Europa hotar sig självt

06 mars 2016

En modern tänkare jag återkommer till är Slavoj Žižek. Denne säregne filosof är en aktiv deltagare i samhällsdebatten på en rad områden. Nu senast uppmärksammade jag ett av otaliga akademiska samtal, denna gång från Berlin i november 2015, (finns här)  där han reflekterade över flyktingsituationen, och högerns frammarsch i Europa. Några av hans tankegångar fastnade lite mer hos mig, jag försöker mig på att återge dem och tänka vidare här.

Žižek menar att det är ett hot mot Europa när Ukip, Pegida, Le Pen växer och om de verkligen skulle få politisk makt. Där de får med sig opinionen i att det skulle vara invandringen och flyktingsituationen som utgör hotet, pekar Žižek istället på att med dem vid makten, då skulle  Europa verkligen vara hotat. Med ”Europa” menar han vår samlade tradition av tankar och värden om människors jämlikhet, fria människors gemensamma ansvar att forma våra öden, demokratiska rättigheter för minoriteter, för kvinnor, flyktingar och tanken om solidaritet; kort sagt mänskliga fri- och rättigheter. I någon mån är högeropinionen ett uttryck för att just dessa värden har hotats och för att det inte finns en vänster som fångar upp dem.

Idag odlas tankar om tolerans, tankar Žižek vänder sig emot. Det är en liberal tankefigur som bottnar i att konflikter beror på att vi inte förstår varandra tillräckligt mellan olika kulturer. Tolerans skulle då växa fram bara om vi förstod varandra bättre. Nej, säger Žižek, det handlar inte om det utan om att acceptera den andre, främlingen. Här hämtar Žižek sina tankar ur den kristna berättelsen och etiken som ett signum för ”Europa”. Både berättelsen om Job och om Kristus visar fram mot det som är den helige andens gemenskap; en emancipatorisk gemenskap av jämlika människor bortom någon större berättelse om mening, och som han känner igen i det som är ”Europa”. I europeisk historia och här och nu upprättas den gemenskapen i faktisk politisk handling i människors motstånd mot det som är fiende till denna anda; kapitalism och fascismens högeridéer.

För att förstärka denna tanke djupläser Žižek betydelsen av vad bibelberättelsen säger om medmänniskan – nästan. Begreppet har djupare innebörd än grannen, den som är ungefär som jag själv. Nästan är den främmande, som inte agerar som du, inte har samma värderingar som du, den du inte nödvändigtvis förstår dig på eller håller med. Man skulle kunna säga; den som stör dig, inte låter dig vara lugn. Denna nästa ska du älska, ta emot.

För Žižek är detta grunden för flyktingens absoluta rätt. Staten ska garantera alla denna samma rätt; asylrätten är absolut. När människor flyr är det självklart att det även kommer tjuvar, kriminella, våldtäktsmän – de ingår också i förståelsen av vem nästan är. Du behöver heller inga goda egenskaper, vara arbetsför eller kunna språket för att kvalificera dig, tänker jag i förlängning av denna tanke. Det är tankegods från extremhöger och konservativt håll (se gärna Jonas Wikströms ledare, Flamman 9/2016, hur denna förskjutning just nu pågår inom Moderaterna), som även ingår i den liberala demokratins praktik och omfattas av flera av Allianspartiernas företrädare och EU:s större borgerliga partier. Europeisk socialdemokrati har också svårt att värja sig sedan man inom EU-projektet alltmer anslutit sig till dess grundidéer. ”Europa” har en stark försvarare i Žižek, inte den europeiska unionen som den är konstruerad.
En annan av Žižeks tankegångar handlar om att det inte går att förstå varandra som människor. Just tanken att vi skulle kunna förstå ligger till grund för hur vi identifierar oss med en del, medan andra, vars kultur, hudfärg m m minskar förmågan till att förstå och att identifiera sig med. Även det urholkar grunden för asylen; vem får vår sympati? Nej, menar Žižek, vi kan inte förstå främlingen, som vi ändå tror oss förstå: ”Jag är freudian, jag förstår ju mig inte ens på mig själv!”. Det är ett omöjligt projekt människor emellan, om jag förstår Žižek rätt. Nej, grunden för asylrätten eller välkomnandet får aldrig ligga där. Här skyddar Žižek rätten genom att inte göra den avhängig vår förmåga till identifikation eller empati; den är absolut moralisk rätt i sig själv. För egen del som psykolog och psykoterapeut med kännedom om hur utveckling sker i och genom relation – anknytning och intersubjektivitet är här evolutionärt basal – har jag svårt att helt dela Žižeks ålderdomliga freudianska hållning. Men som grund för moralen och juridiken håller jag med.

Vad Žižek mest påminner om är att se bortom, förstå strukturerna som gör att flyktingströmmar uppkommer. Vi har vår kamp mot orättvisor inom våra europeiska samhällen, samma orättvisor finns i de länder som flyktingar kommer ifrån där de maktbärande skikten tjänat på att upprätthålla sociala orättvisor. Bli radikal, överskrid dig själv – om vi nöjer oss med godhet och sympati för flyktingen utan att sträva efter ny ekonomisk ordning kommer bara det vi förfasar oss över att upprepas!, manar Žižek. För honom handlar det kampen om kamp mot kapitalet och dess makthavare.

Žižeks hopp ligger i hans pessimism. Det är i den vardagligt gråa kampen för att göra världen något lite bättre varje dag hoppet finns. Den kristna etiken är grunden för marxisten Žižek. Liberalismen räcker inte när kapitalet frigjort sig från den. Högerns framväxt är en frukt av hur tanken på ”Europa” håller på att förloras. Det är där flyktingen utmanar oss.

 

Anders Wesslund

 

Slavoj Žižek, född 21 mars 1949 i Ljubljana, är en slovensk filosof, sociolog och kulturkritiker. Žižek är professor vid European Graduate School och även verksam vid University of London och Ljubljanas universitet.[1] Žižek grundar sina studier i filosofi och den kritiska skolan såsom hegelianism, marxism och postmodernism, i psykoanalysen genom Jacques Lacan och teologin med fokus på kristen etik. (Wikipedia)


Utträdet ur den Stora Meningen

04 april 2015

I den slovenske filosofen Slavoj Žižeks tolkning av Martin Scorseses film Kristi sista frestelse upplever Jesus verkligen att Gud övergett honom. Liksom för Job, så erfar Jesus meningslösheten. Det finns ingen högre mening, ingen Den Store Andre, inga Guds bud att försöka leva upp till. Kontrasten emellan judendom och kristendom är kontrasten mellan ångesten och kärleken, menar Žižek. De ständiga försöken att förstå Den store Andres, Guds, vilja, ger ångest – för vi kan aldrig veta det. Enligt Žižek beror det helt enkelt på att ”there is no such thing as The Big Other”.

Kristendomen försöker lösa denna skrämmande ångest inför vad eller vem Gud är med offret; att Han älskar mänskligheten och visa det genom sin sons död. Det är en sentimental lösning, menar Žižek. Istället menar han att det går att läsa och tolka den kristna lösningen mer radikalt: Vad som verkligen dör på korset är just föreställningen om The Big Other, om Gud, det är upplösningen av ”Gud” som garanterar meningen med våra liv. Kristen tro är i denna bemärkelse radikal ateism och det är så innebörden bör ses i den kända frasen av Jesus på korset: Eloi eloi lema sabachtani?

Just detta utträde ur den stora Meningen, Jesu död, är de goda nyheterna! Budskapet från Jesus är: Jag dör, ni är ensamma, utlämnade till er frihet. Förbli i den Heliga Anden. För Žižek är Anden detsamma som gemenskapen av troende. Kristus är redan här när troende människor formar en befriande, emancipatorisk gemenskap.

I denna Geist, möjlig att tolka både inomvärldsligt som andan och transcendent som Anden, ser Žižek kristendomen vid sidan av marxismen som enda kvarvarande motkraften mot kapitalismen i västerlandet.

 

Anders Wesslund

 

Slavoj Žižek, född 21 mars 1949 i Ljubljana, är en slovensk filosof, sociolog och kulturkritiker. Žižek är professor vid European Graduate School och även verksam vid University of London och Ljubljanas universitet. Žižek grundar sina studier i filosofi och den kritiska skolan såsom hegelianism, marxism och postmodernism, i psykoanalysen genom Jacques Lacan och teologin med fokus på kristen etik. (Wikipedia)


Ideologi och naivitet

19 juni 2014

EU-valet fyllde mig med både häpnad och oro. Hur kan medvetna människor i europeiska länder rösta på högerextrema partier med de mest tveksamma ideologiska rötter?
Oron spiller över på den svenska valrörelsen. Ingen stor berättelse eller vision om samhället. De stora partierna samlas i mitten och triangulerar. Fokus ligger på procentförskjutningar i opinionsläget och undanglidande retoriska formuleringar som inte väcker förväntningar.
Ibland bränner det dock till. Stefan Fölster och Lars Hultman skrev nyligen (DN 15 maj) om att arbetsmarknaden kommer att radikalt förändras med IT och robotisering. Drygt 2 miljoner svenskar kommer att sakna arbetsuppgifter när nuvarande arbeten ersätts av digital teknik. Den nya tekniken skiljer sig från andra stora teknikskiften de sista tvåhundra åren, som möjliggjort produktivitetsökning även hos personer med ringa utbildning, avlastning från tunga arbeten eller tidigare otänkbar konsumtion av varor och mat. Den avgörande skillnaden mot tidigare teknikskiften är att färre, inte fler får arbete. Historiskt har varje teknikskifte inneburit att några blir oerhört rika, samtidigt som tillväxten gör att de flestas levnadsnivå höjs. IT-tekniken har redan gjort några rika, men vad händer med dem som förlorar sitt arbete? Den tendens som den populäre ekonomen Piketty beskrivit med ökande förmögenhetsskillnader på grund av att värdet av förmögenheter stiger snabbare än tillväxten, den tendensen kan komma att förstärkas.

Slavoj Zizek är en kändisfilosof med bakgrund i det kommunistiska Jugoslavien. Han har tagit fasta på den franske filosofen Althussers tankar om att ideologier är tomma på innehåll. I Jugoslavien talade ledarna om det nya goda samhälle som skulle komma. Men talet var i själva verket anpassat till den faktiska verkligheten och inte en drivkraft för att förändra den.
Har det med den svenska valdebatten att göra? Är valfrihet grundad i en liberal ideologi? Eller är det en retorisk formulering för ett konsumtionsinriktat och kapitalistiskt Sverige? Faller det socialdemokratiska talet om skolan och välfärden in i samma mönster, inte drivet av en ideologi utan en anpassning till hur marknadskrafterna vill att Sverige ska se ut? Val av skola eller sjukhus är bara meningsfull om det finns reella skillnader som går att uppfatta. Skillnaderna blir problematiska om de gynnar välbeställda och konserverar skillnader som gör att vissa barn eller sjuka får sämre utbildning eller sämre sjukvård. Den ideologiska laddningen är tydlig.

FI och MP förordar sänkt arbetstid. Är det en anpassning till Fölsters och Hultmans scenario, en praktisk lösning av ett problem, eller är det drivet av en vision om ett annat samhälle?
Jag tror inte att ideologier är tom retorik. När kyrkans företrädare i ett aktuellt exempel ser alla möjliga praktiska hinder för att ge husrum åt romer, så finns i bakgrunden en outtalad idévärld: Romer är människor, vilka som grupp har särskilda egenskaper, som gör att de inte passar in i ett vanligt bostadsområde. Men sådana rasistiska argument tål inte dagsljuset.
Problemet är inte ideologiers tomhet, utan att de döljs genom att kläs i en retorik som handlar om annat, regler, budgetramar och praktikaliteter. En valrörelse som döljer värderingsskillnader genom medial procentexercis skadar demokratin.

Zizek hade en underbar strategi i sin ungdoms Jugoslavien. Han var medvetet naiv. Genom att ta den offentliga ideologin om allas lika värde på allvar ville han underminera det offentliga hyckleriet. Han passade inte in och sökte sig utomlands. Men idén att ta ideologin på allvar och öppet redovisa den rymmer en sprängkraft. Kyrkan har känt till det från början, sabbaten är till för människorna och inte tvärtom. Kyrkan känner många, som i strid mot sin egen överhet fick betala priset med livet eller utstötthet, för att de tog budskapet om alla människors oändliga och lika värde på allvar. Målet var det goda samhället, gudsriket, som krävde ett naivt allvar; om ni inte blir som barn….

Erik Lundgren


Om Gud finns

16 oktober 2013

Finns Gud? Frågan har många svar, de enklaste är ja eller nej, svar som inbjuder till testuggande, som inte övertygar någon utanför den grupp som vet svaret.
Är frågan meningslös? Det finns en annan aspekt på svaret än att veta. Dostojevsky antas ha menat i Bröderna Karamazov att om Gud inte finns, så kan man göra vad som helst. Ett moraliskt beteende är beroende av vilken tro en människa har. Psykoanalytikern Lacan vände på påståendet. Om Gud finns kan man göra vad som helst. För den som har Gud på sin sida är allt tillåtet. Det finns en förskräckande historisk erfarenhet av religiöst motiverade konflikter och krig. Tro som ett massförstörelsevapen, som inte står kärnvapen efter i förlust av människoliv. Den aktuella situationen i Syrien, Mellanöstern, stora områden i Afrika tycks bekräfta tanken.
Är det fel på religionen, eller kan man förstå oförsonliga konflikter på ett annat plan? Filosofen Slavoj Zizek, har pekat på hur stalinismen hade närmast religiösa förtecken. När Chrustjev 1956 tog ifrån Stalin helgonglorian var det många ledare i den kommunistiska världen som begick självmord. Själva grunden för deras liv torpederades. Samma devota, närmast religiösa beundran för ledaren känner vi igen från den tidiga fascismen i Italien, eller ända till vår tid för Hitler.
Tolkningen är att auktoritetstro och ideologiska värderingssystem, snarare än Gudsupplevelsen är den destruktiva kraften.
Det vi ser just nu i USA liknar till sitt innehåll samma fenomen. Människor inom den republikanska kristna högern vet hur det är. Att kompromissa eller föra en dialog med meningsmotståndaren strider mot helt grundläggande värderingar, viktigare än det demokratiska beslutsfattandet. Några vet att de har rätt, och det tar över andras rätt att ha en annan uppfattning.
För någon vecka sedan firades i Indien Mahatma Gandhis födelsedag. Gandhi var inte heller kompromissernas man, men det känns fel att kalla honom oförsonlig. De instrument han valde byggde på två saker. Icke-våld, och att övertyga många människor, både genom ord och exempel.
Det är tydligt att ledare har betydelse för kollektiva rörelser, ledare som övertygar eller tolkar mångas vilja. Men utgången av konflikter som inte dödar eller skadar kräver ett värderingssystem.
Tron på Gud är inget värderingssystem, till Gudstron hör många olika värderingar. Jag träffade nyligen israeliska kollegor som oroades av den stora migrationen av muslimer till Skandinavien. Ni riskerar att ta in oförsonliga konflikter, som har den religiösa övertygelsens alla kännetecken. Var rädda om er egen religion, sa en av dem.
Jag förstod inte. Det är oändligt tilltalande att ni översätter Gud med kärlek, det har visserligen rötter i gammaltestamentliga profetord, men ni uttrycker det mer än andra troende.
I djupa tankar grubblade jag vidare. Frågan om Gud finns föreföll plötsligt så irrelevant, däremot kraften i en religiös tro, en slags integration med sitt innersta, uppfattningen att det finns något mer och större. Men inte vad som helst, inte något som är det enda rätta. Det liknar mer den buddhistiske munk som i tio år mediterade över ett mantra. Mantrat löd: jag har förmodligen fel.
Dvs, andra tycker något annat än jag. Det enklaste sättet att blockera andras idéer är att döda, men det finns mer sofistikerade metoder: osynliggöra, förlöjliga eller trycka ner. Om Gud är kärlek öppnas andra förhållningssätt. Kanske kan demokrati beskrivas som Gudsriket i all sin grå protokollförda vardag, där instrumenten är att lyssna, ingå i dialog, kompromissa, ändra sig. Men demokratin kan inte bara vara formell, som Bo Rothstein tycks mena (DN 13/10). Utan reell – allas lika värde, ingen korrupt ämbetsmannakader, ett rättvist rättssystem, allas tillit till att samhället inte missgynnar någon och inte gynnar ett fåtal.
Om Gud är kärlek, så finns demokrati.

Erik Lundgren