Haiti – landet utan slut

20 mars 2014

”Haiti är ett vackert ansikte med ett solkigt leende, en karibisk mardröm i lyxutgåva. Det bergiga landskapet läker ett sårat öga men är samtidigt ett levande bevis på en naturkatastrof. Landet är västra halvklotets fattigaste land där nästa fyra av fem invånare lever i djup fattigdom. Klyftan mellan fattiga och rika är enorm. Här finns nästan allt av ingenting och samtidigt lever ett oförtrutet hopp.”

Jag skrev några rader på en servett bara timmarna innan återresan hem. Nu har Svenska kyrkans fastekampanj tagit fart och Haiti är ett av två fokusländer.

En promenad genom huvudstaden Port-au-Prince berättar mycket av historien. De stora bilarna, ofta med en internationell organisations emblem trängs med rostiga flak och konstnärligt målade bussar. Bitvis blir den heta luften nästa outhärdlig. Dofterna av avföring och ruttnat kött blandas med kokande grytor och avgaserna från föråldrade lastbilar. Längst varje hårt trafikerad gata försöker människor hitta sin försörjning, varje kvadratmeter av en trottoar, ett torg, en vändplats är ett stånd.

Här bor de människor som försöker leva en vardag, hit kommer de som förlorat allt. Trots att jordbruket sysselsätter den övervägande delen av befolkningen bidrar den endast till tio procent av landets ekonomi och de som inte längre kan leva på att odla jord och djur tvingas till slut fly till staden.

Haiti är en av världens mest tätbefolkade nationer med en stat nästan helt utan närvaro. Ekonomin har försämrats stadigt de senaste 20 åren. Den stora jordbävningen som skakade Haiti 2010 var den svåraste på många år och gjorde läget än värre. Under hösten 2010 spreds sjukdomen kolera och fall rapporterades från alla landets regioner.
2008 utsattes Haiti under drygt tre veckor för fyra tropiska stormar och orkaner som krävde cirka 800 dödsoffer.

Endast omkring en fjärdedel av Haitis yta beskrivs som odlingsbar, men befolkningstrycket gör att över hälften av all mark brukas. På många håll har den blivit allt mer utarmad. En stor del av det utländska biståndet består av livsmedel, vilket också bidragit till att undergräva den inhemska produktionen.

Det är alltid på flygplatsen, när jag landat, som desperationen över detta övergivna folk blir som starkast. Men det är alltid på flygplatsen, när jag ska lämna, som förstår att hoppet återvänt. Då, när jag träffat människorna, alla de som trots allt tror att en framtid är möjlig. Också för att det arbete som Svenska kyrkan och samarbetsorganisationer på Haiti gör och gjort faktiskt förändrat livet för många människor.

Det jag sett har övertygat mig om att ett bidrag till Svenska kyrkans fastekampanj gör skillnad.

Thomas Ekelund


Den lokala och den globala byn

21 november 2013

Bilderna från Filippinerna är outhärdliga. Katastrofer har hänt förut, en del historiska kan vi ana från arkeologiska spår, t ex de från tsunamin från Santorini som vällde över Kreta under antiken. Men det är så länge sedan att vår emotionella förmåga inte räcker till. Som turister ser vi bara de vackra ruinerna i Knossos, inte alla dem som grät över det och dem som försvann för alltid.
Andra katastrofer går oss också förbi, därför att de mediala ögonen inte är på plats. Som turist i Centralamerika ser jag plötsligt hela strandområden med förstörda hus, utan att det satt några spår i media. Haïti och Filippinerna är annorlunda och inte minst Filippinerna, den största orkanen någonsin, världsrekord i katastrof. Det passar perfekt in i den mediala dramaturgin. I DN (18/11) anar man en journalistisk besvikelse när det visade sig att 10 000 människor inte dog i Tacloban, utan enbart 636.
Det är här det börjar göra ont. Vi ser enskilda människor, som gråter, som sitter i spillrorna efter ett nybyggt hus med ett förlorat barn. Det individuella ödet griper oss, en familj, föräldrar, livsambitioner, en förlorad framtid. Men den individuella katastrofen får bara global uppmärksamhet om den är mycket stor eller annorlunda. Samma förlust i en mindre ort i inlandet, ett förstört hus, ett förlorat barn har samma tyngd för individen i Örträsk som i Filippinerna. Men sorgen och smärtan i den lokala byn finns på familjesidan, inte på förstasidan. Skillnaden ligger givetvis i storleken, när hela samhällsstrukturen rasat samman ställs det krav på alla att göra något. Den globala byn blir inte bara en verklighet utan en nödvändighet.
På så sätt har den globala byn och den lokala byn smält samman. Båda hyser människor som drabbas, och vi kan inte lägga det åt sidan. Men önskan att göra något ser annorlunda ut om vi är TV-tittare eller vän och granne.
Jag undrar om inte den mediala uppmärksamheten bidrar till en slags avtrubbning. Kommersiella medier har redan tappat intresset för Haïti och snart även för Fukushima. Nya jordbävningar, tyfoner och tsunamin väller över oss. Vad betyder det att ständigt se i våra vardagsrum lidandet i den lokala byn, när det är en del av det globala storskaliga lidandet?
Det är lätt att skaka av sig obehaget att se gråten och sorgen genom att skicka en postgiroblankett eller ett SMS. Det är kanske det enda vi faktiskt kan göra. Och förmodligen det enda man kan begära.
Men vad betyder det om vi, som sitter i vår lokala by i varma hus med närhet till livsmedelsbutiken och bankomaten, tappar vår emotionella känslighet, och löser det för oss outhärdliga med några enkla knapptryck till en välgörenhetsorganisation? Vi kanske gör så gott som det går, men tappar vi något av det mänskliga när vi inte ser att den globala byn också är lokal. Är det unikt mänskliga förmågan att se den andre, även när den andre är oerhört många och långt borta? Att inse vad ordet solidaritet betyder, även för dem som vi inte möter hemma i lokalbyn?

Erik Lundgren


Det är i mötet som hoppets väcks

26 september 2013

Ibland känner jag mig som pornograf. Och som om det jag gör är pornografi – biståndspornografi. Jag har haft samma debatt med själv under så lång tid nu att det alltid ligger där som en dov ton. Nästan alltid lyckas jag övertyga mig själv om det riktiga i det jag gör, om att det finns en högre mening med mina bilder och texter.
Nej, det är nästan aldrig i mötet med Taslima i Mauretanien eller med Gerson på Haiti. Då är vi ofta människor som möts. Det är i och för sig ett ojämlikt möte, det är jag som slutligen ska lämna flyktinglägret eller den torra öknen för att återvända till min trygga tillvaro. Men i stunden måste vi mötas som människor.
Det är alltid i mötet med texten, när texten ska publiceras och bilderna redigeras som jag återigen får bråka med mina minnen. Vad spelar det för roll? Vad gör jag egentligen för skillnad för dem jag möter?
Så träffar jag biskop Dr Shekutaamba V. V. Nambala som är biskop för en av de två lutherska kyrkorna i Namibia. Jag är i Namibia för att skildra den pågående torkan och hur människor drabbas.
Biskopen inleder med att tacka mig för att valt att möta människor i Namibia. Jag kränger av obehag – jag kommer inte med något – inte med en lösning, inte ens för att dela kunskap. Men biskopen fortsätter att tacka. Han säger att det är i mötet som hoppets väcks, hoppet att en annan värld är möjlig. Han säger att vi alla i ett samtal eller en intervju faktiskt delar något ovärderligt. Nej, säger han, de du möter kanske inte ser det just då. Men det är ofrånkomligt, menar han, att i mötet faktiskt väcka hopp, om så endast genom närvaro. Hans ord verkar uppriktiga. Kan det vara så? Ingen har tidigare med sådan kraft sagt just detta.
Bara någon vecka senare återvänder jag till Sverige och möter en kväll en ung kvinna utanför mitt lokala ICA. Hon sitter där frusen, med en kopp i handen. Och jag känner att jag bara måste våga möta henne. Hon ber om pengar, berättar att hennes mor sitter i bilen med barnen, i samma bil som de sover hela familjen. Jag frågar och hon berättar på bruten engelska om maken, om flykten, om drömmarna.
Tänk om det kanske är så att mitt möte med henne ingav något slags hopp? Kanske var det inte de kronor jag la i hennes mugg som gjorde skillnad? Kanske ingav vårt möte henne en kraft att orka lite till. Jag vet att hon gav mig kraften att protestera. Att försöka säga ifrån. Ingen ska någonsin behöva leva så med sin familj! Inte i mitt Sverige. Inte i min värld.

Thomas Ekelund