Emellan – implicitet och gud

12 oktober 2013

I den värld där jag har min vardag som psykolog och terapeut talar vi om intersubjektivitet. Redan här behöver man tala i plural – om världar. Dem vi är samskapar vi tillsammans i varje nytt mänskligt möte, i varje ny relation. De sidor av oss själva vi visar fram är beroende av vem vi möter – och i vilket sammanhang. Alla dessa möten är i sin tur nedbäddade i ett bad av (vitalitets-)affekter. Vi känner, upplever emotionellt världen som den möter oss och genom dem vi möter. Var jag trygg? Öppnade mötet för nya erfarenheter? Gladdes vi tillsammans eller uppfattade jag en fientlig underton i det hen sa? Blev jag förstådd? Förstod vi varandra? Uppstod kontakt, en samhörighet? (Kontakt kommer ur latinets con tangere; att gemensamt beröra). Det mesta av detta sker implicit, inom oss. Outtalat på en icke-verbal nivå. Det mänskliga livet är till största del en implicit historia.

Implicit – och relationellt, skulle man kunna tillägga. Det är i relation till världen, till varandra det implicita äger rum. Vi är beroende. På en makronivå är vi beroende av allt omkring oss, från hur kosmos utvecklas; från molekylers och kvantpartiklars dans i universum genom materien till hur organiska storheter påverkar våra enskilda liv, som alltså knappast alls kan betraktas en-skilda eller avskilda från det eller dem omkring oss. No man is an island, kan man alltså instämma i, men egentligen bara illusoriskt om och genom att vi betraktar ön isolerad och uppfattar det omgivande vattnet som avskiljande (för det är det ju egentligen inte).

Människan som varelse har djupt nedlagda biologiska motivationssystem. Liksom vi drivs av hunger, törst och behov av trygghet (anknytningssystemet) har vi ett system som driver oss till varandra. Vi drivs till att vilja uppnå psykologisk närhet, till att vara och bli förstådda. Vi vet det när vi kan känna tillfredsställelsen i ett möte med en annan människa och då vi på djupet kan glädjas över att vi i stunden förnimmer att vi förstår varandra; jag vet att du vet det jag visste, och du vet att jag vet det du visste. Utan psykisk närhet ingen utveckling. Vi stannar av, dör i psykisk bemärkelse, blir sjuka eller deformeras själsligt om vi inte erfar att vi är i kontakt. Med andra ord kan man säga att vi inte kan låta bli att sträva efter att bli sedda och förstådda, lika lite som vi kan låta bli att äta, dricka eller söka trygghet när vi blir oroade eller skrämda. Man kan också säga att vi är beroende av relationerna till varandra.

Vi vet t o m att alla levande system är beroende av sina ingående beståndsdelar på både lägre och högre nivå – och i båda riktningarna. Inom dynamisk systemteori, som studerar levande system, ser man hur två eller flera faktorer tillsammans konstituerar ett system. Ingen enskild komponent bär på detaljerad instruktion i naturen för att t ex bygga en kropp, en hjärnas särdrag eller en orkan. De utvecklas istället genom samarbetet mellan alla involverade komponenter i systemet och växer fram när rätt förutsättningar finns. Det finns alltså inget sådant som att gener avgör ens ögonfärg, utan beroendet av omgivande komponenter avgör utfallet. De är dessutom självorganiserande dessa system. Ur kaos organiserar sig system mot tillstånd av balans på en ny nivå för att sedan på nytt utvecklas mot ännu nyare och högre nivåer. Men det går även i andra riktningen; det som sker på högre nivåer som att kognitivt, emotionellt erfara kontakt bygger nya erfarenheter som på sikt ger nya genetiska uttryckt. Det går alltså att bryta både biologiska och sociala arv.

Allt i universum är alltså beroende. Allt levande är beroende. Det är t o m inlagt som en grundläggande drivkraft i allt levande. Som människor söker vi kontakt, det är något vi mår väl av. Allt är även i utveckling som i sin tur avgörs av omgivande förutsättningar för om det blir ett gott eller mindre gott utfall, många gånger t o m ont. För gudsbilden och gudsrelationen bör denna kunskap inom utvecklingsteorierna kring levande system inte vara något i motsatsställning. Däremot är det spännande att fundera kring om gud själv är den del i dessa självorganiserande system för både sin och vår utveckling. Gud, mer som närvaro – implicit – än något vi definierar därute (i eller bortom universum) eller därinne (inom oss). Snarare kanske vi erfar det gudomliga i det som är emellan (oss) och i det vardande. Som en orkanvind- ingenstans i naturen finns ”instruktioner” för att konstruera en orkan i förväg men genom flera samverkande faktorer kan under rätt betingelser det tidigare (väder-)systemet falla samman och det nya träder fram och uppstår (eng: emerge) ur de komponenter som tillsammans skapade det dynamiska systemet. Andens vind blåser vart den vill. Det vi kan veta är vi kan inte låta bli beroendet eller att söka varandra. Det tycks vara en nedlagd komponent, skriven i skapelsens väv. Vi kan veta att kärlek kan uppstå, erfaras. Men hur och när beror på förutsättningarna i stunden.

Människans sökande efter gud är kanske att hon anar en relation hon inte känner till. Söker hon därför att relationen finns nedlagd som ett motivationssystem i henne? Skapas gud genom människans sökande? Skapas människan genom guds sökande? Kan gud alls definieras efter mänskliga mått eller hör gudserfarenheter till mellanområdet som bara kan erfaras i det implicita? I satsen att tro på (gud) är kanske mer betoningen på verbet tro, en handling, mer sant än att tala om att ”ha” en tro (substantiv) eller att tala om gud som något bestämt.

Anders Wesslund