Tro eller förnuft?

21 juli 2012

Ett osunt finansiellt system får just nu uppmärksamhet för oetiskt beteende. När Nordeas styrelseordförande Björn Wahlroos oblygt försvarar orimliga löneförmåner för toppchefer, som finns nära företagsmakten reagerar vi. Om enbart 5 % av finanskapitalet går till produktiv verksamhet, resten till spekulation med pengar som människor sparar för legitima egna ändamål, då har vi starka skäl att ifrågasätta den personliga moralen hos finanskapitalets aktörer.

Vilken grund finns det för en moraluppfattning? Förnuft och empati säger några, också religiös tro säger vi. Att förnuft och rationellt tänkande styr finansvärden är otvetydigt, frågan är förnuftigt nog? Är det individers egoistiska förnuft eller ett överordnat samhällsförnuft? Och vem gäller empatin? Nära medarbetare, som har nära till styrelserummen, eller folket på golvet? Förnuft eller empati när de anställda är för många för en rationell verksamhet? Religiösa värderingar då? De sist anställda vingårdsarbetarna? De passar inte alls in i bilden.

Det finns en annan industriell verksamhet, som fått en nymornad uppmärksamhet. Antipsykos-preparatet Tofranil dras in med kort varsel, trots stor användning på grund av god effekt och lågt pris. Initierade menar att låg lönsamhet ligger bakom beslutet.

GlaxoSmithKline fick nyligen punga ut med ofattbara 3 miljarder dollar i böter. Det gällde läkemedel till unga där den vetenskapliga dokumentationen som redovisades var falsk eller missledande. Ett stort antal läkare hade engagerats för kampanjen med ekonomiska villkor, som bäst beskrivs som mutor.

Vilka moraliska överväganden gjorde de olika aktörerna? Företagsledningarna räknar in bötesbeloppen i den ekonomiska kalkylen för preparat, som har tveksam effekt. Hur ser de individuella köpta läkarnas etik ut? Det är lätt att fördöma dem. Men det finns en större fråga. Hur ser de förnuftiga skälen för ett etiskt beteende ut, när det ekonomiska förnuftet säger något annat? Det sätter frågan om förnuft som grundval för etik i fokus. Etiskt förnuft mot annat rationellt tänkande.

Nyligen diskuterades i Nature ett tilltagande hälsoproblem i Afrika och Asien (http://proxy.ub.umu.se:2274/nature/journal/v487/n7406/full/487163a.html). I fattiga länder med otillräckliga resurser för hälsovård säljs stora mängder antibiotika elle antimalariamedel som är verkningslösa. Antingen har resistens utvecklats, eller de ges med otillräcklig kunskap. Ofta intas medlen i otillräcklig dos eller under otillräcklig tid. Nätförsäljning, falska verkningslösa kopior florerar. En stor roll har lokalt högt respekterade doktorer, sköterskor eller barnmorskor, som kan dryga ut sin ekonomi i ett oreglerat system, med många outbildade aktörer och otillräckliga offentliga medel.

Förnuftigt? I själva verket livsfarligt i ett globalt perspektiv, det kommer att kraftfullt bidra till spridning av resistenta bakterier. För individer ekonomiskt förnuftigt, för samhällen och stater katastrofalt. Empatiskt? På lokal nivå ja, att ge hjälp till den som behöver det. Men orättvist, de fattigaste som inte har råd med en utbildad doktor för betala för verkningslösa läkemedel. Och vi i den privilegierade värden slår larm. Det som i grunden är ett etiskt problem förvandlas till ett hot mot de ännu fungerande antibiotika som vi själva behöver.

Religiös tro då? Kyrkorna har omfattande lokala nätverk, den långa traditionen med läkarmissionärer är en tillgång. Kyrkornas stöd till utbildning, till civilsamhällen är omfattande. Läkare utan gränser och liknande organisationer har inte den religiösa motiveringen, men arbetar med samma agenda. Dessa goda krafter för en bättre värd nämns bara i förbigående i Nature-artikelns långa lista på tänkbara åtgärder. Den kraft som finns i kyrkors och engagerade människors inre övertygelser, vare sig det är tro på Gud eller på människors lika värde är en sorgligt underskattad resurs. Hur gör vi för att den ska växa?

 

Erik Lundgren


Mördarappar

09 oktober 2011

Hur många artiklar fångas vi av på grund av en bra rubrik? I ett av de senaste numren av prestigfyllda Nature läste jag; Military robotics and ethics: A world av killer apps. Mördarappar vad är det? Författaren, P W Singer menar att en del renodlat militär forskning har för alltid ändrat historien. Manhattanprojektet syftade till att få in maximal sprängkraft i minimal volym, men det var en forskning som revolutio- nerade fysiken, ändrade energiproduktionen och världspolitiken.

Just nu ökar användningen militärt av förarlösa flygplan. De kan användas utan krigsförklaring som i Libyen samtidigt som det anses rätt att försvara dem vid angrepp. Redan sker även en civil användning för övervakning. Singer ger flera spektakulära exempel på ny utveckling, sensorer på konstgjord hud, som ser ut som en tatuering, men som är ett kraftfullt verktyg för övervakning.

Det principiella argumentet är att sådan teknologisk utveckling sker genom ingenjörer och forskare, som bara ser direkt till den teknologi som utvecklas. Att det finns filosofiska, etiska, samhälleliga och politiska problem förnekas av 60 % av involverade amerikanska forskare inom området, enligt Singer. 

Sverige har ett väl etablerat system för etisk bedömning av forskning som gäller människa, och det finns ett gemensamt europeiskt system under implementering för försöksdjur. Den etiska bedömning som görs gäller enbart det aktuella experimentet, inte en tänkbar användning. Den som önskar studera dos-response för hjärtpåverkan av Zyklon B får förmodligen godkänt under vissa förutsättningar. Den moraliska bedömningen som användning av kunskapen innebär vilar hos andra, som dock inte har den systematiska etiska bearbetning som t ex medicinsk eller psykologisk forskning har.

Singer påpekar den undermåliga utbildningen i etik hos amerikanska forskare. Hur är det i Sverige? Det sker sådan undervisning vid tekniska högskolor, i medicinska och samhällsvetenskapliga fakulteter och även vid en del ekonomutbildningar. Företrädarna anser vid förfrågan att det är för lite, men det är dock rätt utbrett.

Det reser en annan fråga, undervisning om eller i etik? Hur undervisar man studenter om vad som är rätt och fel? Det finns flera internationella dokument (Nürnbergdeklarationen, Helsingforsdeklarationen) och nationella lagar (PUL, biobankslagen) som anses bygga på en gemensam värdegrund; respekt för individen, allas lika värde, rättvisa. Informerat samtycke är en hörnsten. Det lär sig studenter.

Det problem som jag ser är att det är lätt att följa lagar och förordningar, och det finns dessutom sanktioner. Men, om en forskare inte delar värdegrunden? Finns det ett staket finns det också hålrum mellan spjälorna.

Ove Bring har nyligen åstadkommit en imponerande volym om de mänskliga rättigheterna. Intressant nog avfärdar han Paulus roll och den tidiga kyrkans. Paulus sysslade enbart med privatmoral och familjeetik. Ett märkligt påstående om den som drev just frågan om ett universellt mänskligt värde mitt i den hellenistiska kulturens skiktade samhälle.

Dessutom, om förankringen av en värdegrund inte börjar i individen, var skall den då börja? Det är intressant att fundera på att det genomreligiösa USA tar så lätt på etikfrågorna som Singers artikel påstår. Sverige har åtminstone både akademisk undervisning och ett regelverk trots att kyrkligt aktiva är en minoritet. Räcker det? Är demokratins yttre former robusta nog att värna om en humanistisk värdegrund om det inte finns en stark inre förankring hos alla? Den inre kompassen, hur skapas den?

Erik Lundgren