Varför misslyckas uppror?

23 april 2014

Den arabiska våren gav hopp. Vi hörde de ivriga rösterna och såg vreden som var så stark att presidenten fördrevs. Men det slutade med alternativen sekteristisk fundamentalism eller militären. Samma hänförda röster hördes på Maidan, den folkliga vreden var stark, presidentens situation blev omöjlig. Men vad händer sedan? Lenins folkliga revolution, liksom Maos eller Castros förråddes och översattes med förtryck. Hur ser mönstret ut? Blir det samma nu?
De folkliga spontana upprorens psykologi är lätt att förstå. Frustration, ilska eller oro för egen och barnens framtid. Men det är individer som hörs, det är tydligt att det saknas en tydlig organisering, som kan kanalisera folkets många och olika röster. Den tidiga arbetarrörelsen knöt an till fackföreningsrörelsen, och fann former för ett organiserat parlamentariskt agerande.
Vilka är alternativen i dagens kaotiska upprorsrörelser?
Militären. Uppenbart, makt och kulor vinner alltid. Vi såg det på Krim, kanske snart också i östra Ukraina.
Juridiken? Utomordentligt svagt, men ibland med förbluffande resultat. Förföljda homosexuella i Indien, som levt i misär och gjort lokala uppror, får plötsligt stöd av Indiens högsta domstol, och får samma rättigheter i samhället som andra grupper.
Klasshatet? Rötter i upplevda orättvisor i samhället som inte stod ut med ordningen. Men väl vid makten kom samma klasshat att driva fram förtryck av oskyldiga, massavrättningar och Gulag.
Nationalism? Förmåga att hålla samman människor, men facit är förskräckande, vi såg det senast i Jugoslavien och nu i Ukraina.
Förnuft? Upplysningstiden ledde till en fransk revolution med giljotiner, men låg också bakom kolonialismen. Som medel för att genomföra omänskliga handlingar visar sig också förnuftet sakna något.

Vilka är de reella alternativen för när stora folkliga massrörelser organiseras för att ge folket demokrati och frihet? Gandhi fann ett sätt, Kongresspartiet kunde översätta icke-våldsideologin med rötter i hinduismen till politiska alternativ, som fortfarande trots korruption och maktpolitik ändå tycks bevara något av sin kärna.
Mandelas försoningspolitik hindrade en katastrof i Sydafrika, med allt sitt ackumulerade hat mot dem som begått oförrätter i rasismens namn.
Visar inte Gandhis och Mandelas exempel på vikten av värderingar? Ickevåld, universalism, jämlikhetsideal, försoning? Jag tror det. Och där spelar kyrkorna en roll. Men inte kombinationen kyrka och makt, där är historiska facit förödande. Tro och makt kan vara dödlig. Men tro och värderingar, att ta sin egen grundläggande ideologi på allvar, är inte det en möjlig kompromiss?
Kyrkorna expanderar, inte minst i Afrika och Sydamerika. Sekularism kan ta många former, en är den svenska, en annan den franska. Men sekulära värderingar, de brukar begränsas till intellektuella medelklassgrupper, men mobiliserar inte stora folkmassor.
Kyrkorna samlar ofta stora folkmassor kring sig i organiserad form. De härbärgerar ett grundläggande värderingssystem, som ibland kallas Guds rike, med utgångspunkt från människors inre, men med tydliga samhälleliga konsekvenser. Visst, samma samhälleliga former kan bygga på sekulära, förnuftsmässiga upplysningsideal. Men de stora massiva välorganiserade folkrörelser som kyrkorna representerar ett ytterligare instrument, som saknas i sekulära förnuftsstyrda organisationer med sin begränsade folkliga förankring. Globalt sett är den sekuläre svensken ett udda undantag, majoriteten av människorna på planeten har en gudstro, och den Gudsrikesvision som kyrkorna vårdar är dess tillgång. Jag finner därför att det som brukar kallas kyrkornas bistånd, och som nu alltmer orienterar sig mot fattigdomsbekämpning och till uppbyggnad av det civila samhället ger något som även revolutionärer kan lära sig något av. Inte alltid, inte överallt, men där kyrkorna finns och på lång sikt och kanske också på kort sikt.
Jag har mycket större förtroende för kyrkornas förmåga att skapa försoning än för EU:s utrikesministrar, vars verktyg är juridik, maktmedel, förnuft och ibland något mycket värre.

Erik Lundgren


Tro eller förnuft?

21 juli 2012

Ett osunt finansiellt system får just nu uppmärksamhet för oetiskt beteende. När Nordeas styrelseordförande Björn Wahlroos oblygt försvarar orimliga löneförmåner för toppchefer, som finns nära företagsmakten reagerar vi. Om enbart 5 % av finanskapitalet går till produktiv verksamhet, resten till spekulation med pengar som människor sparar för legitima egna ändamål, då har vi starka skäl att ifrågasätta den personliga moralen hos finanskapitalets aktörer.

Vilken grund finns det för en moraluppfattning? Förnuft och empati säger några, också religiös tro säger vi. Att förnuft och rationellt tänkande styr finansvärden är otvetydigt, frågan är förnuftigt nog? Är det individers egoistiska förnuft eller ett överordnat samhällsförnuft? Och vem gäller empatin? Nära medarbetare, som har nära till styrelserummen, eller folket på golvet? Förnuft eller empati när de anställda är för många för en rationell verksamhet? Religiösa värderingar då? De sist anställda vingårdsarbetarna? De passar inte alls in i bilden.

Det finns en annan industriell verksamhet, som fått en nymornad uppmärksamhet. Antipsykos-preparatet Tofranil dras in med kort varsel, trots stor användning på grund av god effekt och lågt pris. Initierade menar att låg lönsamhet ligger bakom beslutet.

GlaxoSmithKline fick nyligen punga ut med ofattbara 3 miljarder dollar i böter. Det gällde läkemedel till unga där den vetenskapliga dokumentationen som redovisades var falsk eller missledande. Ett stort antal läkare hade engagerats för kampanjen med ekonomiska villkor, som bäst beskrivs som mutor.

Vilka moraliska överväganden gjorde de olika aktörerna? Företagsledningarna räknar in bötesbeloppen i den ekonomiska kalkylen för preparat, som har tveksam effekt. Hur ser de individuella köpta läkarnas etik ut? Det är lätt att fördöma dem. Men det finns en större fråga. Hur ser de förnuftiga skälen för ett etiskt beteende ut, när det ekonomiska förnuftet säger något annat? Det sätter frågan om förnuft som grundval för etik i fokus. Etiskt förnuft mot annat rationellt tänkande.

Nyligen diskuterades i Nature ett tilltagande hälsoproblem i Afrika och Asien (http://proxy.ub.umu.se:2274/nature/journal/v487/n7406/full/487163a.html). I fattiga länder med otillräckliga resurser för hälsovård säljs stora mängder antibiotika elle antimalariamedel som är verkningslösa. Antingen har resistens utvecklats, eller de ges med otillräcklig kunskap. Ofta intas medlen i otillräcklig dos eller under otillräcklig tid. Nätförsäljning, falska verkningslösa kopior florerar. En stor roll har lokalt högt respekterade doktorer, sköterskor eller barnmorskor, som kan dryga ut sin ekonomi i ett oreglerat system, med många outbildade aktörer och otillräckliga offentliga medel.

Förnuftigt? I själva verket livsfarligt i ett globalt perspektiv, det kommer att kraftfullt bidra till spridning av resistenta bakterier. För individer ekonomiskt förnuftigt, för samhällen och stater katastrofalt. Empatiskt? På lokal nivå ja, att ge hjälp till den som behöver det. Men orättvist, de fattigaste som inte har råd med en utbildad doktor för betala för verkningslösa läkemedel. Och vi i den privilegierade värden slår larm. Det som i grunden är ett etiskt problem förvandlas till ett hot mot de ännu fungerande antibiotika som vi själva behöver.

Religiös tro då? Kyrkorna har omfattande lokala nätverk, den långa traditionen med läkarmissionärer är en tillgång. Kyrkornas stöd till utbildning, till civilsamhällen är omfattande. Läkare utan gränser och liknande organisationer har inte den religiösa motiveringen, men arbetar med samma agenda. Dessa goda krafter för en bättre värd nämns bara i förbigående i Nature-artikelns långa lista på tänkbara åtgärder. Den kraft som finns i kyrkors och engagerade människors inre övertygelser, vare sig det är tro på Gud eller på människors lika värde är en sorgligt underskattad resurs. Hur gör vi för att den ska växa?

 

Erik Lundgren


Att tämja djävulen inom oss

24 oktober 2011

Blir världen bättre? Minnet av 1900-talets alla fasor gör det lätt att tro att våldet ökar. Statistiken visar att det är tvärtom. Under medeltiden mördades omkring 40 per 100 000, nu är siffran nere i 1,3 i den västliga världen. Undantag finns, i Centralamerika är den t o m högre än under medeltiden i Europa.

Steven Pinker, en välkänd psykolog och språkvetare vid Harvard University påpekar i en tänkvärd artikel (Nature, 309-311, 2011) att trots våldet under världskrigen, så har något hänt under andra halvan av 1900-talet, nämligen en förbluffande minskning av våld i mellanmänskliga konflikter. Krig mellan stater är jämförelsevis få, inbördeskrig dödar färre än mellanstatliga krig. Och färre har dött i mellanstatliga konflikter under 2000-talets första årtionde än de fem som föregick.

Vad är förklaringen? Pinker avfärdar evolutionära förklaringar, evolutionen behöver längre tid. Empati bygger på flyktiga känslor, och förklarar inte trendbrottet. Han avfärdar moral; religion och ideologi har troligen åstadkommit mer folkmord än hindrat dem. De ägg som knäckts i folkmord för att skapa utopiska omeletter, överträffar i antal de avskyvärdheter som amoraliska erövringar har gjort, lyder hans spetsiga formulering

Det han framför är förnuftet, utan att ange skäl för det, åtminstone som förklaring för trendbrottet. Den djupaste motiveringen ligger i det förnuftiga att inse att det finns ingen logisk motsättning mellan två påståenden; ”det är dåligt för dig att skada mig” och ”det är dåligt för mig att skada dig”. Informationsinnehållet ändras inte av bytet av pronomina. Det är tydligt att det dubbla kärleksbudet ligger nära.

Pinker bortser från att Hitler och Goebbels inte saknade förnuftiga argument för ett Lebensraum för tyskar efter första världskriget. Det kan finnas förnuftiga argument hos gängkrigare i El Salvador, som gör att dödstalet med råge överträffar dödstalet under medeltiden.

Det finns förnuftiga skäl för en ohämmad kapitalism. Vi vet inte just nu om dess kris kommer att slita sönder samhällen så att våldet ökar, om den historiskt sett fridsamma period vi lever i bara är en parentes. Liksom kapitalism behöver regleras, så behöver även förnuftet spärrar, inre moraliska begränsningar men även inre drivkrafter. Humanism och förnuft kan gå hand i hand, båda behöver varandra. Man kan humanismen lämna förnuftet åt sitt öde? Och hur ser dialogen ut med humanister, som anser att förnuftet i sig är tillräckligt som värdegrund för ett fridfullt, lyckligt, mänskligt samhälle?

Erik Lundgren