Samtidens outhärdlighet

25 oktober 2015

Samtiden är närmast outhärdlig.
Bakomvarande veckas nyheter har burit på en extra tyngd. Jag tänker på bilder och texter som nått oss om människors utsatta situation på Balkan på väg norrut, på Lesbos där människor ramlar ihop i leran och regnet. Flyktingar. Mammor i jeans och jacka, barn med gympadojor med kardborrband och små färgglada ryggsäckar. Ensamkommande killar, förtvivlade röster vid stängslen: ”Släpp in oss!” Till det har nyheterna kommit om anlagda bränder i blivande flyktingförläggningar och de närmaste dagarna om morden på Kronans skola i Trollhättan med rasistiska motiv.

Sverige och Europa är åter plats för främlingsfientlighet och rasism. Det har varit så en längre tid nu; först i Frankrike och östra Tyskland, på Balkan på 80-90-talen. Rasbråk i Brixton och brittiska städer. Smygande har det kommit också till Skandinavien, för att plötsligt vara en del av våra nordiska samhällen. Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet, Sverigedemokraterna, Sannfinländarna är etablerade partier.

Det är samhällen som alltmer brustit, där framgång och välstånd vuxit för stora grupper samtidigt som andra hamnat utanför. Det är samhällen som inte längre haft annat än ytliga frihetsideal, konsumtion och materiella värden som politiska projekt. Makt har förflyttats; mer osynlig in i anonyma konferensrum hos storföretag och internationella ekonomiska institut, mer privat till medelklassens hem där val görs från barns skolor till privata inköp och inredning. Samtidigt kan lyx och fattigdom leva sida vid sida i Europas storstäder, som t ex i Islington i London (http://www.svd.se/stadsdelen-med-de-gigantiska-klyftorna).

Efterkrigstidens årtionden där klyftor jämnades ut har följts att tre decennier av ökande klyftor, mindre av gemensamt samhällsbyggande, privatisering av välfärd och allt större utanförskap. När så krigen, med geopolitiska rötter i Mellanöstern, skapar stora flyktingskaror samtidigt som de europeiska samhällena krackelerar, då har slussarna öppnats för främlingsfientliga krafter. Jämförelser med 20-30-talen har gjorts.

Liksom då har samhällena alltmer polariserats. Idag finns goda krafter med frigörande av ideella krafter för flyktingar å ena sidan och näthat, mordbränder och sabotage mot flyktinglokaler å den andra. Den tjugoårige Anton, mördaren i Trollhättan, agerade ut sitt hat i ett sammanhang. Hans dåd går att begripa hur fasansfullt det än är.

Det är analysen av samtiden och dessa sammanhang som är utmaningen för våra länder idag. Ska utmaningarna klaras, flyende människor få en framtid och främlingsfientlighet minskas finns lärdomar från det som ledde fram till 2:a världskriget. Och hur regeringar byggde samhällena därefter. Våra samhällen behöver slå in på jämlikhetens väg igen.

 

Anders Wesslund


Den gyllene argumentationstråden

05 juni 2012

Jag söker frenetiskt, nästan vilt efter den perfekta argumentationstråden. Jag är nämligen övertygad om att den finns, den gyllene tesen, diamantbeviset och orddräkten därför att all form av främlingsfientlighet är en rädslans diktatur, en primal instinkt som gör sig bäst och endast i djurens värld. Jag söker alltså inte efter bevis för detta, bevis har jag så det räcker, men jag söker efter orden och argumenten som kan göra det jag menar så tydligt att även jag själv måste dra efter andan och häpna.

Enligt den klassiska retoriken bör en argumentation för att nå största framgång innehålla tre element, och håll ut nu på en kort tur trots tre grekiska ord: logos, etos och patos. Logos betyder ord, lag eller tanke och står i retoriken bland annat för att med tes och bevis leda en argumentation. Etos betyder sed eller karaktär, och i retoriken att den som talar iklär sig eller bär med sig en personlighet eller ett yttre som inger förtroende. Slutligen patos, lidelse, som i retoriken betyder att ikläda ett tal eller en talare med känslor som berör.

Så i mitt sökande stöter jag så på detta: Yasmine Elrafie är frilansjournalist och har skrivit om en rapport som Stockholms universitets Linnécenter för integrationsstudier presenterat och som kommer släppas i sin helhet senare i höst. Rapporten står att läsa om här, Yasmines text kan läsas i sin helhet här. Huvudpunkterna som Yasmin Elrafie tagit fram från presentationen av rapporten är:

  • ”Typinvandraren tillhör vid ankomst en urban välutbildad medelklass.
  • Samtliga invandrargrupper (grupperat på region) har en högre utbildning i snitt än svenskfödda. Särskilt andelen högskoleutbildade sticker ut.
  • De lägst utbildade invandrarna kommer från EU och de rika länderna.Trots detta får högskoleutbildade utlandsfödda män kvinnolöner.
  • De flesta invandrarna från Mellanöstern och Nordafrika är inte muslimer.
  • Det pågår ingen islamisering av Sverige. Åtminstone så sticker just muslimerna ut som den enda stora grupp som blir mindre religiös efter ankomst till Sverige, till skillnad från kristna och buddhister.
  • Det är invandrarmän som har svårast att komma in på arbetsmarknaden, inte -kvinnor.

Däremot stämmer det att utlandsfödda mår sämre än svenskfödda, är mer trångbodda än svenskfödda och att 70 procent hyfsat nyanlända är överutbildade till sina jobb och att 10 procent skickar pengar tillbaka till ursprungslandet. Och att 14 procent av de troende muslimerna uppger sig ha blivit trakasserade.”

Jag kommer i sökandet efter den gyllene argumentationstråden bli både moralisk och känslomässig. Men som argumentation för min tes gör sig detta utmärkt. Jag lovar återkomma med mer när rapporten presenteras i sin helhet!

Thomas Ekelund


Att se med båda ögonen

01 februari 2012

Förra veckan uppmärksammades tioårsdagen av mordet på Fadime på olika sätt. Och än en gång blossade debatten upp om hur vi ska se på hedersvåldet: går det att jämföra med andra former av våld mot kvinnor, eller är det en helt egen kategori?

 

Är det inte så att man måste ha båda perspektiven med sig för att inte hamna fel? De som har varit rädda för att stämpla ”de andra” och göda rasistiska föreställningar genom att betona den specifika kulturella kontexten har haft en poäng. Hedersvåldet blir begripligare och mindre exotiskt om vi påpekar att föreställningar om heder har funnits också i vår kultur. Alla som såg Downton Abbey påmindes om att kvinnor som hade haft sex innan de gifte sig ansågs vara ”damaged goods” och en skam för familjen en bra bit in på förra århundradet. Spår av den synen finns ännu, när tjejer som har gått över den osynliga gränsen för hur många sexpartners som är acceptabelt, blir kallade hora. Om man bara ser denna likhet med vår kulturs kvinnosyn, riskerar man att förbise det specifika i ”hederskulturen” och därmed avhända sig de redskap som gör det möjligt att hantera just denna problematik.

 

En annan minnesdag inföll också i förra veckan; Förintelsens minnesdag. Även där finns något av samma diskussion. Går förföljelsen av judar att jämföra med andra former av rasism, eller är den ett alldeles unikt särfall? När deltagarna i en internationell kurs på Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem hade varit på Yad Vashem, Förintelsemuseet, kommenterade en tanzanisk deltagare: ”I have seen this before. I was in Rwanda.” Hon hade ett annat perspektiv än en västeuropé, för henne var detta ett av flera folkmord.

 

Även här finns det risker med att betona antingen det partikulära eller det universella. Om vi betonar det allmänna, ett folkmord bland andra, riskerar vi att förbise, och inte ta ansvar för, det specifika i förföljelsen av judar och inte minst kyrkans stora roll i detta. En relativisering kan innebära en förminskning, och tendenser till en sådan retorik kan vi se i Mellanöstern och andra delar av världen. Men, om man ser antisemitismen som en ”smitta” som ständigt hotar att blossa upp, är risken att man gör juden till det eviga offret, antisemitismen blir till ett öde som inte går att undvika.

 

Vi måste använda båda ögonen för att få djupseende. Det finns rasism/ främlings-fientlighet, och det finns patriarkala strukturer, som har liknande ingredienser över hela världen. Men detta tar sig alltid partikulära uttryck. Det finns historiska och kulturella skillnader, som man måste ta på allvar om man ska kunna bekämpa förtrycket. Kanske är allt detta självklarheter. Men alltför ofta blir vi fångade i ett perspektiv, i en lojalitet, som kanske hindrar oss att se hela bilden. Det är inte lätt att hålla samman de två perspektiven, det universella och det partikulära, men vi måste försöka.

 

Helene Egnell