Efterklokhetens dumhet

24 augusti 2011

Jag formades i stor utsträckning på sjuttiotalet. Av miljö- och solidaritetsrörelsens värderingar. Av alternativrörelsens experimenterande med förhållningssätt och kulturella uttryck. Av den kristna trons radikalisering när den tog till sig vidden av världens orättvisor. Jag kan idag se misstagen och naiviteten den gången. Men verkligen inte bara det. Vi såg världen. Vi upprördes och ville skrida till handling. En del förvirrade svar i tiden tar inte bort allvaret i frågorna vi ställdes inför. Och de frågorna återstår ännu att lösa. Därför känner jag en stöt av obehag varje gång en ledarskribent avfärdar vänster- och alternativrörelsens decennium med några överlägsna knapptryckningar. Och det händer ganska ofta.

Vår tid har utvecklat nya politiska, marknadsmässiga och demokratiska mekanismer för hantera tidens utmaningar. Mekanismer som inte fanns den gången. Det är en lovande utveckling i stora stycken, men ännu djupt otillräcklig. Och vad värre är: denna uppsjö av regelverk och mekanismer tycks döva känslan av det akuta i tillståndet. Det finns ingen anledning att uppröras åt smältande inlandsisar och svältande Etiopier – jo att uppröras kanske, men inte att i förtvivlan gå ut på gatorna med klantigt målade plakat för att protestera : det finns organisationer, konton, facebookgrupper, lobbygrupper, diskussionstrådar; ja en helt ny sfär av smarta lösningar som friktionsfritt tar hand om oron åt oss. Och saknas det något i verktygslådan lever vi i tron att det snart kommer en ny app till mobiltelefonen som löser den saken. En utrota-hungern-knapp som på elektronisk väg skickar iväg den där maten vi inte orkade äta upp i skolbespisningen till dem som bättre behöver dem. Och utan att vi behöver tyngas av dåligt samvete.

Det är inte bara oerhört lättköpt att i efterhand, med facit i hand, avfärda förflutna tiders tankar, drömmar och förhoppningar för att ”de hade fel”.  Facittittare skaffar sig en falsk känsla av klokhet som man inte har mycket nytta av. Goda romaner, filmer och teaterpjäser utsätter oss för en mer kvalificerad prövning. De levandegör det förflutnas landskap så att vi åter kan känna dess drömmar och rädslor in på kroppen. Ur den dubbla erfarenheten att leva med en tid och tillhöra dess efterlevande kan vi dra slutsatser om vad som vad som var friskt och vad som var sjukt i femtiotalets framtidsoptimism, sextiotalets uppvaknande, sjuttiotalets revolutionära rörelser, åttiotalets individualisering och så vidare. Bara så kan vi förstå vad vi bör lämna bakom oss för gott och vad som kan vara värt att bära med sig in i framtiden. Och det är sällan något så enkelt som att ”de trodde fel och nu vi rätt”.

Anders Hagman