Ofromma bibeltolkningar

20 juni 2015

De gick, de två, tillsammans.
”Pappa?” sa Isak till sin far Abraham.
”Ja, pojken min?” svarade Abraham.
”Vi har eld och vi har ved, men var är lammet som vi ska offra?”
”Gud kommer nog att välja ut brännofferlammet, pojken min”, sa Abraham.
Och de fortsatte att gå, de två, tillsammans.
Detta är Lina Sjöbergs översättning i Ofromma bibeltolkningar av några centrala verser i Genesis 22. I Bibel 2000 lyder samma verser:
”Far”, sade Isak. ”Ja, min son”, svarade Abraham. Isak sade: ”Här är eld och ved, men var är fåret som skall offras?”
”Min son”, sade Abraham, ”Gud utser åt sig det får som skall offras.” Så gick de båda tillsammans.
Abraham och Isak kommer mänskligt nära i Lina Sjöbergs översättning, deras sårbarhet blir tydlig. Berättelsen får också något av en folksagas stämning. Bibel 2000 är mer distanserande.
Lina Sjöberg är författare och teologie doktor med inriktning mot bibelvetenskap. Hon disputerade 2007 på avhandlingen Genesis och Jernet. Ett möte mellan Sara Lidmans Jernbaneepos och bibelns berättelser. Här undersöker hon den centrala roll Genesis 16 och 21, berättelsen om Abraham, Sara och Hagar, spelar i Didriks, Anna-Stavas och Hagars öden i Sara Lidmans böcker Nabots sten och Den underbare mannen som ingår i Jernbaneeposet. Sjöberg undersöker där också om det går att vända på perspektivet, använda Sara Lidmans berättelse för att bättre förstå Genesistexterna.
Ett par år tidigare debuterade Sjöberg med romanen Resa till Port Said. Om den skriver Eva Ström i SvD att kärleken mellan två omaka äldre människor sällan skildrats mer rörande.
Lina Sjöberg är prästdotter, uppvuxen i Västerbotten och Tanzania i lågkyrklig miljö. Hon började studera teologi 1993 med sikte på att bli präst. Men ett år senare kände hon att hennes väg inte ledde in i kyrkan. ”Min världsbild, självbild och gudsbild började skrivas om (det pågår än – det pågår alltid) .”, skriver hon. Att hon här använder verbet skriva är intressant och att det står i passivform.
I Bibelhebreiskan finner Sjöberg en djupare kontakt med bibeltexterna. Hon redogör på ett intressant sätt för svårigheterna att tyda de hebreiska texterna, om de olika handskrifter som står till förfogande. Den masoretiska texten sådan den finns i den äldsta bevarade handskriften Codex Leningradiensis från 1008. Septuaginta, grekisk översättning från 200-talet påbörjad på 200-talet fvt. Qumrantexterna, som dock är fragment.
I boken behandlas sex bibelberättelser. Dramat mellan Abraham, Sara och Hagar, Förstörelsen av Sodom och Gomorra, en berättelse ur Domarboken 4, Simson och Delila, David och Bat Seba och till sist Abrahams avbrutna offrande av Isak.
Sjöberg läser med öppna ögon och med hela kroppen. Hon läser ofromt, ställer sig utanför en given kristen tolkningstradition. Hennes fokus är de mänskliga relationerna i texterna, inte minst deras sexuella dimensioner. I boken ger Sjöberg nyöversättningar av dessa texter. Man kommer personerna i texten närmre än i Bibel 2000. Sjöberg ger också omfattande kommentarer till texterna.
I berättelsen om Saras barnlöshet, hur Sara uppmanar Abraham att göra barn med hennes slavinna Hagar, fokuserar Sjöberg på relationen mellan Sara och Hagar. Hon uppfattar att Sara har starka känslor för Hagar, kanske sexuella.
I berättelsen om Lots hustru som stelnar till saltstod ser Sjöberg en alternativ tolkning. Hon tänker sig att Lots hustru stelnar av empati, när hon ser Sodoms förstörelse.
I avslutningen av berättelsen om Abrahams avbrutna offrande av Isak gör Sjöberg en författares bedömning. Hon menar att textens litterära kvalitet skulle bli bättre om verserna 15-18 uteslöts. I Bibel 2000 lyder de: ”Ännu en gång ropade Herrens ängel från himlen och sade till Abraham… Detta skall ske därför att du lydde mig.” Sjöberg menar att som text skulle berättelsen vinna på att vers 14 direkt följdes av vers 19.
Lina Sjöbergs nyöversättningar av dessa texter är läsvärda och värdefulla. Hennes kommentarer pekar på många intressanta ting. I vilken utsträckning hennes tolkningar är hållbara är svårare att avgöra.
Ola Wikander skriver också om boken i en understreckare i SvD 23 oktober 2014.
(publicerat i Dialog, Tidskrift för Samarbetsrådet för judar och kristna)

Lars Söderholm


En öppen hand och en knuten hand

01 juni 2014

”Är Sverigedemokrater människor?” Så skulle det här inlägget också kunnat heta. Eller ”Är rasister människor?” Det ska handla om hur vi som kristna humanister ska kunna bidra till att hejda den brunslammiga flod, som EU-valet visade hotar att översvämma Europa.
Själv var jag med och vände ryggen mot Jimmie på Norrmalmstorg dagen före valet, efter att i tidningar och sociala media ha följt och glatts åt att de starka, uppfinningsrika och roliga protester som följt Sverigedemokraternas turné genom landet: vända ryggar, röda hjärtan, paltparty, picknick, ”I ett hus vid skogens slut”, skyltarna i T-banan med ”Tänk på avståndet mellan fakta och fördom”, och Folkmusiker mot rasisms gig på Slussen. Det kändes som en stark folkrörelse – och därför kom SD:s valresultat på 10% som en verklig kalldusch. Och frågan är hur vi nu för kampen vidare.
Under hela valkampanjen fördes ju debatten om vilka former kampen ska ta sig på tidningarnas ledarsidor och i sociala media. Vissa ledarskribenter förde fram ”kålsuparteorier” om att motdemonstranterna var ”likadana fast tvärtom” och varnade för att det skulle vara kontraproduktivt med motmanifestationer, som bara skulle underlätta för SD att sätta på sig offerkoftan. I facebookgrupper mot rasism var debatten livlig om huruvida tysta ryggvändardemonstrationer är ett effektivare medel än vuvuzelor. Är poängen att hindra SD från att framföra sitt budskap, eftersom det per definition är hets mot folkgrupp, eller är poängen att signalera ”vi hör vad du säger men vi gillar det inte”. I någon mån kunde man urskilja en generationsklyfta, där de unga stod för den mer högljudda linjen, men det handlade också om ideologisk grund.
Diskussionerna har också handlat om huruvida det är någon idé att försöka föra dialog med rasister. Är de vilseförda underdogs som dras med i något de inte riktigt förstår, eller är de hårdföra ideologer som vet precis vad de säger och gör, som det inte är någon vits att dalta med?
När jag stod där på Norrmalmstorg tillsammans med en övervägande ungdomlig skara som skanderade ”Inga rasister på våra gator”, och ”Vad ska vi göra? Stoppa rasismen! När ska vi göra’t? Nu!” kände jag mig alltmer kluven. Själv hade jag föredragit en tyst demonstration, men det nätverk som utlyst demonstrationen hade uttalat att alla uttryck var välkomna.
Jag bar prästskjorta som en markering att kyrkan inte ställer upp på SD:s försök att framställa sig som kyrkans vänner. Efter demonstrationen kom en man med SD-knapp och frågade om jag tyckte att han borde gå ur kyrkan. Jag svarade att jag tyckte han skulle gå med i en bibelstudiegrupp och samtala om hur Bibeln säger att vi ska förhålla oss till ”invandraren, änkan och den faderlöse”, men det hade han ingen lust med. Så jag föreslog att han skulle försöka hitta en kyrka vars bibeltolkning stämde bättre med hans egen människosyn.
Men – hur ska vi som kristna humanister förhålla oss till människor som står för en icke-humanistisk människosyn, vilket jag menar SD står för (för att inte tala om de öppet nazistiska och klassiskt rasistiska partier som också gjort sig synliga på våra gator det senaste året)? Hur kan vi på en gång föra dialog med dem och bekämpa det de företräder?
Jag tror ju på dialog, och en grundregel i dialogen är ”låt var och en definiera sig själv”. SD hävdar att de inte är rasistiska. Jag hävdar att deras politik genomsyras av rasism. Så hur ska jag då kunna föra dialog med dem? ”Jag är inte rasist! – Jo det är du!” är inte en bra utgångspunkt för ett samtal.
Och det är här jag känner att medan ”Vad ska vi göra? Stoppa rasismen!” är en ok paroll, så är ”Inga rasister på våra gator” problematisk. Därför att den a) reducerar människor till en åsikt, b) säger att människor som hyser denna åsikt inte ska få gå på gatorna. Jag vet att paroller med nödvändighet är förenklade. Utifrån a) det faktum att rasismen inte är vilken åsikt som helst, utan en avskyvärd åsikt som leder till folkmord, och b) att slagordet syftar på rasister som ger uttryck åt sina åsikter genom marscher och torgmöten, så kan jag acceptera det.
Men jag känner att jag inte vill använda det. Alla metoder som på något sätt återspeglar det vi vill bekämpa är dåliga, tänker jag. Och mot dem som vill reducera andras mänsklighet kan vi inte svara med samma mynt. Jag kan inte reducera den som hyser rasistiska tankar till bara en rasist. Men jag kan inte heller försöka förklara genom att kategorisera honom som lågutbildad, arbetslös, svagbegåvad – för alla sammantagna undersökningar av människor som dras till rasistska budskap visar att så enkelt är det inte. (Den enda gemensamma nämnaren lär vara att män är överrepresenterade, varför jag dristade mig att skriva ”honom”.)
Kristen humanism ger aldrig upp om människan. Som kristna humanister måste vi helt enkelt försöka möta människan, utan förutfattade meningar, utan etiketter, och försöka förstå varför just denna människa röstar på SD eller ännu värre partier. När vi möter dem i kyrkliga sammanhang (för visst – de finns ju i våra församlingar och att uppmana dem att lämna kyrkan känns inte riktigt bra!) möter vi dem som kristna bröder och systrar – låt vara bröder och systrar som måste få klart för sig att rasism och kristen tro inte går ihop. Den gamla devisen om att ”hata synden men älska syndaren”, som sannerligen har missbrukats och är tveksam i många sammanhang, kanske kan vara användbar? Den säger ju att jag vill inte definiera dig utifrån din åsikt som jag ogillar, men jag vill förstå varför du hyser denna åsikt, vad du ser i vårt samhälle som skrämmer dig och som du tror dessa partier kan rädda dig från. Och jag kan berätta om vad jag ser som skrämmer mig, och hur jag tror vi kan komma tillrätta med det utifrån kristna och humanistiska värderingar, och varför jag menar att all form av rasism är emot kristen tro. Och i detta samtal är jag medveten om att jag också är en ”syndare” som gärna sätter etiketter på människor och faller för de enkla förklaringarna och lösningarna.
Jag tror det är livsviktigt att vi för de här samtalen. Men jag tror att det samtidigt är viktigt att fortsätta opinionsbildning och debatt genom aktioner av olika slag under den kommande valrörelsen, och genom motdemonstrationer närhelst rasism och nazism förs fram i offentligheten. Vi måste säga ett tydligt nej till rasismen innan det är för sent. För historien visar att det kan bli försent.
Så kanske kan man plocka fram en gammal refräng från Fria Pro-teatern: ”En öppen hand och en knuten hand, det är det det handlar om”. En öppen hand i mötet med människan som hyser de rasistiska åsikterna, och en knuten hand mot ideologierna och företrädarna som utformar och sprider dem.
Till slut vill jag säga att jag inte menar att det bara är kristna som kan eller ska föra de här samtalen. Den muslimske ståuppkomikern Soran Ismail, som regelbundet lunchar med Sverigedemokrater är den främsta förebilden i sammanhanget. Och att om man vill skaffa sig fakta för såväl dialog som debatt om rasismen är http://expo.se en mycket värdefull källa.

Helene Egnell


Sorgebön över en far

02 oktober 2013

Teaterkritikern och författaren Leif Zern tecknar i boken Kaddish på motorcykel en bild av sin pappa Simon. Och öppningen till bilden är kaddishbönen.
Den lilla synagogan på Sankt Paulsgatan på Söder i Stockholm är närmast ett brädskjul. Där ber Simon varje morgon och varje kväll under elva månaders tid tillsammans med nio andra män sorgebönen. Han har mist sin mor, författarens farmor. Sin far miste han redan som litet barn.
Den lilla boken är något av en sorgebön över Simon, ett porträtt av honom, ett försök att teckna en bild av honom.
Boken slutar med att författaren söker bild av sin far inom sig och upptäcker att han inte riktigt kan. Han accepterar det, det tillhör livet på något sätt, han försonas med det. Pappas ansikte väntar på mig, skriver han.
Simon tillhör på ett levande och engagerat sätt den judiska traditionen, han lever den. Men han är också del av en annan livsstil, det svenska folkhemmet, som han också bejakar. Och han bejakar det med samma djupa allvar som han bejakar sin judiska tillhörighet.
I Uttran, söder om Stockholm, har Simon byggt en sommarstuga åt sin familj, brun med vita knutar, och där trivs han och vill vara på sommaren. Men hur ska han då kunna läsa kaddish för sin mor? Lösningen är en grön motorcykel en BSA Bantam som han får låna. Och han kör sin motorcykel från Uttran in till shul, som synagogan heter, morgon och kväll. Också på sabbaten. Han får ihop dessa två världar, lever med djupt allvar i dem bägge.
Namnet Zern har jag funderat över. I boken får jag veta att det ursprungliga namnet var Zernjaffsky, ett namn familjen beslutar korta ner till Zern för att anpassa sig till sitt nya hemland. Men författarens farmor behåller det gamla efternamnet.
Simon börjar som springschas på Skomans. Han får sedan anställning i en herrekipering på Vasagatan i Stockholm och får där alltmer ansvar, är med och sköter inköpen.
Simon har sin familj med sig, när han är bjuden till fabrikörer. Där känner sonen Leif att något misstämmer, han undrar över sin fars ställning i herrekiperingen. Blir han utnyttjad, får ta ansvar för de stora besluten och ändå inte insläppt på riktigt?
Genom sin far får författaren en djup ingång i det judiska. Han stannar kvar i sin tradition och det är på grund av sin far och han är kvar även idag.
Hela sitt liv har Simon en dröm om att öppna eget. Men så blir det inte. Istället förlorar han sin kraft, tvingas sluta. Köper en liten tobakshandel, men orkar inte i längden fortsätta det arbetet och hamnar i djup depression. Djupt gripande är bilden där författaren lämnar sin far på Långbro mentalsjukhus och fadern först när dörren stängs inser att han inte får följa med ut och ropar efter sonen. Det kommer också för mig hur Simon förlorade sin far så tidigt.
En inkännande bild av mamman tecknar författaren också. Hon är inte judinna. Hon kommer från enkla förhållanden med en far som överger familjen och en mor som försörjer sig genom att städa och inte kan förena sitt arbete med att ta hand om sina barn, så mamman växer upp som fosterbarn.
Kring dessa två finns en rik samling släktingar och vänner. De välbeställda kusinerna som kom från Helsingfors och bodde på Sveavägen. De sydde eleganta kreationer för damer. Där fanns kultur i rik omfattning. Där fanns en boksamling där Leif skrotade som barn. Och han hittade en bok av en författare som hette Anton Tjechov. Den innehöll två pjäser, ”Måsen” och ”Körsbärsträdgården”. Här hittade Leif Zern det som skulle bli hans framtid, teater och teaterkritik.
Boken förmedlar mycket livsvisdom. Den andas försoning. För sonen Leif är pappa Simon länken in till en rik och levande gemenskap med levande och döda.
Läs den!
*
Publicerat i Dialog, tidskrift för Samarbetsrådet för judar och kristna.

Lars Söderholm


Dialogen som samtalsform

05 mars 2012

Det har startats ett upprop för en ”öppen och konstruktiv debatt i Svenska kyrkan”. Att ta ställning till det är som att besvara frågan: ”Har du slutat slå din fru?”. Ansluter jag mig godkänner jag den underliggande premissen, att det inte finns en öppen debatt i Svenska kyrkan, vilket jag menar att det gör – men gör jag det inte kan det tolkas som att jag inte tycker att det ska finnas en öppen och konstruktiv debatt.

Men, när jag väljer att inte skriva på uppropet, så är det för att jag inte tror på debatten som samtalsform. De debatter som förts i bl a Kyrkans Tidning det senaste året har gjort mig alltmer skeptisk till att en debatt överhuvudtaget kan vara konstruktiv, i alla fall om man vill föra ett samtal om tros- och livsåskådningsfrågor.

 

Dag Hareide, rektor för Nansenskolen – Norsk Humanistisk Akademi, och gäst vid förra årets sommarmöte, skriver i Kristen humanism 2011 om fyra olika samtalsformer: debatt, diskussion, förhandling och dialog. Han påpekar att ordet debatt kommer av latinets debatere, som betyder ”slå ned”. Att debattera handlar om att ”fastslå” saker, att vinna. I debatten ställer man frågor, inte för att man är intresserad av svaret, utan för att fastslå sin poäng. Debatten vädjar till känslorna.

 

Diskussion kommer från discutire, som betyder ”skilja ut”. Diskussion handlar om att vinna kunskap genom att analysera, vara noga med definitioner och fakta, och har sin hemvist i t ex akademin. Målet är inte nödvändigtvis enighet, utan att intellektuellt klargöra olika ståndpunkter. Förhandlingen är något man gör ”före handlingen”, den är pragmatisk och funktionell och syftar till att nå enighet kring beslut som ska fattas.

 

Dialogen, till slut, kommer av grekisk dia logos, ”genom ord”, och handlar om att förstå den andre. Målet är inte att vinna, inte att bli enig utan att mötas. Dialogen öppnar för det personliga och det andliga. Man kan gå ifrån en dialog och finna att man är mer oenig än man trott, men ändå med en känsla av fördjupad gemenskap.

 

Hareides karaktäristik av dessa olika samtalsformer gör det klart för mig att debatterna kring kristen identitet, religionsdialog och omskärelse under det gångna året inte kunde bli konstruktiva, helt enkelt för att sådana ämnen inte lämpar sig för debatt. Det är ämnen som berör oss djupt, som väcker starka känslor – och om målet då är att fastslå sanningar och vinna, så blir slagen hårda.

Hur främjar vi då dialogen som samtalsform, hur skapar vi ett gott dialogklimat? Kanske måste det börja på individplanet. När någon angriper det som är ens djupaste engagemang och värderingar så blir man arg och vill slå tillbaka. Då gäller det att ta några djupa andetag, och besinna att vi har fått två öron och en mun, att försöka lyssna och förstå vad som gör den andre så upprörd. Att ”omvända” debattören till att vilja föra dialog är kanske inte alltid möjligt, men genom att vägra gå in på debattens premisser, så undviker man att trappa upp ett ordkrig som ändå bara blir destruktivt. Men vi behöver också skapa miljöer och metoder som underlättar dialogen som samtalsform. Goda exempel och idéer mottages tacksamt!

 

 

Helene Egnell