Det häftiga andetaget

19 juni 2012

Tydliga konflikter gör det lätt att ställning. Vietnamkriget var tydligt, en stormakt som angrep ett litet fattigt land. Det moraliskt självklara gjorde det svårt att stanna kvar i det kalla krigets världsbild. Det gick inte hem att hävda att ett litet land angreps för att sätta stopp för kommunistisk infiltration. Den moraliska frågan tog kommandot över den politiska, till slut även i USA.

Algerietkriget var annorlunda, få minns det nu. Algerierna kämpade för frihet och ville inte längre vara en fransk provins. Samtidigt ville man bli av med den franska överklassen. Drakoniska våldsdåd gjorde att fransk-algerierna flydde till Frankrike, men mötte kallsinne. De kallades svartfötter (pied-noirs), hade levt ett gott liv i Algeriet, och hamnade i flyktingläger. Vem skulle vi ta ställning för? Algerierna som kämpade för frihet med grymma våldsdåd? Flyktingarna till Frankrike, vana vid ett gott liv, som blev förlorare och tvingades leva i flyktingläger, som ingen hade förberett? Hade alla både rätt och fel?

 Den arabiska våren fick oss att jubla. Vanligt folk gick ut på gator och torg och störtade avskyvärda diktatorer. Vi kände att de som hade rätten på sin sida fick den politiska makten. Men de första valen ledde till resultat som vi inte tänkt oss. Partier med brett folkligt stöd visade sig ha frihetsinskränk-ningar på sin agenda. När kopterna, en minoritetsgrupp uttryckte oro för partier nära det muslimska brödraskapet drog vi ett häftigt andetag. Än värre när de verkar föredra en president, som var del av den gamla förtryckarregimen.

Konflikten i Syrien är moraliskt glasklar. En grym diktator låter mörda kvinnor och barn. Rysslands och Kinas ledare driver ett cyniskt maktspel som gör blodbadet möjligt. Vi ser tydligt vem som handlar moraliskt förkastligt. Men drar ett nytt häftigt andetag, när vi hör att kristna syrianer i Södertälje stöder diktatorn, han skyddar oss, hans regim är vår säkerhet läser vi.

  Politik är att välja mellan olika alternativ för hur samhället skall se ut. Valet påverkas av att vi också har grundläggande värderingar. Svaret på frågan om vad som är rätt och fel är inte entydigt, men styrkan i genomslaget för etiska och moraliska värderingar blir starkare, när vi ser en tydlig orättvisa. Det blir lätt att ta politisk ställning när den starkare slår den svagare, när en grupp får stora ekonomiska förmåner på bekostnad av andra.

 Hur fungerar värderingar i ett land med hög grad av jämlikhet? Och vad händer om politiska krafter ändrar detta? Vi har sett hur höger och vänster samlas i mitten. Det gamla skattesänkarpartiet kallar sig arbetarparti, det gamla arbetarpartiet motsätter sig inte vinst i välfärden. Det som avgör val är plånboksfrågor eller partiledarnas genomslag i rutan. Däremot gamla värdeladdade ord som solidaritet, individens frihet har fått en ny svagare innebörd. Juholt försökte med  klasskampsretorik, som inte ens socialdemokrater stod ut med. När starka moraliska övertoner inte stämmer med den upplevda verkligheten i samhället, är det då vi drar det häftiga andetaget?

Ibland tar kyrkan ställning i politiska frågor, vi minns påskuppropen. Det sker utifrån tro och värderingar – vår tro tvingar oss att se orättfärdigheter i samhället och protestera. Det väcker  motstånd. Kyrkans budskap ska stanna innanför väggarna, inte hoppa in i samhällsdebatten, inte ta ställning för det ena eller andra partiet. En stark inre övertygelse ändra politikens sekulära förutsättningar alltför mycket. Det självklara fria valet mellan politiska alternativ får en slagsida, därför att frågan om vad som är rätt och fel blir viktig. Våra politiker tenderar att undvika värderingsargumenten eller väljer bara dem som gynnar den egna agendan.

Vad betyder Jesu ord om att Guds rike är invärtes i er? Att det ska stanna där, eller att vi ska drivas av en stark inre övertygelse? Vi ska inte vara tysta, när vi ser det som är fel. Kan det häftiga andetaget vara en klokhet, när den faktiska verkligheten är svårtolkad? Och kan tystnad inför övervåld och maktövergrepp vara ett brott mot den innersta kärnan i våra egna liv?

 

Erik Lundgren