Är det religionen eller politiken som driver krig?

01 juni 2016

Allt oftare får jag höra att det är religion som orsakar krigen i världen. Och om man utrotade religionerna så skulle alla krig upphöra. Man skulle kunna avfärda påståendet som fyllesnack om det inte uttalades av högt utbildade journalister, politiker och företrädare för intelligentian i landet. Ibland i mina mörkaste stunder känns det som att vårt utbildningsväsende fostrat en elit av historierevisionister. Som väl är finns det öar av sansade tänkare som motsäger mina depressiva bilder.

Det kom bland annat upp i en dispyt i Aktuellt i förra veckan där ordföranden i Unga Muslimer ställdes mot Humanisternas ordförande. Muslimen erkände att religionen inte är oskyldig till konflikter och kan orsaka krig där olika konfliktparter identifierar sig med olika religioner och världsbilder. Men Humanisten vägrade erkänna att även liberal humanism kan bedriva våldsam krigsföring där oskyldiga dödas och höjde rösten för att muslimens exempel inte skulle tränga igenom.

Med det som ett aktuellt exempel vill jag fundera kring var denna retorik kommer ur och vad den kan göra med oss.

Åsikten att det är religionen som orsakar krigen i världen kommer som jag ser det ur flera källor. Den starkaste är det aktuella kaoset i Mellanöstern och terrorhoten från IS som identifieras som representant för islam. Det går att identifiera dessa konflikter som förmoderna världsbilders kamp mot moderna världsbilder där liberala idéer och demokrati står mot klantraditioner, nationalism och gamla sedvänjor kopplade till religiösa överbyggnader. När vi i vårt land identifierar hoten mot vår livsstil och världsbild har vi i alla tider målat våra fiendebilder i framförallt religiösa färger – de har inte samma religion som vi, eller i färger av nationalistiska sedvänjor och karikatyrer om vi formellt har samma religion. Det är en del av propagandauppbyggnaden inför en möjlig konflikt. Slutsatsen av det är att de flesta av oss låter oss luras av samma propaganda som vårt folk gick på under 30-åriga kriget då katolikerna var djävulens företrädare. All propaganda är till för att dölja de verkliga motiven, hos makthavare men också hos oss själva. Det finns motiv inom oss som vi inte vill kännas vid – då är det bättre att ropa med vargarna med samma invektiv. Vi är själva med och gör konflikterna till religiösa konflikter för att vi är för fega att erkänna våra rationella motiv.

En annan aspekt är den lutherska tvåregementsläran, som skiljer sig från både katolsk, calvinsk och ortodox syn på gudomlig och världslig makt. Luthers lära blev populär bland nationella härskare i Nordeuropa som tröttnat på att riskera exkommunion om man gått påven emot. Att bli utesluten från rätten att dela nattvard i kyrkan. Det var förnedrande för en härskare att bli förbjuden det som hans folk hade rätt till. En sorts politisk isolering från dem man ville utöva makt över. Med Luthers tvåregementslära kunde kungen utöva sin makt över folket utan kyrkans inblandning. Kungen hade svärdets makt och kyrkan hade ordets makt och bägge var givna av Guds nåde.

I vårt sekulära system av idag har riksdagen fortfarande svärdets makt – makten över våldsanvändningen men vill också ha ordets makt eftersom ordet påverkar lagarna som begränsar svärdets makt. Här kommer aversionen mot kyrkans inblandning i politiken är just ordets makt. Kyrkan har genom århundraden utövat sin intressepolitik och ställt till det för andra intressegrupper genom att hävda någon sorts gudomlig auktoritet som inte alltid varit rättfärdig ur folkets och övriga makthavares synpunkt. Den ojämnheten är ur min synpunkt en av orsakerna till vår exceptionella sekulära utveckling. Men i den utvecklingen har 1800-talets väckelserörelser bidragit till att synliggöra maktövergrepp och formera demokratiska grundmönster som funnits sen järnåldern i vårt område. Demokratin bland dem som berörs av livets verkligheter. En kristendom utan makt över andra.

Bland sekulära extremister får inte en kristen och framför allt en kristen företrädare uttala sig politiskt. Religion ska vara privat. Man använder sig då av den regel som också gäller politiken. Att vilket parti jag väljer att rösta på är en privatsak men vänder det upp och ned. Varför? För att tysta vissa obekväma åsikter? År det en kopia av Israels judiska demokrati där inga icke-judiska beslut tillåts få majoritet? Så långt har det inte gått, men det finns en tendens. Vad vill man stoppa? Att religiösa ståndpunkter av etisk och moralisk art ska påverka de politiska besluten kring våldsanvändning, maktutövning, affärsmetoder, ekonomiska marknadsideologier, hierarkierna i samfundet, utsorteringen av de svagaste, förhärligandet av de starkaste etc..?

Idag är vår heligaste ideologiska världsbild grundad på demokrati, jämlikhet och mänskliga rättigheter och det ställs ofta i kontrast till vad Gud vill. För mig är det ett modernt formulerat koncentrat av vad Gud önskat hela tiden och vad Jesus gestaltat under hela sin vandring på jorden. Men dessa värden är vi beredda att föra krig för. Den nämnde muslimske debattören påpekade att västerländska liberala humanistiska länder är mer än beredda att bomba städer med tusentals moderata muslimer, kristna, yazidier och troligen också sekulariserade för att krossa en liten farlig skara beväpnade fanatiker som vill erövra världen med hjälp en muslimsk retorik de själva inte tror på.

Vad driver krig? Jo politiska maktintressen där alla metoder är tillåtna eftersom vill vi bygga ett eget land så att vi kan skapa våra egna lagar som svarar mot vårt egenintresse. Så länge en gudomlig lag stöder vårt intresse använder vi den men skalar bort allt som skulle gå emot vårt egenintresse. Ska vi för den skull förbjuda politik? Nej. Politik kommer alltid att driva krig så länge olika intressegrupper inte kan komma överens. I de flesta religioner finns kärnan och värdegrunden för sådana överenskommelser så länge man är beredd att underordna sina egenintressen en högre instans.
Det får vi alltid kämpa med och där kristendom, islam, judendom, buddism och andra religioner har verktyg att använda – om man är beredd att underordna sig gudomlig rättfärdighet.

 

Sten Högberg


Samtal om religion och vetenskap

19 mars 2013

Lars Söderholm uppmärksammar ett samtal som förts i februari i år. Följ länken: http://humanistbloggen.blogspot.se/2013/03/kan-religion-och-vetenskap-forenas.html


Att förklara det självklara

06 februari 2013

”Att fanatiker i alla religioner skulle ha mer gemensamt med varandra än med de liberala i sin egen tradition är en provocerande tanke”, sade den vanligtvis kloka och insiktsfulla journalisten i ett radioinslag. Jag studsade. En provocerande tanke? För mig är det en självklarhet, ett axiom – och jag hade förutsatt att den var det för de flesta människor.

”Jaha, sade min väninna, så du menar att alla religioner är patriarkala, men att det också finns människor som vill utmana de patriarkala strukturerna i alla religioner? Det var en intressant tanke.” Och återigen tänkte jag – ja men det är väl självklart att det är så?

 Nu firar vi World Interfaith Harmony Week i Stockholm – liksom på många håll i världen – med olika arrangemang på temat Religionernas fredsskapande kraft. (http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=963649 ) Och jag får frågan ”hur kan ni tala om religionerna som fredsskapande när religionerna ligger bakom så mycket våld? Och jag får återigen säga det ”självklara” – att religionerna kan låna sig till att bli redskap för splittring, hat och våld, liksom de kan inspirera till samhällsansvar, kärlek och fredssträvanden.

 När vi talar om religionernas ”fredsskapande kraft” skulle man kunna säga att vi använder språket performativt – det åstadkommer det som benämns. Vi har idag genomfört den första av två ”interreligiösa vandringar för fred” med ett dussintal deltagare. Hur kan det skapa fred att en liten grupp vandrar mellan fyra olika gudstjänstlokaler i Spånga-Tensta? Vi lär känna varandra, dels genom besöken i de olika rummen, där olika religiösa traditioner presenteras, dels genom de goda samtal som utspinns under vandringen. Att lära känna varandra, att gå en bit väg tillsammans, är en förutsättning för fred. Det skapar den tillit som gör det möjligt att också ställa de svåra frågorna.

Genom seminarierna under veckan får vi tillfälle att ställa de obekväma frågorna kring den negativa roll som religionen kan spela i konfliktsituationer. Det räcker inte, menar jag, att hävda att våra religiösa traditioner ”innerst inne” är fredliga. Vi måste ta ansvar för hur de används för destruktiva syften, och tillsammans fundera på hur vi kan motverka den sortens tolkningar.

Veckan avslutas med en fredsmanifestation på Medborgarplatsen, ”Ljus på Medis”. Att offentligt stå på Medborgarhusets trappa och läsa texter om fred från åtta olika religioner synliggör att vi faktiskt kan stå sida vid sida, och att vi delar tron på att alla människor innerst inne vill fred – något som är långt ifrån självklart för många.

Så låt oss om och om igen förklara det självklara: att det bland människor av alla sorters tro, inklusive dem som inte bekänner sig till någon tro, finns de som verkar för trons förnyelse och fördjupning, för kvinnors och mäns jämställdhet och för fred, frihet och rättvisa för alla människor.

 

Helene Egnell

 


Den Jesus jag (inte) känner

16 maj 2012

När KRISS och projektet Religion hjärta hbt inte fick ställa ut på Jesusmanifestationen härom veckan påbörjades en diskussion om homo- bi- och transpersoners plats i kyrkan och om kyrkokartans liberal-konservativ-polarisering (läs om detta: här här här här här här samt här). Diskussionen har i viss mån, men i mitt tycke otilräckligt, berört frågan om hur vi kan använda Jesus i argumentation. Oavsett om vi känner Jesus som en budbärare med Guds mandat för att tydligt förespråka heterosexualitet eller som en queer snubbe som omkullkastar heteronormen (jag har hört båda) så blir ju en grundläggande fråga ifall vi kan använda eller ens känna Jesus på ett sådant sätt, att vi ”vet” hur han skulle reagera, tänka eller tycka (detta knyter ju lite till Anders inlägg här för ett tag sedan).

Jag tror. Jag berörs av ingenting så djupt som av Kroppen som offras på världens ondskas altare för att återställa den ordning i vilken människor binds vid sin rädsla, men som ändå förmår uppstå och övervinna döden. Jag ser i Jesus människor, kvinnor och män, heteros och homos, gamla och unga, som får genomlida det meningslösa våldet. Jag vet att deltagandet i den kroppen förpliktigar mig till en delaktighet i andra människors lidande. Men jag kan inte hur jag vänder och vrider på det förmå mig att vaska fram det svar som Jesus skulle ge om han fick frågan om kvinnor får ligga med kvinnor och män med män. Ett sådant svar finns inte registrerat i bibelmaterialet, som kanske skulle vara den första källan att leta i (Matt 19:5 handlar, för de som undrat, snarare om skilsmässa).

Efter bibeln kan jag komma på två källor till kunskap om ”what Jesus would do”, eller i det här fallet tycka; erfarenheten av den personliga relationen till Jesus, samt systematiserandet av vilken slags inställning Jesus verkar ha till liknande konstruktioner. Låt mig förklara:

Den personliga (eller möjligtvis kollektiva) erfarenheten av Jesus som möts i böneliv, gudstjänst, bibelläsning och kristen gemenskap skulle kunna ge oss svar på ”Jesu inställning” i spörsmål som de kring HBT. Det verkar finnas två ingångar till detta; antingen avläser man sina känslor inför HBT som Andens ledning och sina möten med sköra HBT-personer som stöd för att de skulle vara under påverkan av ondska och konstaterar därmed att man i sin kristna erfarenhet fått klart för sig att utlevd homo- bi- och transsexualitet är andligt skadligt. Observera att jag menar detta vara en relativt giltig ståndpunkt som sådan, problemet blir när man försöker överföra sina egna idéer om skadlighet på någon annan utan att lyssna till den personens erfarenheter. Det är ju inte säkert att HBT-personen själv menar sig vara skör just på grund av sin sexualitet eller könsidentitet (men kanske på grund av hur den har blivit bemött? Den andra ingången är en personlig erfarenhet av acceptans inför Jesus, som för en del HBT-personer faktiskt också avgör deras möjlighet att alls leva ut sin identitet. Det behöver ju inte alls säga något om vad Jesus tycker ”i sak” men säger oss kanske att frälsningserfarenheten väldigt sällan är en erfarenhet av befrielse till eller från sexuell utlevelse (och att en HBT-persons erfarenhet av att vara just det kanske inte alls behöver ha sexet i fokus).

Den andra sortens resonemang bygger på att Jesus levde en viss sorts liv utifrån vilket vi kan dra slutsatser om vad han tyckte. Här skulle man till exempel kunna hävda att han levde ett traditionellt fromt judiskt liv i grunden och därmed borde ha förespråkat eller kanske uteslutande förutsatt olikkönade relationer, eller att Jesus hängde runt med så många män, invandrare, prostituerade, fifflare och andra illa omtyckta människor att han garanterat skulle befinna sig på gayställen idag. Dessa resonemang är svåra att underbygga på ett bra sätt. Vi kan konstatera att Jesus levde både i en traditionell kultur och på ett ickenormativt sätt (men kanske normativt så till vida att han inte var den enda kringvandrande predikanten i sin tid). Vi kan tvista fram och tillbaka i all evighet om det också.

(Det finns ett traditionsspår också, som till stor del handlar om äktenskapsbegreppet och ifall man behöver skaffa barn för att något ska vara giltigt, alltså inte om sexualiteten i sig. Jag lämnar den diskussionen med inställningen att det är fullt giltigt att inte tycka som jag.)

Jag skulle vilja släppa allt det där dividerandet. Medan Andreas, som jag verkligen tycker skriver väldigt fint om sin erfarenhet, hänvisar till den Jesus han känner, så skulle jag vilja viska något om den Jesus jag inte känner. Jag känner den Jesus som delar lidandet, vars kropp föraktas och plågas till döds men uppstår. Jag känner den Jesus som ritar i sanden istället för att döma äktenskapsbryterskan. Men jag känner inte Jesus tillräckligt väl för att veta vad ”synda inte mer” skulle innebära in i våra liv.

Vad jag dock är ganska övertygad om är att det vi känner Jesus för i första hand inte handlar om ett noggrant synande av våra kön och sexualliv. Erfarenheten av frälsning, förbarmande och försoning borde vi kunna enas runt oavsett åsikt. Kyrkan borde vara modig nog att möta varandras erfarenheter. Men då krävs det ju att sådana som Religion hjärta hbt får komma till de ekumeniska samlingarna, till exempel Jesusmanifestationen.

Uppsala Missionskyrka skriver för övrigt bra.

Marta Gustavsson


Är religion ett hot?

31 mars 2011

Det var inte kontentan men väl ett bärande budskap med utropstecken i en debatt jag lyssnade till på Akademiska Föreningen i Lund för några veckor sedan. Utgångspunkten i debatten var en nyutkommen bok författad av journalisten Dilsa Demirbag och Per Bauhn, professorn i praktisk filosofi  i Lund. Mot sig hade de Elisabeth Gerle, professor i etik, särskilt mänskliga rättigheter, adj. vid Uppsala universitet och författaren och etikforskaren Ann Heberlein från Lund. Det var Sydsvenskan som stod med moderator och syftet var nog att marknadsföra boken som, så långt jag förstod, varnar för religionens frammarsch i världen och i Sverige, och undrar över om vi inte är alltför flata i Sverige inför religiösa krav, i religionsfrihetens namn.

Jag ska inte recensera boken –  jag har inte läst den –  men vill ta min utgångpunkt i debatten om den, för den berör viktiga tendenser i samhället som har med humanism att göra. Genom att jag personligen är aktiv i religionsdialogen i Malmö stöter jag ideligen på den mur av religiös okunskap som upphöjts till högsta intellektuella mode inom det sekulära samhället. Sydsvenskans ledarsida är bl a företrädare för sekulära samhällsideal och tar med jämna mellanrum upp dem genom att uttala sig kritiskt mot olika religiösa företeelser.

Ur en aspekt kom debatten i Lund att hamna i samma fack. Varningen för religion i allmänhet som exemplifierades av professorn i praktisk filosofi med: ”Det finns ju dom som tror på tomtar!” , fick Ann Heberlein att gå i taket. Det var väl den debattens ”hot spot” eller ”bottennapp” hur man nu vill uttrycka det. Om jag ska tolka religionskritikerna snällt, så tycks de vara ute efter aggressiv religiös fundamentalism. Då är jag med dem. Det är för mig inte religion utan kidnappad religion med maktambitioner. Men det är en katastrof när en obildad sekulär elit inte förmår se att aggressiv fundamentalism lika väl finns inom sekulär politik, nationalism, vetenskap och filosofi och kanske är ett ännu större hot för en humanistisk och demokratisk samhällsutveckling.

Sten Högberg