Ömsint uppmärksamhet

Det talas ofta om kärlek i kristna sammanhang. Vi känner väl alla ett litet obehag inför begreppet. Vad är det egentligen? Kärlek har kunnat dölja både fysiska och psykiska övergrepp på människor i beroendeställning, inte minst mellan föräldrar och barn. I flera av Bibelns skräckberättelser talas om en Gud som tuktar oss för vårt eget bästa. Självklart innebär livet många törnar, smärta och lidande. Och visst mognar vi som människor genom de motgångar vi går igenom. Men det rättfärdigar inte på något vis att någon enda människa medvetet förorsakar lidande för någon annan. Minst av allt i uppfostrande syfte!

Kärlek har också tolkats som en eftergivenhet, en tystnad inför ondskan. Man ingriper inte mot något orättfärdigt antingen för att man är rädd eller för att man djupast inser att man tjänar på sakernas tillstånd för sin egen bekvämlighet. Och så klär man passiviteten i ett förment överseende, som också kan få benämningen kärlek.

Vi vet också att kärlek varken har med förälskelse eller trofast vänskap att göra heller, även om kärleken ofta kan ha sitt ursprung i den typen av relationer. Kan man göra en bibelteologisk tolkning av fenomenet kärlek?

Jag har låtit mig inspireras av profeten Mika 6:8: ”Människa, du har fått veta vad det goda är, det enda Herren begär av dig: att du gör det rätta, lever i kärlek och troget håller dig till din Gud.” Översättningen är mer än lovligt vag och döljer egentligen ett explosivt innehåll.

Att göra det rätta handlar i bibliskt sammanhang om rättfärdighet som i sin tur inte har något med rättvisa att göra. Rättfärdighet visar mer på en överdådig generositet, precis som den skapande Guden som ger allt liv i överflöd. Visst, vi ska tacka för det, men än mer ska vi mima Gud och göra likadant mot vår nästa. Då blir vi trovärdiga. Det gäller både det materiella och andliga, inte minst att kunna förlåta. Inte att bara gå förbi en oförrätt, utan att bemöda sig om sanning, gottgörelse och upprättelse av såväl offer som förövare.

Att troget hålla sig till Gud är att vara ödmjuk. Ödmjukhet som dygd missförstår vi också. Dag Hammarskjöld har i en av sina dagboksanteckningar skrivit att ”Ödmjukhet är att inte jämföra sig”. Vi ska vandra upprätta inför Gud och vår nästa, inse våra gåvor och begränsningar och vara stolta över de förmågor Gud har givit oss.

Att leva i kärlek, vad annat är det än att erkänna att vi alla är skapade av samma kött och blod? Vi är en enda mänsklighet och vi möter Gud i varandra när vi visar varandra en ömsint uppmärksamhet. Ömsint i bemärkelsen att vi ser den andre med Guds ögon, inte med våra småskurna och dömande ögon. Uppmärksamhet, att vi bryr oss om vår nästas hela liv. Det handlar om att konkret ge av sig själv, sitt eget, för att den andre ska bli uppmärksammad och bekräftad. Då, och först då, lever vi i en äkta kärlek.

Det enda Gud begär av dig är att du vandrar i ödmjukhet och inte jämför dig med andra, att du handlar rättfärdigt med en överflödande generositet och att du visar en ömsint uppmärksamhet mot din nästa, alla andra du möter, och i dem ser Gud själv.

Sr Madeleine Fredell OP

One Response to Ömsint uppmärksamhet

  1. Anna Karin Hammar skriver:

    Jättefin text av Sr Madeleine, som ett friskt rinnande vatten, en bön i mitt hjärta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: