Vad gör vi med orden – vad gör orden med oss?

29 november 2015

För några veckor sedan kunde vi i en  debattartikel i DN läsa om hur utbredd den av vetenskapen vederlagda uppfattningen att det finns mänskliga raser är, uppdelat efter partisympatier. Inte oväntat hade SD-sympatisörer denna uppfattning i högre grad än några andra.
Men den tanke som slog mig var att det hade varit intressant att veta om det fanns någon korrelation mellan denna uppfattning och religiositet. Är aktivt kristna mer eller mindre benägna att tro att det finns raser? Och i samma stund sök en psalmrad upp i mitt huvud: ”bland alla mänskor, folk och raser här”. Den mycket älskade psalm 289, Guds kärlek är som stranden, visade sig torgföra uppfattningen att mänskligheten är uppdelad i olika raser! Visserligen vill psalmen säga att alla raser hör samman, men den utgår helt oproblematiskt från att människoraser är ett faktum.
Och detsamma gör psalm 97, vars refräng helt välvilligt förkunnar: ”varken tro eller ras eller namn sätter gränser.” Så kanske skulle en undersökning som tog med religion visa att aktivt kristna i högre grad än andra bär på föreställningen om mänskliga raser. I vår iver att förklara att ras inte spelar någon roll förstärker vi i själva verket idén om ras!
Kanske borde vi tänka på detta i nästa översyn av psalmboken? Jag är tveksam till att man i alla lägen ska ”redigera” äldre litteratur, men psalmboken är en bruksbok (vilket många kritiker av nya psalmböcker gärna bortser från) med normerande funktion. Båda psalmerna är skrivna av Anders Frostensson 1968, ett år då ”rasfrågan” var synnerligen aktuell genom kampen mot apartheid i såväl USA som Sydafrika, men då själva begreppet ännu inte hade ifrågasatts. Förmodligen skulle Frostensson inte önska att hans psalmer motverkade det syfte han skrev dem i.
En närliggande fråga är hur vi använder begreppen ”svart” och ”mörkt” för att beteckna negativa saker. Det var en ”svart” dag i Trollhättan den 22 oktober säger vi, vi lever i en ”mörk” tid med bränder vid flyktingförläggningar. Men när vi säger så använder ju ett språkbruk som stämmer överens med de rasistiska förbrytarnas sätt att tänka: svart hår och mörk hud är för dem något negativt. Kan vi hitta andra ord istället för metaforer som har med mörker och ljus att göra?
Erik Blombergs dikt ”Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där”, tonsatt som nummer 797 i Svenska kyrkans psalmbok, och Ylva Eggehorns ”Barn och stjärnor föds i mörkret” (744) kommer en bit på väg. Men kanske är det dags att gå lite längre i att upprätta mörkret som en god symbol. Mörker behövs för vila, för att frön ska gro. Ljus kan vara obarmhärtigt, att hålla fångar i ständigt upplysta rum är en form av tortyr.
Diskussionen om hur vi ska beteckna den extremistiska sekt som sprider död, skräck och förödelse inte bara i Mellanöstern utan också i Europa – Bör vi beteckna den Daesh för att inte spä på islamofobin genom att använda ”Islamiska Staten”, eller spelar det ingen roll?
Det finns olika teorier om hur vi påverkas av orden vi använder. Men jag tycker det är värt att begrunda möjligheten av att antirasistiska psalmer befäster oss i tron att det finns raser, och att vårt avståndstagande från ett rasistiskt dåd uttrycks i grundläggande rasistiska metaforer.
Helene Egnell


Du skall välja livet

16 juni 2015

Ett radioreportage av Cecilia Uddén i vintras har inte velat släppa taget om mig. Det handlade om den by, varifrån en grupp kopter som brutalt mördats av Daesh hade kommit. Cecilia Uddén kom till byn och förväntade sig gråt och klagan – men möttes istället av glädje. De döda var nu martyrer, deras släktingar och vänner firade att de kommit till himlen.
Jag tänkte på en facebook-sida som skapats av anhöriga och vänner till de tre unga muslimer som mördades av en islamhatande man i Chapel Hill, med namnet ”Our Three Winners”. Där beskrevs deras liv och engagemang, och den underliggande meningen var även här att de nu kommit till paradiset. Det naturligtvis fint med en minnessida över tre personer som uppenbarligen på olika sätt verkat för mänsklighetens bästa. Men att kalla dem vinnare, att de genom att bli dödade för sin religiösa tillhörighets skull, på något sätt hade vunnit en seger – det väckte ett motstånd mot mig.
När sedan en god vän som bevistat minnesgudstjänsten i Storkyrkan för det armeniska folkmordet berättade att en talare sagt ungefär ”utan martyrernas blod dör kyrkan”, då kände jag att vi nog måste fråga oss om det här med martyrskap verkligen är något vi ska upphöja i vår tid.
Att människor dödas för sin tro och övertygelse är alltid en tragedi, det är ingen som vinner på det, det är ett nederlag för mänskligheten. Visst är det stort när någon är beredd att gå i döden för att rädda en annans liv, eller för att kampen för rättvisa kräver det. Visst ska vi hedra deras minne som gjort saker som utmanat makten så att den velat göra sig av med dem – jag tänker på Oscar Romero som nyligen blev saligförklarad, och de fyra Maryknoll-systrarna som våldtogs och mördades vid samma tid i El Salvador men ännu inte blivit föremål för någon kanoniseringsprocess. Jag förstår också att man har ett behov av att skapa mening i det som skett när ens vänner och anhöriga mördats.
Men jag tänker också på att någon (jag tror det är den irländska teologen Mary Condren som utifrån den irländska erfarenheten var djupt misstänksam mot alla försök att heligförklara våld och död, men jag kan inte hitta citatet) har sagt att steget från att vara beredd att dö för sin tro till att vara beredd att döda för den inte är så långt. När leder hyllandet av de döda till en dödskult? Det är många som dödas för sin religiösa tillhörighet i Mellanöstern idag, bilder och videoklipp sprids på nätet, de väcker upprördhet – men väcker de vilja till försoning? Väcker de kärlek till Gud och nästan, vilket väl var tanken att martyrerna – vittnena – skulle göra? Nej knappast, de leder till hat och polarisering.
Det fanns en period i den tidiga kyrkan då martyriet upphöjdes till den grad att biskoparna blev tvungna att säga ifrån: målet med livet som kristen var inte att kastas för lejonen, utan att leva ett liv som vittnade om Kristus. Jag tänker att en god läsning i dessa dagar kan vara Vibeke Olssons Hedningarnas förgård, första boken i serien om slavinnan Callistrate. Eftersom hon inser att hennes dotter Sabina, som fötts med bara en arm, inte kommer att klara sig utan henne, väljer hon att avfalla från tron då hon ställs inför domstolen. Hon blir en antihjälte som väljer livet. I 5 Mosebok säger Gud till folket ”Jag tar idag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du skall välja livet, så att du och dina efterkommande får leva.”
När vi förfäras över de kristna som, jämte shia-muslimer, yezidier och andra minoritetsgrupper, förföljs, torteras och dödas idag måste vi hitta sätt att hedra dem utan att hylla själva döden som något stort och upphöjt. En grupp i den anglikanska kyrkan håller just nu på att utarbeta en ”theology of persecution”, en förföljelsens teologi, och jag hoppas att den blir en livets teologi, som vågar säga att det är enbart förfärligt att människor dödas för sin tro, men också visar på en väg att leva vidare och hylla livet trots allt.
Mitri Raheb skriver i Tro under ockupation om den palestinske poeten Mahmoud Darwish att han ”bytte från en teologi som stod för att man är beredd att dö för en övertygelse, till en teologi där man är villig att leva för den. Att dö för sitt land var inte nog. Det är redan alltför många som dött på alla sidor. Idag råder ett desperat behov av en livets kultur i Mellanöstern och i hela vår värld. På 2000-talet behöver vi leva för gemenskap mellan människor så att alla kan ha ”liv, och liv i överflöd” (Joh 10:10).
Helene Egnell


Jo, vi måste ta avstånd!

13 januari 2015

”Varför ska vi behöva ta avstånd från terroristerna som angrep Charlie Hebdo? De har ingenting med islam att göra, jag kan inte ta ansvar för deras handlingar!” Så säger många av mina muslimska vänner, efter att först ha uttryckt sin avsky för dådet och sin medkänsla med de drabbade. De förstår inte varför de ska göras ansvariga för vad några galningar som åberopar deras religion gör, och de befarar att alla avståndstaganden bara ska få motsatt effekt och förstärka kopplingen mellan islam och terrorism.
Jag kan verkligen förstå dem. Liksom många andra kristna är jag hjärtligt trött på att ständigt behöva ta avstånd från korstågen och inkvisitionen – men hallå, det var hundratals år sedan, och det bygger på en tolkning av kristen tro som inte är min! Jag häpnar över att folk har bilden att Svenska kyrkan förtrycker kvinnliga präster och homosexuella. Vänta lite – det förekommer faktiskt (så gott som) inget institutionaliserat motstånd mot kvinnliga präster längre, och vi är en av de kyrkor i världen som har den mest progressiva inställningen till hbt-personer. Men nej, de negativa bilderna sitter kvar. Och så kommer det ett uppdrag granskning om tre präster som inte hanterar en själavårdssituation med en homosexuell person på ett optimalt sätt – och så får man sin bild bekräftad igen.
Och träffar man en präst som man uppfattar som klok och sympatisk så är man säker på att hen är undantaget som bekräftar regeln. Har man träffat en präst som varit dum, så krävs det åtminstone tre goda möten innan man kan tänka sig att det var dummingen som var undantaget.
Det verkar ligga i det mänskliga psyket att negativa upplevelser gör större intryck än positiva. Kanske finns det evolutionära fördelar med det – det hjälper oss att känna igen och reagera mot fara?
Nu har ju vi som kristna i Sverige den stora fördelen gentemot muslimerna att de flesta människor här helt naturligt kommer i kontakt med kyrkan, inte minst via dop, vigslar och begravningar. Gör vi ett bra jobb där finns alltså möjligheten att så småningom vända attityder. Dessutom är de som har uttalat negativa attityder till kyrkan jämförelsevis få jämfört med dem som är rädda för islam.
Så därför vill jag säga till mina muslimska vänner: jo, ni måste faktiskt ta avstånd. Ni måste faktiskt förklara att ni inte tycker att man ska döda folk som gör teckningar som man ogillar. Ni måste förklara att er tolkning av er religion är en helt annan än den som Daesh och al-Qaida står för. För annars fattar folk inte det. Jag vet att det är svårt att nå ut, men ni måste göra det. Om och om igen. Därför att de flesta inte vet något om islam, och sällan träffar muslimer, och därför att de negativa bilderna sätter sig. En muslim som tar avstånd är bara undantaget som bekräftar regeln. Därför måste de få höra det från många håll, om och om igen.
När folk gör hemska saker i våra religioners namn, så måste vi förklara att vi inte står bakom det. Inte bara en gång utan många. Det är träligt, men så är det.

Helene Egnell