Nutidshistoria och historielöshet

21 december 2014

När Sverigedemokraterna fällde regeringens budget den 3 december skrevs ett obehagligt datum in i nutidshistorien. Man behöver gå förbi spelteorierna om makten, om vems fel och ansvar det handlar om. Man behöver gå tillbaka i historien. Det som händer nu i Sverige påminner om vad som skedde med Weimarrepubliken (läs gärna Peter Englunds essä,finns här: http://www.peterenglund.com/textarkiv/weimarrepubliken.htm
i Europa och i Sverige på 30-talet. Historielösheten och aningslösheten är påtaglig (se även http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/ola-larsmo-liberalerna-borde-inte-skratta-bort-sitt-ansvar/). Det verkar inte som om människor förstår vilka krafter det är som är på väg att släppas lösa igen. Ja, de har varit lösa i övriga Europa åtminstone ett par decennier, men i Sverige var Sd så sent som 2002 ett marginellt parti. Få kände då samhörighet med Sd och dess kärna.

Idag har det partiet mer än 13 % av rösterna och mer än 15 % i nya opinionsmätningar trots att människor vet om ledarna främlingsfientliga rötter, trots att högt uppsatta använt järnrör mot invandrade svenskar. Många av de 800 000 som röstade på dem vet att partisekreteraren tagit bladet från munnen i DN 14/12(http://www.dn.se/val/nyval-2015/den-leende-nationalismen/) och delar upp människor som får höra till nationen eller inte, och som i det sammanhanget talar om samer och judar – två etniska grupper så utsatta för rasistiskt förtryck!

Björn Söder förmedlar ett genomtänkt program där nationalism av tysk tradition; blod och jord, till de egna lokalpolitikerna och oss övriga medborgare. Det är ett parti där medborgarskap är inte längre kopplas till de mänskliga fri- och rättigheterna, som för samtliga övriga partier i Sverige. Det är ett parti där demokrati inte har med internationalism att göra utan med snäv nationalism.
Det enda positiva med Björn Söders tydlighet är att det tvingar oss människor att reflektera över våra demokratiska fri- och rättigheter, vad de är grundade i och vad för historiska segrar det handlat om som burits fram av de liberala och socialistiska traditionerna.

Men dagens situation handlar inte främst om nationalism. Det handlar om spåren efter 25 -30 år av nyliberalism i Europa, en eliternas självsäkerhet, en triumfatorisk och enfaldig syn på det kapitalistiska systemets överlägsenhet efter murens fall, en globalisering som ökat klyftor både mellan nord och syd och inom i-länderna. Den ryckte fram också i Sverige där ”rosornas krig” och kanslihushöger var början till att socialdemokratin tappade både makten och orienteringen. När så Alliansen kom till makten 2006 skedde också en kraftig nedmontering och kursändring av välfärdssystemen. Sällan har någon regering så systematiskt raserat och omfördelat resurser som skett dessa år. Från 1945 till 1980 ökade jämlikheten i Sverige. Sedan dess har ojämlikheten långsamt ökat för att dramatiskt växa de sista åren under en ideologiskt påhejad individualism med valfrihetsiver för medelklassen att välja bort samhörighet med dem man inte vill identifiera sig med.

Sd:s framgångar är frånvaron av kamp kring intressekonflikten som rör fördelningen. När så Sd fäller regeringens rödgröna budget, har Löfvén och (s) bara samarbete med dem som drivit på segregationen hårdast att vända sig till. Nu är ordet för dagen ”samarbete”. Kring vad? Kanske det är nödvändigt på kort sikt för att de samlade demokratiska krafterna ska sätta stopp för en nationalistisk agenda som gör ”rätt” identitet till det kriterium som avgör rätten till medborgarskap. Men på inte allt för lång sikt vilar ansvaret på alla att – liberaler, socialdemokrater, kristdemokrater eller vad man är – att förstå att nationalismen med syndabockstänkande träder fram i alla samhällen där men medvetet låtit klyftorna bli för stora. Det är inte en slump att läget är så allvarligt som det är i Sverige idag. Det är komplexa faktorers samverkan men med konsumtionsavguden som herre och med de ökade klyftorna som motor. Sd:s framgångar springer fram ur rädslan att förlora i ett samhälle som inte längre vill hålla samman.

Den kristna julens budskap är hoppfullt just för att evangeliet spränger nationalismens gränser. Det finns ingen svensk kyrka, bara en världsvid. Adventstidens förberedelse inför julen, Bereden väg för Herran, handlar om rättvisa när Johannes döparen talar om att ge bort den ena av sina skjortor och när Maria talar om guden som störtar mäktiga och härskare från sina troner medan fattiga och utslagna höjs upp. Berg sjunker och djup stån upp genom att rättfärdigheten breder ut sig. Det handlar om att öppna sina sinnen för sina medmänniskor, medveten om att den gud man själv bekänner var hemlös vid sin födsel för att strax därefter bli flykting.
Julbudskapet känns mer allvarligt än på länge i år.

Anders Wesslund


Senmodern tro

19 oktober 2014

Lars fina text på bloggen 29/9 om förmodern och modern verklighetstolkning vill jag fortsätta reflektera kring. Genom att tänka kring tro idag i kristen och europeisk kontext innebär att leva och tänka efter Upplysningen. Genom Upplysningen har människan blivit myndig och därmed befriad ur (religiösa) traditioners förtryck. Samtidigt pekar Lars på hur den östliga, ryska kulturen hjälper oss att se att genom detta genombrott i historien gick något grundläggande mänskligt också förlorat.

Vi kan se att religionen behöver den sekulära kraften, att den befriar. Vi ser samtidigt hur verkligheten blir kall om enbart distans och rationalitet får råda. Modernitet; post-, och senmodernitet är stum kring lidandet, delandet, solidariteten. Frikopplad från större ideologier och frånkopplad från en tidigare religiös föreställningsvärld har krass nyliberalism, d v s en snäv och andefattig dyrkan av kapitalistiska idéer, lett till ett farligt läge i Europa igen. Upplysningens liberala idégods har urholkats och socialismens profetiska laddningar förlorats. Motreaktioner finns både i religiös fundamentalism och nationalistiska och fascistiska idéer som gärna lånar religionen till att demonisera och utestänga ”den andre”. Båda handlar om återgång till tider som inte längre finns. Ingen av dem är befriande krafter utan vill återföra människor till lydnad och underordning. När de ihjälsegrande och sekularistiska (obs! ej sekulära) EU och religiösa USA ska möta detta, har de ingen moralisk styrka längre varken inom sina egna länder, i förhållande till gamla öst (Ryssland) eller till den muslimska världen. Både religiösa fundamentalister och nykonservativa med fascistiskt idéstoff kritiserar dem på det sociala området – och erbjuder sina alternativ.

En religion som inte vill fly behöver både kritisera de grunda kapitalistiska marknadsliberala idéerna och ge tillbaka lidandets dimension i tron. Här behöver religiösa humanister ur alla trostraditioner finnas med tillsammans i dialogen om vägen framåt. För oss kristna är det inåt en kritik mot fortsatt omogna trosföreställningar/borgerlig religion och utåt en kritik mot den förhärskande tillväxt- och konsumtionskapitalism vi lever i. Det handlar om att erkänna att Gud är död för att kunna tro och hävda att Gud fortfarande är.

Anders Wesslund