Har’u ingen humor?

12 januari 2015

”Har’u ingen humor? Jag skämta’ ju bara!” Hur många av oss har inte skruvat på oss när någon levererat ett sexistiskt eller rasistiskt skämt och vi tvingats välja mellan att hålla tyst för husfridens skull eller att säga ifrån.
I debatten efter terrordåden i Frankrike har humorns befriande kraft lyfts fram. Det har påpekats att utmärkande för fundamentalister av olika slag är att de saknar humor. Så är det säkert, om man är fundamentalist underlättar det förstås att inte ha humor. Men risken finns att vi tror att det omvända gäller. Att den som saknar humor nödvändigtvis blir fundamentalist och åtminstone potentiell terrorist. Att ha humor blir en garanti för att också vara god. Och så enkelt tror jag ju inte att det är.
Visst, humorn kan vara ett vapen underifrån, som avslöjar makten. Men det finns också en humor som utgår från sexistiska, antisemitiska, islamofoba och rasistiska stereotyper. Och det värsta är att den kan vara rolig, den kan bygga på skickliga konstnärliga uttryck, ordlekar, över- eller underdrifter – allt det som skapar ett bra skämt. Det krävs medvetenhet för att se de underliggande premisserna om hurdana kvinnor, judar, muslimer, araber eller afrikaner är.
Det finns anledning att ställa frågan vilken roll antisemitiska skämtteckningar under 20- och 30-talen spelade för att bereda vägen för Förintelsen.
Det är inte ens säkert att skämtets intention är att nedvärdera andra. Jag är inte tillräckligt insatt i fransk kultur eller språk för att kunna uttala mig om Charlie Hebdo, men som jag har förstått det kunde de ha intentionen att slå nedifrån, men ändå använda sig av rasistiska stereotyper. Ett exempel är teckningar som vill säga något kritiskt om Israels politik gentemot palestinierna men gör det med hjälp av antisemitiska stereotyper.
Det är ju också så en helt annan sak att skämta om en grupp som man själv tillhör. Det främsta exemplet är förstås alla judiska roliga historier – som lätt blir lite mindre roliga när de berättas av en icke-jude.
Jag känner massor med människor som inte förstår satir eller ironi. Goda, kloka människor – men någonstans har de inte förmågan att uppfatta att någon säger en sak men menar en annan. Kanske kan man kalla dem renhjärtade? Ironi är en form av humor som kan vara riktigt jävlig, speciellt om den drabbar någon som inte förstår den och alla andra blinkar eller himlar med ögonen.
Själv hör jag till dem som tycker att religiöst kitsch har väldigt hög humorpotential. En rolig pratbubbla på en sliskig jesusbild kan vara en riktig höjdare. Samtidigt vet jag att det kan uppfattas som sårande av andra, som tycker att det jag uppfattar som kitsch är en sann och vacker bild.
Det ligger i humorns natur att vara tvetydig. Vissa skämt förstår vi bara inte, andra sårar oss därför att de driver med något som är viktigt för oss. Så låt oss vara varsamma med varandra. Låt oss respektera att vi skrattar åt olika saker. Låt oss inte vara rädda för att påpeka när ett skämt bygger på negativa stereotyper. Alla ska få skämta om vad de vill – men skämtaren har också ett moraliskt ansvar.

Helene Egnell


Gymnasieelever, vegetarisk mat och ansvaret för miljön

18 januari 2012

En kort text, några miniintervjuer och flera stora bilder. Det är ett tidningsreportage som fångar mig. Reportern och fotografen har besökt matsalen i en gymnasieskola under elevernas lunchrast. Vad finns på menyn denna måndag? Artikelingressen ger svar. ”Spyken går i bräschen för miljön och inför en köttfri dag i veckan. Och det är eleverna som har drivit på.” http://www.sydsvenskan.se/lund/article1602011/Forst-ut-med-kottfri-dag.html

 

Visst, det har alltid funnits ett vegetariskt alternativ – alla dagar. Men nu är det inte ett alternativ. Nu är det vegetariskt som gäller – alla måndagar. Hanna som går i tredje årskursen säger: ”Jag tycker det är skitbra! Nu är alla tvungna att äta vegetariskt, plus att man blir uppmärksam på varför. Alla tvingas tänka efter varför vi gör det.”

 

Och jag som läsare tvingas tänka efter och blir utmanad. Dessa ungdomar tar till sig ny kunskap och går från ord till handling. De bryr sig om miljön och inser att det är viktigt att ta konkreta steg. Det är ungdomar som driver på, ser det absurda i den ständigt ökande köttkonsumtionen och vill en förändring i samhället. Det är ungdomarna som har tagit ett initiativ och fått en hel skola att ifrågasätta det individuella valet. De har förmått kompisar att göra en kollektiv handling som låter den egna önskan stå tillbaka.  

 

Ett enkelt och tämligen ytligt reportage kan lätt aktualisera flera frågeställningar: människans roll i skapelsen, relationen mellan individ och kollektiv, mellan frihet och ansvar, kunskapens betydelse – bara för att nämna några. Vad vi äter till lunch rör vid den grundläggande frågan: vad är det att vara människa? Så tack elever på Spyken och reportrar på Sydsvenskan!  

 

Därtill: jag parallelläste manifestet som Kristen humanism skrivit. Det blev intressant! Jag såg tidningsreportaget som ett konkret exempel på det som manifestet talar om på ett mer teoretiskt sätt. Ett exempel på formulering i manifestet: ”Som människor har vi ansvar för oss själva, för varandra och för hela skapelsen. Skapelsens sårbarhet är vår sårbarhet.” Också andra delar kan kännas angelägna med anledning av Sydsvenskans reportage, ett reportage som drar in mig i ett viktigt samtal.

 http://www.kristenhumanism.org/om/att-vara-kristen-ar-att-vara-humanist/   

 

Hilda Lind