Varför blir alla så arga?

13 oktober 2015

”Vår kyrka måste vara öppen för andra religioner” var rubriken på en debattartikel i Dagens Nyheter den 19 augusti. Om artikelförfattarnas syfte var att reta upp så många som möjligt lyckades de verkligen. Knappt hade vågorna lagt sig efter den debatten, så var det dags för ett drev mot Stockholms biskop på grund av ett yttrande som också rörde relationen till andra religioner. Varför rör denna fråga upp så starka känslor? Kan vi lära oss att hantera dem på ett sätt som möjliggör ett respektfullt samtal?
Det var prästerna i Storkyrkan i Stockholm, med domprosten i spetsen, som med anledning av 90-årsminnet av det ekumeniska mötet i Stockholm ville uppmärksamma att religionsdialogen idag är en brännande fråga. Och alla blev, som sagt, arga. De som tycker att religionsdialog är att svika kyrkans missionsuppdrag blev arga. Katoliker, som tyckte att skribenterna gav Nathan Söderblom äran för Andra Vatikankonciliet och misstolkade Nostra Aetate blev arga. Och vi som är engagerade i religionsdialog och tyckte att artikeln å ena sidan slog in öppna dörrar, och å andra sidan att den gjorde det på ett slarvigt och okunnigt sätt, blev arga.
Fast det var ju många som blev glada också. Människor utanför kyrkan eller i dess periferi blev glada när de förstod att det finns en öppenhet i kyrkan, som de inte väntat sig finna där – och det är artikelns ovanskliga förtjänst. Men sedan blev ju också alla som älskar att hata Svenska kyrkan, och de är många, glada. De evangelikala fick sin bild av en ljum och urvattnad kyrka bekräftad. Intellektuellt lagda katoliker kunde gotta sig åt faktafel och bristande stringens. Inomkyrkliga belackare av religionsdialog fick sin bild av en ogenomtänkt och synkretistisk verksamhet bekräftad. Rallarsvingarna haglade tätt.
När den debatten en dryg månad senare lagt sig var det dags igen. Ett yttrande av biskop Eva Brunne i ett informellt samtal med Sjömanskyrkans styrelse åtta månader tidigare blev utgångspunkt för ett kyrkopolitiskt blogginlägg. Frågan om huruvida kapellet i Frihamnen skulle kunna välkomna icke-kristna trosbekännare, och hur deras behov av bönelokal skulle kunna tillgodoses, kom upp i samtalet. Biskopen nämnde då den praxis som finns i kapell på institutioner av olika slag, med en flexibel inredning där t ex ett krucifix kan tas bort, och en pil mot Mecka ritas in. Bloggaren i fråga tog upp detta som ett symtom på den utslätning av kyrkans identitet som han menade var den socialdemokratiska kyrkopolitikens mål.
Detta plockades upp av tidningen Världen idag, och när nyheten sedan nådde högerextrema sajter skrek rubrikerna ”Biskop vill byta ut korset mot en pil mot Mecka”, och därmed var drevet igång. Ett drev som sträckte sig från etablerade ledarsidor till sociala medier och mail där de hot som uttalades ledde till att Stiftskansliet i Stockholm såg sig föranlett att höja säkerheten.
Varför blir alla så arga? Eller snarare, varför blir alla SÅ arga? Varför uppstår denna debatt gång på gång utan att vi tycks komma vidare? Det är ju inte första gången som religionsmötesfrågorna är på tapeten. Samma debatt rasade när Sofia församling för fyra år sedan anställt en imam för ett interreligiöst ungdomsprojekt på Fryshuset, och som när Antje Jackelén inför ärkebiskopsvalet vägrade ge ett förenklat svar på den felaktigt ställda frågan om Jesus eller Muhammed ger den bästa bilden av Gud.
Medias oförmåga att hantera komplexa frågor spelar förstås roll (tillspetsade rubriker har bidragit till att ge allmänheten en felaktig bild av vad saken gäller i alla dessa fall). Att frågan om dialog med muslimer plockas upp och utnyttjas av rasistiska grupper är en viktig faktor. Men här vill jag fundera kring de inomkyrkliga aspekterna.
Det är nytt för oss att leva i ett mångreligiöst samhälle, där frågan ”finns det flera vägar till Gud” inte är en akademisk fråga, utan en som rör hur vi ser på våra grannar och arbetskamrater. Den teologiska reflektionen över detta i våra kyrkor har inte riktigt tagit fart ännu. Det finns en osäkerhet hos många, och det finns ett glapp mellan de av oss som står i en praktik som stimulerat en sådan reflektion, och de för vilka detta ännu är okänd terräng. För en del av oss är det en självklarhet att vid behov inreda andaktsrum så att många kan känna sig hemma, eller att låna ut församlingslokaler till andra samfund, för andra är detta en ny tanke. Det som är nytt kan väcka oro, och oro som inte bearbetas kan ta sig uttryck i aggressivitet.
Jag tror att en viktig förutsättning för att den interreligiösa dialogen ska kunna utvecklas och bli en angelägenhet för fler, är att vi vinnlägger oss om den intrareligiösa dialogen, alltså samtalet inom våra kyrkor. Positionerna är ofta låsta, viljan att förstå den andres bevekelsegrunder obefintlig. Ofta handlar anklagelserna om feghet. ”Vågar vi?” löd den retoriska frågan i storkyrkoprästernas artikel – underförstått är det bristande mod som får människor att förneka att det finns flera vägar till Gud och vägra öppna sig för den religiöst andra. Och de för vilka det är viktigt att bara Jesus är vägen till frälsning anklagar gärna de andra för att inte ”våga” stå upp för den sanna tron.
Tänk om vi skulle kunna sluta att anklaga varandra för bristande tro och mod, vara lite varsamma med varandra och acceptera att vi utifrån samma tro gör olika tolkningar i denna liksom i många andra frågor! Tänk om vi skulle öva oss på att inte ”baktala, sprida lögner eller tala illa om vår nästa, utan urskulda henne, tala väl om henne och tyda allt till det bästa” för att tala med Luthers förklaring till det åttonde budet! Då kanske det goda samtalet skulle komma till stånd, där vi kan förstå och respektera varandras ståndpunkter och kanske närma oss varandra utan att behöva vara överens om allt.
Om vi som kristna kunde förverkliga ett sådant förhållningssätt till varandra tror jag det skulle ha en icke oväsentlig inverkan på samtalsklimatet i samhället i stort.
Helene Egnell