otäckt grepp i vår tid. Kalla vindar blåste genom EU-parlamentsvalen och vi konfronteras dagligen med vår egen rasism i vardagens möten. På resa hem genom ett försommarfagert Sverige förra helgen, kände jag själv hur känslorna stred och kolliderade inom mig. Naturens skönhet var svår att ta in. Både på stationen i Bankeryd,min barndoms hemort, och senare på västra stambanan, blev resenärer utan tillräckligt med pengar eller fel betalkort hårt behandlade av stressade tågkonduktörer. Troligen var de romer och asylsökanden. Jag skämdes över detta bemötande av dessa Sverige-representanter och över mitt eget halvhjärtade försök när jag försökte få konduktörens uppmärksamhet för att kunna skjuta till resterande belopp. Min skam över min tafatthet följde mig vidare på resan medan kvinnan fick kliva av.

I Stockholm mötte jag mina blivande sovvagnskamrater, män i min ålder, ingen med mindre än 50 000 kr i månadslön. De tillhörde ett sällskap på väg mot dykaräventyr utanför Narvik. Sympatiska killar, vi alla privilegierade, tillhörande ett annat Sverige. I Västerås stod vi still och en av dem kommenterade att Stockholm växer med ett Västerås, d v s ca 120 000 personer på ett decennium. Eller var det mindre?

Hemma igen möter jag asylfamiljerna på jobbet. Nu trettonåriga tjejen och ensamstående mamman som förra året var glad över sina nya fotbollsbenskydd, nu på väg in i apatiskt tillstånd. Jämnåriga flickan och hennes familj, en annan familj, ett annat öde, sover inte på nätterna av skräck inför återsändandet. Tioårige grabben i tredje familjen och hans mamma pratar inte hemma om det hemska – avvisandet. Romer från en tidigare sovjetrepublik och förföljelse. i Sverige har de dessutom blivit kvitt pappa, plågoanden, förgriparen. Nu ska de sändas tillbaka tillsammans. I vår har Migrationsverket en drive, det är många familjer som poliserna, oanmälda besöker tidigt om morgnarna för att transporter till flygplatsen. Eller så skickas fäderna i förväg till förvaret i Gävle. Det är trasiga familjer som under några år getts hopp om en framtid i små gästvänliga Norrlandssamhällen. Nu skickas de ut ur landet tillbaka till det de flytt ifrån. Utblottade.

I mötena på BUP-mottagningen är dessa minsta verkligen som systrar och bröder. Där i rummet finns inte skillnaderna, där är vi bara människor. Där framträder ett annat nedlagt evolutionärt mönster; förmågan till empati, att med-känna. I Sverige och Europa, i samhällen som tudelas och där människor är rädda, där exploateras däremot fördomar och syndabockar utses. Där stängs gränser till. Älska varandra är det återkommande budskapet i Nya testamentet. Det är krävande, det är ansträngande, inte något harmlöst för särskilt religiösa själar eller en specifik egenskap hos goda människor. Det är lika mycket att medvetandegöra sig om sina fördomar, att anstränga sig och känna ödmjukhet inför sina tankar, som professorn sade, som att agera politiskt. Att arbeta mot strukturer som ökar gapen och för samhällen där klyftor minskas, där man anstränger sig, avstår från egna privilegier för att inte ge jordmån åt rasismen att slå rot än mer.

Ideologierna räcker inte. Inte liberalismen, inte socialismen – men de är nödvändiga för att garantera mänskliga rättigheter. Men kärleken, uppfordran att älska går direkt in i hjärtat – in i det mellanmänskliga mötet där gränser och främlingskap upphävs. Att se den romska tiggaren i ögonen och där se sig själv. Kanske är det en lika medmänsklig som revolutionär handling; i det inre och det yttre.

Anders Wesslund