Hur gamla kan människor bli?

11 december 2015

Medierna fylls under några dagar av reportage om forskare som styrda av sin nyfikenhet gjort upptäckter om grundläggande biologiska fenomen som kunde användas för att minska risken för död i malaria. Svensken Lindahl upptäckte tillsammans med andra hur celler kan reparera tusentals DNA-skador, vilket öppnar nya vägar för behandling av cancer. DNA-reparationsfel kan möjligen också förklara åldrandet.
– Kan det leda till att förlänga livet? Hur gamla skulle vi kunna bli? frågar en nyfiken reporter.
Frågan är lika relevant som nobelpristagarnas nyfikna frågor till materien och biologin. Men torde kräva lite mer eftertanke än vad medieformatet tillåter.
De nya antimalaria-läkemedlen har redan dramatiskt minskat risken för att barn dör. Det kommer sannolikt att förlänga medellivslängden i områden med malaria.
Men att öka livschanserna hos barn har en annan valör än att göra samma sak hos äldre. Om man ökar chansen att bli fem år så ökar också möjligheten att nå vuxen ålder. Vad betyder det om en 73-åring får fem år till? Betyder det att fler får ålderssjukdomar? Tanken att förlänga vårt åldrande med fem år pekar på betydelsen av livskvalitet, om det betyder fem år till av kronisk värk, mental förvirring, ensamhet efter att ha förlorat sitt sociala nätverk.

Vinsten med att påverka åldrandet ligger nog inte i att leva flera år utan snarare att de sista åren får bättre livskvalitet. Nobelpristagarnas upptäckter, kräver de att vi också gör politiska prioriteringar?

Erik Lundgren


Kvantmekanik och existens

25 november 2015

Kvantmekanik, några tankar

I kvantmekaniken framträder materien som delvis oåtkomlig men på samma gång i en väldig matematisk precision.

Läge, hastighet för en partikel finns inte där innan vi tar reda på dem, de uppstår i själva mätningen. Mätningen kan inte idealiseras bort.

Föreställningen om en totalt objektiv verklighet därute är alltså inte helt adekvat.

Tre möjliga utgångspunkter och tolkningsperspektiv

Den utanförstående iakttagarens utgångspunkt. Det är naturvetenskapens förhållningssätt och tolkningsperspektiv. Naturvetenskapen själv problematiserar dock genom kvantmekaniken delvis denna hållning.

Det mänskliga samspelets, deltagandets. Detta tolkningsperspektiv innefattar mer av människan, det räcker här inte att vara en utanförstående, en iakttagare. Kärlek är mer än bara iakttagande.

I insikten om att verkligheten omfattar också den som iakttar, den som samspelar, den som deltar öppnar sig ett ytterligare tolkningsperspektiv. Också själva tolkningen, språket, tänkandet uppfattas som del av verkligheten. Det är antytt i formuleringen Det är i honom vi lever rör oss och är till… Det är mystikens tolkning som på samma gång är en icketolkning. Här hör bönen hemma.

Martin Buber har i Jag och du tydliggjort skillnaden mellan den första utgångspunkten och den andra, som för honom delvis omfattar också den tredje. Han kallar den första, iakttagarens, utgångspunkt Jag och det. Han gör tydligt att detta jag inte omfattar hela personen. Den andra utgångspunkten (och delvis den tredje) kallar han Jag och Du. Och detta jag omfattar hela personen.

 

Lars Söderholm


Själviska och solidariska gener

22 november 2014

I några tänkvärda bloggar diskuterar Anders Wesslund, Lars Söderholm och Benny Fhager (jmf. Bloggar för september och oktober på Kristen Humanisms hemsida) konflikten mellan modernt förment vetenskapligt tänkande och förmodernt tänkande före naturvetenskapens genombrott under upplysningstiden.En spännande tanke är att något grundläggande mänskligt kan gå förlorat med förlusten av det förmoderna tänkandet. Professor Muhammad Fazhlashemi belyste samma konfliktfyllda uppgörelser inom den muslimska världen under KHs sommarmöte. I sin blogg redogör Sten Högberg för hur den norske teologen prof. em. Aasulv Lande under en nylig retreat belyste konflikten mellan förmodernt och modernt tänkande genom att införa två sanningsbegrepp, essentiell sanning, som om jag förstått det rätt står nära modern vetenskaplig tolkning av tillvaron. En annan slags sanning kallas relationell och där hör begrepp som hat, kärlek och Gud hemma, dvs det som kallas förmodernt tänkande.
Göran Greider tar upp samma tema från politisk utgångspunkt i den nyligen utkomna Den solidariska genen (Ordfront Förlag 2014). Biologer hävdar ibland att människor med solidariskt beteende skulle sakna de reproduktionsfördelar som människor med egoistisk vinnarinstinkt har. Biologen Richard Dawkins har i sin bok Den själviska genen blivit en frontalfigur inom biologismen som vill förklara den mänskliga naturen som resultat av hennes genetiska och molekylära konstitution. Greider citerar en rad författare, som hävdar att många djur och även förmänniskor har solidariska beteenden, som bygger på föreställningar om jämlikhet, dvs begrepp som en politisk vänster känner igen. Arkeologiska fynd och berättelser från Kalahari stöder enligt Greideruppfattningen att det ligger i människans väsen att vara altruistisk, en essentiell sanning, som leder till beteenden som kan beskrivas som relationella sanningar för att använda Landes språkbruk.
Finns det något sådant som en solidarisk gen? Kan man hävda att ha gener för ett visst beteende? En essentiell sanning är att en gen är en trådformad molekyl uppbyggd av fyra så kallade nukleotider eller baser, förkortade med bokstäverna GATC, vilka tre och tre bestämmer vilka aminosyror skall ingå i kedjeformade proteinmolekyler, och i vilken ordning de valda aminosyrorna skall komma. Slag av aminosyror, samt deras ordningsföljd bestämmer ett proteins funktion. De gener vi har är resultatet av årmiljoner av selektion. Våra gener kodar för de proteiner som ger oss störst chanser att överleva och få barn i den miljö, där vi människor lever. Gener saknar givetvis vilja och intentioner, de bestämmer proteiners egenskaper genom att koda för deras aminosyresekvenser
Det finns en begynnande kunskap om vilka proteiner som finns i hjärnans celler och hur de eller hjärncellerna samspelar, men vi är ännu långt ifrån att förstå hur genvarianter och därmed proteinvarianter resulterar i olika beteenden. Begreppet solidarisk gen framstår därmed lika slarvig som metaforen självisk gen. En proteinvariant påverkar inte direkt ett beteende, så vitt vi vet idag utan bara i samspel med andra gener eller signaler från kroppen eller yttervärlden
Men exemplen den själviska och den solidariska genen visar på en viktig begränsning i det moderna vetenskapligt styrda tänkandet. Till skillnad från Newtons lagar om planeternas rörelser är många biologiska kunskaper provisoriska och utvecklas ständigt. Det kan inte uteslutas att vi i någon framtid förstår vilka gener och därmed proteinvarianter som möjliggör ett solidariskt beteende.

Till dess tror jag att ett annat begrepp är intressant, som Dawkins introducerade i slutet av sin bok om den själviska genen -memer. Nämligen närmast kulturella företeelser, som erbjöd sådana fördelar för människor att de blev långlivade och spred sig till stora folkgrupper. Här finner jag termen relationell sanning relevant. När kulturella särdrag som solidaritet och altruism underlättade kampen för tillvaron kan beteendena ha fixerats och även spritt sig. I evolutionära termer kan memer vara selektionsfaktorer, som premierar genvarianter, men det återstår att visa vilka de är. Och poängen är att det inte är generna som styr beteenden, utan snarare kulturella faktorer som passar in i Landes relationella sanningsbegrepp.

Erik Lundgren


Undergång eller apokalyps?

15 januari 2014

Hur ska det här året bli? Frågan formuleras mer eller mindre sofistikerat inför det nya året. I vår tid ofta med en optimistisk underton. Frågan kan också ställas burdust, kommer allt gå åt pipan, kommer jorden att gå under? Katastroftänkande går i vågor. Misstolkningen av den så kallade Mayakalendern gav ett för känslorna kittlande uppsving 2012. Rädslan för kärnvapenhotet klingade av när det kalla kriget avlöstes av den globala uppvärmningen. Miljöhoten hopar sig över en alltmer mörknande himmel med en hastighet, som med vetenskaplig precision förutsägs av det gradtal som gäller 2050. En, två eller många fler grader, bestämmer både graden av undergång och hur fort den kommer.
Undergången behöver inte vara total, ibland sitter några på åskådarplats och ser på andras undergång. Krigshärdarna i Mellanöstern, människorna i vågorna kring Lampedusa, horderna av människor som tar en sista chans innan det oundvikliga slutet kommer. De sträcker ut sina händer till oss, som ser förtvivlan i deras ögon, vi som vet skillnaden mellan vi och dem.
Uppenbarelsebokens mäktiga skildringar av den slutliga undergången liknar andra religiösa undergångsvisioner. Den muslimska världens undergångsscener, liksom Ragnaröks och Uppenbarelsebokens slutscener är inledningen till något större och bättre. Konungens återkomst i Sagan om Ringen anknyter till tankarna om den våldsamma undergångens renande kraft inför övergången till en ny god värld. Där skiljer sig de religiösa undergångsscenariorna från de vetenskapliga världsbildernas totala kollaps.
Begreppet apokalyps används ofta för att beskriva den totala undergången. Dock ordet betyder egentligen avtäckande eller uppenbarelse, jmf Uppenbarelseboken. Kan innebördsförskjutningen från uppenbarelse till undergång säga oss något? Eller ska frågan vändas?
Det finns en berättelse i Talmud om en judisk lärd, som plågades av det av Gud själv instiftade dödsstraffet. Att ändra Guds lagar skulle vara hädelse. Men den judiske lärde fann en lösning, nämligen att genom ett system av regler och handlingar hindra att någon blev dödad. Att skjuta det oundvikliga så långt fram att den aldrig blev verklighet.
I all sin enkelhet är det inte lösningen? Efter Hiroshima är kärnvapenhotet en del av mänsklighetens öde, men när sker urladdningen? Och miljökatastrofen verkar oundviklig, det är snarare en fråga om när och hur. Det vill säga den stora katastrofen är lika given som Guds beslut om dödsstraff. Men vi kan på vägen dit göra något, lindra miljöbelastningen, förstöra alla kärnvapen, stoppa vapenförsäljningen till världens oroshärdar. Vi ser stora apokalyptiska händelser framför oss med mer eller mindre evidensbaserad klarhet. Men det ligger i vår mänskliga förmåga att hindra eller med den Talmud-lärde åtminstone uppskjuta dem.
Det finns dock en undergång vi inte kan göra något åt, den egna döden. I min ålder ser jag mina jämnåriga 70+-åringar med större eller mindre stoicism se sitt allt närmare öde i vitögat. Vi som har barnbarn ser med oro på skolans utveckling, vi vill att välfärdssamhället skall finnas kvar, att begreppet solidaritet skall fyllas med ett reellt innehåll. För alla dessa goda ting står döden i vägen, vi kan bara göra något en kort tid. Men de kloka äldre jag talar med är angelägna att de goda avsikterna skall överleva vår egen livstid. Det finns olika politiska lösningar på dilemmat, men de förenas av en egenskap, långsiktighet, att räcka längre än det vi ser just nu, längre än vår kvarstående livstid.
Är det därför vi ser med tilltagande olust på det pågående politiska spelet, med kortsiktiga medieutspel, där det enda viktiga instrumentet saknas? Det goda samhället ska vara så stabilt att undergången förskjuts förbi nästa valrörelse och mandatperiod. Förståelsen om riskerna för mänsklighetens undergång ska leda till så kloka beslut att det blir en apokalyps – en uppenbarelse.

Erik Lundgren


Är det våra egna fötter vi ser i kikaren?

05 juli 2012

René Descartes, den franske filosofen, matematikern och fysikern, bjöds av drottning Christina in till Stockholms Slott. Ett ståtligt minnesmärke över Cartesius, som han också kallas, finns rest i Adolf Fredriks kyrka. Descartes levde mellan 1596 och 1650.

För alla som trängt in lite i matematiken är cartesiska koordinater ett välkänt begrepp. Tre vinkelräta måttstockar som alla börjar i samma punkt. Och det går att orientera sig i rummet genom att tala om hur långt man först följer den första måttstocken och sedan hur långt man därifrån går i den andras riktning och från den punkten i den tredjes. Det geniala med detta är att två till synes alldeles orelaterade delar av matematiken förbinds: att göra geometri och att göra beräkningar med tal blir två sidor av samma sak.

Idag är vi vana vid att ange koordinater till ett utflyktsmål, koordinater på jordklotet, men det är en annan historia, jordklotet är krökt.

Descartes är också känd för sin uppdelning av verkligheten i materia, res extensa, (substans med utsträckning) och tänkande, res cogitans, (tänkandets substans). Han föreställde sig en mycket skarp delning mellan dessa två.

Detta var ett sätt att försöka förstå relationen mellan människan och den framväxande naturvetenskapen, som under Descartes tid befann sig i en mycket dynamisk period. Galileo formulerade lagar för fallande kroppar. Kepler publicerar sina tre lagar för planetrörelsen. Denna starka utveckling av fysiken kulminerade sedan 1687 när Isaac Newton publicerat sin epokgörande Principia som innehåller grunderna både för mekaniken och lagen för gravitationskraften mellan solen och planeterna.

Men också en annan gränsdragning för naturvetenskapen är ett av Descartes bidrag, den publicerades 1644. För att ringa in den behöver vi först gå till Aristoteles, den grekiske filosofen. Han var en mer jordnära och empiriskt inriktad efterföljare till Platon. Det är intressant att Aristoteles var okänd i Europa under medeltiden medan araberna kände till honom och hans texter fanns i arabiska översättningar. På 1200-talet översattes dessa till latin och en av de allra första som läste dessa översättningar var Thomas av Aquino. Aristoteles spelar en central roll i Thomas tänkande.

Aristoteles pekar på begreppet orsak som centralt i att förstå verkligheten. Han tänker sig fyra olika slags orsaker. En orsak som är materiell, en som är form, en som närmast är kausal i vår mening av ordet och till sist en orsak i form av ett syfte. Han ger ett exempel, en skulptör gör en staty av en känd person. Den materiella orsaken är den materia som skulpturen görs av, brons i Aristoteles exempel. Formen är den person som ska avbildas. Den kausala orsaken är bildhuggaren som arbetar med bronsen. Och syftet, till sist, är varför denna staty ska utföras. Det är beställarens syfte med att låta utföra statyn.

Aristoteles ser dessa fyra orsaker som centrala när det gäller att förstå verkligheten.

Men Descartes tänkte annorlunda. Han menade att den fjärde orsaken, syftet, var ett begrepp som inte kunde användas när man studerade naturen. Om man talade om ett syfte, då handlade det om teologi, inte naturvetenskap. Att eliminera syfte som orsak eller förklaring var att komma bort från att tolka naturen i mänskliga termer. Descartes beslut och ställningstagande har präglat naturvetenskapen sedan dess.

Ulf Danielsson har i senaste numret av tidskriften Axess, som har temat, Gud bortom vetenskapen, skrivit en artikel med rubriken Utan förmåga att begripa kosmos. Med Descartes analys i bakhuvudet skulle man aldrig mer behöva blanda samman begreppen och riskera att göra dålig naturvetenskap.

Ulf Danielsson är professor i teoretisk fysik i Uppsala. Han har vid ett antal tillfällen förekommit i Filosofiska rummet i P1 och skrivit en bok för en bredare allmänhet med titeln Den bästa av världar: skapelse, slump, apokalyps, död.

Ulf Danielssons forskningsområde är strängteori. En teori som vuxit fram för att hitta en lösning på ett problem som länge varit i fokus i den teoretiska fysiken: hur hänger kvantteori och gravitationsteori samman?

I artikeln och i sin bok argumenterar Ulf Danielsson mot de föreställningar fysiker ofta har om att teorier måste präglas av skönhet. Han uppfattar dessa föreställningar som de sista resterna av Aristoteles tankar om syftet som den högsta orsaken, alltså som något slags gudstanke. Han menar att det nu är dags för också fysiker att lämna dessa rester av ett gammalt tänkande som inte håller måttet.

Descartes drog en skarp gräns mellan materien och tänkandet. Han drog en skarp gräns mellan naturvetenskapen och teologin. Naturvetenskapen rör sig nu allt djupare in i det mänskliga. Det skapar nu ett nytt dilemma.

Dilemmat är att forskaren har ett syfte när hon/han ger sig in i sitt arbete. Descartes har ett syfte, när han utesluter syftet som orsak i naturen. Vi har alla syfte och syften i våra liv, det är en grundläggande mänsklig dimension.

Men i naturvetenskapen ser vi inget syfte. Betyder det i grunden att det vi uppfattar som syfte är en illusion som skapas i oss? Det skulle kunna vara en möjlig slutsats. Men den är inte lätt att förlika sig med.

Frågan är om det inte härunder ligger en djup metodfråga. Naturvetenskapen är en bild av verkligheten som framträder när människan skiljer ut sig, ställer sig utanför.

Det finns en risk att de existentiella slutsatser vi drar av naturvetenskapen präglas av den position naturvetenskapen intar i förhållande till naturen/verkligheten, alltså att det vi ser genom naturvetenskapen också är den position vi intar för att skapa bilden av verkligheten.

Det finns i så fall något slags parallell här med den så kallade antropiska principen. På 80-talet hade man fått så pass goda teorier för universums utveckling, livets framväxt… att det var möjligt att undersöka hur universum skulle ha utvecklats om naturkonstanterna haft andra värden. Det handlar om värden som elektronens laddning, styrkan av gravitationskonstanten… Det visade sig till stor förvåning att det enbart var värden inom mycket snäva intervall som skulle ge en utveckling av universum där liv och intelligens utvecklas. En möjlig formulering av den antropiska principen är att värdena på naturkonstanterna har dessa värden just för att liv och intelligens skulle uppstå. 

Guds finger? En Gud som skruvar in naturkonstanternas värden och sedan lämnar Universum att följa de fysikaliska lagarna. Men dock en Gud. Det övertygade några. En av dem var den brittiske religionsfilosofen Antony Flew som under ett långt liv intagit en ateistisk position men som tog intryck av den antropiska principen och deklarerade sig som Gudstroende.

Men en annan tolkning växte fram. Om inte förutsättningarna varit sådana att vi kunnat utvecklas hade vi heller inte funnits och kunnat göra iakttagelser, ställa frågor. Säger då denna iakttagelse om de snäva intervallen något egentligen? Säger det något annat än att vi faktiskt själva existerar? Och det visste vi ju ändå. När vi tror oss se något av Universum är det till sist våra egna fötter vi ser.

Det finns något av ett motsvarande dilemma i hela den naturvetenskapliga metoden. Genom den drar vi lätt slutsatsen att vi själva, vårt tänkande, vårt medvetande, är ytterst främmande fåglar i detta oändliga Universum som inte på något sätt verkar bry sig om oss. Men är det möjligen så att när vi drar existentiella slutsatser av naturvetenskapen också behöver vara medvetna om att det naturvetenskapliga tänkandet förutsätter att vi i studiet av naturen ställer oss utanför, utesluter, drar gränser.

Vi behöver kanske bli mer medvetna om att den bild naturvetenskapen ger av verkligheten förutsätter en viss position i förhållande till verkligheten så att vi inte tror att positionen i sig är en sanning, en egenskap hos verkligheten. Valet av positionen leder till en mycket fruktbar metod, men just en metod.

Ulf Danielsson pekar i sin artikel på att vår mänskliga hjärna är oerhört komplex. Men ändå, hur skulle den kunna greppa hela universum? Eftersom hjärnan är en del av universum skulle den då behöva greppa också sig själv. Ulf Danielsson stämmer här till ödmjukhet. Han slutar sin artikel med

Ha detta i åtanke varje gång en företrädare för en religiös livsåskådning, eller en vetenskapsman, försöker slå i dig att han eller hon vet varför universum finns. Kanske vet de mindre än vad de själva tror.

Lars Söderholm