Erövringen demokratiernas grundstruktur

14 september 2016

Den mänskliga historien är full av erövringar. Härskare har med sina arméer lagt andra folk under sig. Makt genom rå styrka, med vapen som redskap. Början på den västerländska kulturens storhetstid och framväxten av humanismens idéer har skett sida vid sida, inte sällan har erövrandet legitimerats som utbredning av civiliserad kultur. Erövring av kunskap och rättigheter, men också av land, råvaror och folk. Väst historia är synonym med kolonialism.

I dagarna börjar SvT:s satsning Resten av landet med Po Tidholm som vägvisare. En stor del av denna rest, 58%, är Norrland. Vad förenar hälsinge- och pitebon med ca 60 mil emellan sig? Jo, att båda delar ett kolonialt arv. Det blir intressant att se hur väl programmet kan avtäcka och upplysa om just denna sanning.

 

Tidigare i sommar har en annan programserie sänts i SvT; Den våldsamma vilda västern. Det är en serie som försöker ge mer samlad kunskap om och förståelse bakom en mer mytisk bild av en tid i USA:s historia. Här finns trådar från amerikanska inbördeskriget till laglösheten, indianfördrivningen, erövring av land, till exploatering av naturtillgångar på liberalismens och kristendomens grund. Serien visar när den unga nationen koloniserade The Frontier på sin väg mot att industrialiseras och utbreda civilisationens goda dygder. Gemensam nämnare som kastar ljus över dagens amerikanska samhälle och dess moderna historia av återkommande krigföringar är vapnen, makten genom pengar – och våldet.

 

Våld, fördrivning och kolonial exploatering är också gemensam nämnare i dagens Mellanöstern och Central- och Östafrika, som vi i norra Europa främst möter genom de flyktingar som tvingats iväg för sin överlevnads skull. De laglösa tillstånd som råder i Libyen och flera stater söder och öster om Sahara följer i spåren av upplösta koloniala strukturer, där regimer i den postkoloniala eran nu fallit efter att tidigare regerat med stöd av sina forna kolonialmakter i Europa. Likadant är det i länder som Syrien och Irak idag. Muslimska brödraskapet, Al-Qaida, Nusrafronten, IS m fl har alla vuxit fram som reaktioner först mot brittisk och fransk kolonialism, på senare tid mot arabiska regimer med band till väst och USA med samtidig hårt styre över de egna folken. Den arabiska våren var försök att frigöra sig både från dessa förtryck och att söka en egen väg ofta uppfattat som segrar för den västerländska demokratins liberala värderingar. Våra demokratier vill dock sällan beröra sin egen historia och eget maktutövande. Dagens situation är beslut sprungna ur hur världskartan ritades om efter både första och andra världskriget och fortfarande styrs efter samma principer.

 

Tillbaka här i uppe i norr, i den egna svenska kolonialhistorien, begrundar jag hur exploateringen gått till och fortgår medan vi renoverar och bevarar torpet från 1860-talet i Furuögrund. Här växte sågverken fram i slutet av 1800-talet, nybyggare oppåt marka´ dikade ut och skapade åkertegar på kronotorpen medan samernas land exploaterades av stat och bolag. Än idag gäller de koloniala strukturerna för både ättlingar till dåtida samer och nybyggare. Än idag är det den starkes rätt som gäller och resurser som förs söderut. Även om NATO-planen flugit över marken och påmint om vapenmakten så är det främst pengarna som styr nu.

 

Så förenas öden, svenskars, samers och flyktingars, där de historiska trådarna tvinnats för länge sedan för att idag löpa samman. Än har inte västerlandets riktning utåt, erövringens filosofi, släppt taget. Vi kallar oss demokrater men än är humanismen inte mer än små bloss i mörkret.

 

Anders Wesslund


Du skall välja livet

16 juni 2015

Ett radioreportage av Cecilia Uddén i vintras har inte velat släppa taget om mig. Det handlade om den by, varifrån en grupp kopter som brutalt mördats av Daesh hade kommit. Cecilia Uddén kom till byn och förväntade sig gråt och klagan – men möttes istället av glädje. De döda var nu martyrer, deras släktingar och vänner firade att de kommit till himlen.
Jag tänkte på en facebook-sida som skapats av anhöriga och vänner till de tre unga muslimer som mördades av en islamhatande man i Chapel Hill, med namnet ”Our Three Winners”. Där beskrevs deras liv och engagemang, och den underliggande meningen var även här att de nu kommit till paradiset. Det naturligtvis fint med en minnessida över tre personer som uppenbarligen på olika sätt verkat för mänsklighetens bästa. Men att kalla dem vinnare, att de genom att bli dödade för sin religiösa tillhörighets skull, på något sätt hade vunnit en seger – det väckte ett motstånd mot mig.
När sedan en god vän som bevistat minnesgudstjänsten i Storkyrkan för det armeniska folkmordet berättade att en talare sagt ungefär ”utan martyrernas blod dör kyrkan”, då kände jag att vi nog måste fråga oss om det här med martyrskap verkligen är något vi ska upphöja i vår tid.
Att människor dödas för sin tro och övertygelse är alltid en tragedi, det är ingen som vinner på det, det är ett nederlag för mänskligheten. Visst är det stort när någon är beredd att gå i döden för att rädda en annans liv, eller för att kampen för rättvisa kräver det. Visst ska vi hedra deras minne som gjort saker som utmanat makten så att den velat göra sig av med dem – jag tänker på Oscar Romero som nyligen blev saligförklarad, och de fyra Maryknoll-systrarna som våldtogs och mördades vid samma tid i El Salvador men ännu inte blivit föremål för någon kanoniseringsprocess. Jag förstår också att man har ett behov av att skapa mening i det som skett när ens vänner och anhöriga mördats.
Men jag tänker också på att någon (jag tror det är den irländska teologen Mary Condren som utifrån den irländska erfarenheten var djupt misstänksam mot alla försök att heligförklara våld och död, men jag kan inte hitta citatet) har sagt att steget från att vara beredd att dö för sin tro till att vara beredd att döda för den inte är så långt. När leder hyllandet av de döda till en dödskult? Det är många som dödas för sin religiösa tillhörighet i Mellanöstern idag, bilder och videoklipp sprids på nätet, de väcker upprördhet – men väcker de vilja till försoning? Väcker de kärlek till Gud och nästan, vilket väl var tanken att martyrerna – vittnena – skulle göra? Nej knappast, de leder till hat och polarisering.
Det fanns en period i den tidiga kyrkan då martyriet upphöjdes till den grad att biskoparna blev tvungna att säga ifrån: målet med livet som kristen var inte att kastas för lejonen, utan att leva ett liv som vittnade om Kristus. Jag tänker att en god läsning i dessa dagar kan vara Vibeke Olssons Hedningarnas förgård, första boken i serien om slavinnan Callistrate. Eftersom hon inser att hennes dotter Sabina, som fötts med bara en arm, inte kommer att klara sig utan henne, väljer hon att avfalla från tron då hon ställs inför domstolen. Hon blir en antihjälte som väljer livet. I 5 Mosebok säger Gud till folket ”Jag tar idag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du skall välja livet, så att du och dina efterkommande får leva.”
När vi förfäras över de kristna som, jämte shia-muslimer, yezidier och andra minoritetsgrupper, förföljs, torteras och dödas idag måste vi hitta sätt att hedra dem utan att hylla själva döden som något stort och upphöjt. En grupp i den anglikanska kyrkan håller just nu på att utarbeta en ”theology of persecution”, en förföljelsens teologi, och jag hoppas att den blir en livets teologi, som vågar säga att det är enbart förfärligt att människor dödas för sin tro, men också visar på en väg att leva vidare och hylla livet trots allt.
Mitri Raheb skriver i Tro under ockupation om den palestinske poeten Mahmoud Darwish att han ”bytte från en teologi som stod för att man är beredd att dö för en övertygelse, till en teologi där man är villig att leva för den. Att dö för sitt land var inte nog. Det är redan alltför många som dött på alla sidor. Idag råder ett desperat behov av en livets kultur i Mellanöstern och i hela vår värld. På 2000-talet behöver vi leva för gemenskap mellan människor så att alla kan ha ”liv, och liv i överflöd” (Joh 10:10).
Helene Egnell