Utomrättsliga avrättningar

13 februari 2016

I tisdagens SvD (9/2 -16) blev jag påmind om begreppet utomrättsliga avrättningar i en artikel om en hårdför poliskår i Sydostasien. I sina rapporter hade de en beteckning för sådana dödsfall bland många oppositionella politiker. ”Dödad i korseld” var beteckningen, och med det menar man att någon träffats av en förlupen kula från okänt vapen vars användare inte går att identifiera. Så kan nog även vår egen polis hittat vägar att skydda någon polis som ”råkat” döda någon utanför reglementet. Jag har svårt att tänka mig att det finns någon poliskår i världens alla länder där vapen ingår i uniformen, som inte kunnat väja undan för sitt eget rättssystems interna granskning.

Med detta som utgångspunkt kan jag inte upphöra att grubbla över svenska oppositionspolitikers öppet aggressiva ordval, sekunderade av borgerlig massmedia, när man kastade en sky av anklagelser mot vår utrikesminister Margot Wallström då hon för en tid sedan offentligt gav stöd åt FN:s utredning om bl.a. utomrättsliga avrättningar i Israel-Palestinakonflikten. Hon fick reda på att hon gjort bort sig och förstört relationen till Israel, att hon var körd som utrikesminister och borde avgå m m.

Jag måste erkänna att jag inte förstod någonting av den kritiken. Även Sydsvenskan deltog i kören av röster som skämdes över att Sverige betedde sig så oborstat – trots att man själv minst två gånger producerat och publicerat rapporter från attacker mot israeler i Israel och på Västbanken där gärningsmän och gärningskvinnor identifierade som palestinier dödats på plats, och där t o m den knapphändiga beskrivning som ges av händelsen väcker förundran och frågor. I något fall har skribenten till och med gjort ett eget frågetecken på ett försiktigt vis varför man dödat någon som redan var avväpnad. Det finns berättelser i israeliska tidningar som antyder och ställer obesvarade frågor, och det finns självklart mängder av berättelser på Västbanken om hur det kan gå till, men sådant kan man inte prata om offentligt om man inte själv vill riskera livet.

Det finns berättelser bland våra Följeslagare* om hur en grupp polissoldater på Västbanken i en kontroll stoppar en bil med en ensam ung tjej vid ratten, riktar sina uzis mot henne och tvingar ut henne ur bilen, hur någon kastar en kniv på marken framför henne och tvingar flickan som darrar av skräck att plocka upp kniven. Därefter tar de bilder på henne och filmar. Hur fortsättning av historien löper berättar jag inte. Ur en sådan situation kan polis och militär gå utan reprimand oavsett om de skjuter eller syr in henne, då de har tillräckliga bevis för en terrorattack mot polis. Polisrapporten kommer inte att ifrågasättas och granskas närmare eftersom det är på Västbanken och det handlar om en palestinier. Det stämmer så väl in i den offentliga berättelsen om palestinier även om fredsivrande israeler ropar i pressen.

Någon av våra skribenter har undrat över vilken utbildning israelisk polis har som inte kan avväpna och fängsla en person och tvinga fram en rättslig prövning, vilket de flesta europeiska poliskårer gör, utan att ständigt skjuta ihjäl den som under en rättegång skulle kunna berätta om hur det kom sig att man t ex körde på en israel som gick över gatan eller stod på trottoaren.

Någon kanske vill försvara israelisk polis genom att lyfta fram den ständiga rädslan för självmordsbombare – att de kan ha ett bombbälte eller att bilen är en bomb. Visst, det är ett bra argument, men det betyder i så fall att polisledningen har stöd av regering och ministerium i metoden att döda först och utreda sen. Nu är det ju så att den våldsvåg vi sett från palestinsk sida gentemot israeler inte är en våg av bomber utan en våg av bilattacker och knivattacker. Självmordsattacker är det uppenbarligen eftersom de tycks veta att de inte kommer levande därifrån. Polisen borde inte ha högsta beredskap för bomber om de inte beordrats uppifrån att ha det.

Vad är det som gör att Israel inte vill ha in dessa brottslingar i rättssystemet – är det risken att för mycket kommer att avslöjas kring de metoder ockupationstrupperna använder för att trakassera befolkningen? Det är ju många palestinier som fängslas utan rättegång.

Att palestinier dödar israeler är brottsligt och kontraproduktivt för palestiniernas sak även om det är utslag av hämnd för att en israel har dödat någon familjemedlem. Men när en palestinsk myndighet skickar någon att döda en bestämd israel som har brutit mot palestinsk lag då är det utomrättslig avrättning på samma sätt som när Israel inte gör rättssak av när en polis dödar en gärningsman utan att vara under överhängande hot.

När Margot Wallström påpekar att det är viktigt att utreda de situationer som är uppenbara på bägge sidor – tillåter sig den svenska oppositionen att göra inrikespolitik av det och tolkar hennes uttalande utifrån hur de själva associerar – att det är Israel hon anklagar – när det är ett framväxande hot mot demokratin hon sätter fingret på. Margot Wallström gjorde rätt. Netanyahus tandagnisslan är bevis nog.
Skärp er!!

Sten Högberg

*Ecumenical Accompanimet Programme in Palestine and Israel, EAPPI http://foljeslagarprogrammet.se/om-foljeslagarprogrammet/historik/


En grundläggande demokratifråga

20 december 2015

För att ett samhällsproblem ska beröra oss krävs oftast att det skildras genom en enskild människas livhistoria. Vi behöver möjligheten att identifiera oss med den berättelsen handlar om eller att kunna placera in personen i vår bekantskapskrets. Detta är en nödvändig förutsättning för journalistiken.

Vi har alla hört, sett och läst om missförhållanden inom äldrevården. Vi har konfronterats med uppenbara fall av vanvård som väckt mycket upprördhet.

En begränsning som dock präglar dessa framställningar av verkligheten är att det är omöjligt att avgöra om de berättelser man får sig till livs genom press, radio och tv är typiska eller avvikande undantag.

Jag menar att dessa berättelser, som är alldeles nödvändiga för att vi ska beröras av ett problem, behöver kompletteras av storskaliga undersökningar som gör det möjligt att få en överblick av hur det ser ut i allmänhet, i detta fall i äldrevården. En sådan undersökning stötte jag på nyligen i en länk i ett twitterinlägg av Marie Demker. Det är en undersökning gjord av Petri Kajonius och som lagts fram som en avhandling vid Göteborgs universitet. En kortfattad överblick ges i
http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2923123-aldreomsorgen-battre-an-sitt-rykte

Vi behöver berättelserna om enskilda människor. De är under alla omständigheter relevanta och giltiga i sig själva. Men vi behöver också att de övergripande undersökningar som utförs görs tillgängliga i korta och lättlästa sammanfattningar. Först när man tagit in bägge perspektiven blir det möjligt att ta ställning till samhällsproblemet. Jag har här valt äldrevården som ett exempel. Men den här frågan har en mycket allmännare giltighet än så. Jag ser detta som en grundläggande fråga för demokratins hälsa: att vi är så välinformerade som möjligt. Både berörda och sakliga på samma gång.

 

Lars Söderholm


Det sekulära – egen och andras rätt till sina auktoriteter

22 mars 2015

Varför är ett sekulärt samhälle ett demokratiskt samhälle?
Ett sådant samhälle innebär frihet till religion, men även rätten till frihet från religion, är ett vanligt påstående.

Jag växte upp i en sträng religiös miljö med bönemöten och många förbud, fundamentalistisk bokstavstro, som det tog lång tid att bli fri ifrån. När jag senare bildade mig en politisk uppfattning och började rösta hade jag med mig en uppfattning om det jämlika samhället, en gudsrikesvision med paulinska rötter, ett rike där alla är ett oberoende av nationalitetskultur, klass eller kön. Men jag lärde mig handgripligt att mina politiska preferenser och idéer mötte andra idéer och visioner om samhället med andra rötter än mina paulinska. Och att demokrati innebar majoritetsbeslut, argumentation, ibland förhandlingar och kompromisser. Alla har inte växt upp med predikningar och Bibeln. I demokratin finns ingen högre auktoritet än röstutslaget. Och att i en politisk konflikt hävda det som Paulus sagt eller vilka intressen storkapitalet har förutsätter en uppfattning om en överordnad gemensam auktoritet, som många inte delar och upplever som nonsens.

Denna insikt om den överordnade auktoriteten väcker en del frågor. Är demokratin en sådan? Att demokratin skall vara sekulär? För länge sedan ingick jag i en kyrklig samtalsgrupp, sammansatt av gammalkyrkliga och mer nutidsinriktade kyrkmänniskor. I min grupp fanns både laestadianer och kvinnliga präster, så konfliktlinjen var given från början. Argumentationen om allas lika värde och jämlikhet mellan könen gick inte hem hos tornedalingarna. ”Ingen skall komma från Sverje och tala om för oss hur vi ska tro och tolka Bibeln”, sa de. Jag tänkte på det när Arabförbundet skickade hem Margot Wallström med motiveringar om att Sharialagar med rötter i Koranen värnar om människovärdet.

Min uppfattning är att det sekulära innebär en rätt för alla att välja sin egen auktoritet och till följd därav de politiska beslut man tycker bäst stämmer med sin vision. Men att i demokratin skall besluten granskas i sin egen rätt, där den ideologiska bakgrunden bör debatteras i andra sammanhang, kanske i kyrkan, kanske, men där är jag osäker. Som kyrkopolitiker valde jag att anta en kyrkopolitisk identitet. Mina ideal om jämlikhet, allas lika värde, rättssäkerhet och begränsning av kapitalets makt borde även gälla i kyrkan. En nylig insändare i Kyrkans tidning från en teologisk doktorand ville ha en teologisk motivering till att i grunden sekulära partier ställde upp i kyrkovalen. Gärna ett Jesusord som gav auktoritet åt de politiska partierna i kyrkan. Jag kände igen min barndoms fundamentalism och bokstavstro.

Erik Lundgren


En bra fråga utan svar

07 januari 2015

Författaren och filosofen Lena Andersson hade nyligen en omfattande och tankeväckande kolumn i DN efter omläsning av Poppers Det öppna samhället och dess fiender. I det antika Athen kunde man urskilja två uppfattningar om samhället. Platons efterföljare såg staten som en organisk kropp, vars beteende följde lagar, som nästan hade samma karaktär som naturlagar och som möjliggjorde att man kunde ge olika medlemmar av samhället bestämda roller – eftersom samhället är på ett visst sätt har filosoferna och militärerna givna roller. Sofisterna däremot ifrågasatte detta, och hade divergerande uppfattningar om olika gruppers roll i samhället. I vår tid har inslag av marxismen tillskrivits en platonistisk uppfattning, som att det ligger i kapitalismens natur att skapa kriser och vara självförintande. Eftersom kapitalismen är på ett visst sätt, så förstår man varför klasskillnader uppstår. Lena Andersson tar upp flera aktuella exempel på platonister och sofister med viss sympati för de senare.
En av mina vänner ställde frågan till sina vänner, är du platonist eller sofist och fick många svar. Jag blev henne svaret skyldig. Det är lätt att förstå att Sverigedemokraternas tal om nationer stämmer bäst med platonismens essentialism. Därför kändes det konstigt att kalla sig platonist. Dåligt sällskap alltså.
Jag vill ha ett öppet samhälle med många olika röster. Demokrati kräver att det finns en opposition mot makten. Och det är en tillgång för kulturen att icke svenskfödda gör sig tydligt hörda. Demokratin mår väl av många sofister. Demokrati skall vara på ett visst sätt. Ligger det i demokratins väsen att sofisterna finns? Alltså platonism med sofism. Därav mitt uteblivna svar.

Erik Lundgren


Köpenhamn – Per Olov Enquist

22 september 2014

I somras bodde jag av en tillfällighet i latinerkvarten i Köpenhamn. Var där på en världskonferens i äldrepsykiatri / demensforskning. Blev förtjust i dessa kvarter och stan. På 1200-talet byggdes här Vor Frue Kirke, Köpenhamns domkyrka med Torvaldsens Jesus-staty från början 1800 – talet bland annat. Länge talades latin här. Universitetet har sitt centrum här bildat 1479, liksom stadens stadsbibliotek och Universitetsbibliotek. Vid besöket i latinerkvarteren upplevde jag en känsla av kristen humanism och drogs till att läsa böcker av Per Olov Enquist.

Per Olov Enquist bodde huvudsakligen i Köpenhamn 1978-93 och var och är mycket uppskattad här som författare och dramatiker. I latinerkvarteren ligger bokhandlare och antikvariat på rad. Ett andet liv (på svenska Ett annat liv, 2008) av Per Olov Enqvist blir lektyren hem på tåget till Göteborg. I biografin berättar han bland annat om sin uppväxt i Västerbotten och den herrnhutiskt påverkade fromhetstraditionen inom Evangeliska fosterlandsstiftelsen som betytt mycket för honom.

Per Olov Enqvist gav ut boken Livläkarens besök 1998. Han berättar den egenartade historien om Johann Friedrich Struensee och dennes roll i det danska hovet och statsledningen 1768-72. Struensee var läkaren från den danska staden Aaltona i norra Tyskland, som blev livläkare hos den psykossjuke kung Christian den sjunde. Struensee var påverkad av upplysningen (de franska encyklopedisterna, speciellt Voltaire). Han ville upphäva livegenskapen i Danmark, upprätta tryckfriheten, minska adelns och hovets privilegier. Han blev mer än vän med den unga drottningen Caroline Mathilde från England och skapade sej fiender. Till sist blev han grymt avrättad.

Struensee hade föregripit senare förändringar i demokratin och folkrätten i Danmark. Han var uppväxt i pietistisk herrnhutisk miljö men senare utvecklats i en riktning påminnande om de franska upplysningsfilosoferna. Hans sista dekret som i realiteten dansk statschef var att tillåta herrnhutisk bosättning i södra Danmark i Christiansfeld.

Herrnhutismen i Christiansfeld är utgångspunkten för Enquist bok Lewis resa 2003. Han knyter här samman herrnhutismens betydelse för pingstväckelsen och följer Lewi Pethrus´ livsresa och Pingströrelsens väg bort från sin ursprungliga frihetliga rötter. Interfolierat finns också beskriven författaren Sven Lidmans betydelse för Pingströrelsen och konflikten med Pethrus.

Enquist tror att Struensee när han var fängslad i väntan på dödsdomen i Köpenhamn fann tillbaka till sin uppväxts herrnhutiska religiositet. Denna religiösa tradition kom att ha stor betydelse för demokratins framväxt i Norden.

Benny Fhager