Om att vara Charlie Hebdo

#JesuisCharlieHebdo. Bara några timmar efter terrordådet i Paris dök hashtaggen upp. Det var naturligt att anamma den. Den uttryckte det sentiment som Koranen formulerar som att om någon dödar en människa är det som om han dödat hela mänskligheten. Samhörighet, att stå på offrets sida. Självklart.
Det dröjde något dygn, sedan kom problematiseringen: #JagärinteCharlieHebdo. När folk fick se de grovt rasistiska, antisemitiska, sexistiska och islamofoba teckningar som tidningen genom året publicerat kändes det inte så självklart att identifiera sig med den – utan att för den skull på något sätt försvara terrordådet.
Istället dök #JesuisAhmed upp. Den muslimske polismannen som dödats för att han försvarade dem som hånat hans religion kändes som en bättre person att identifiera sig med. Det var också en hashtag som tydliggjorde att detta inte handlade om muslimer mot resten av världen.
Ungefär samtidigt kom en ny hashtag som uppmanade oss att identifiera oss med de syriska flyktingarna som fryser ihjäl i sina tält i den hårda vintern. Skifta fokus till andra delar av världen än Europa. Och där någonstans började jag undra hur många jag egentligen kunde identifiera mig med på en gång.
Jag insåg att jo – jag är kanske Charlie Hebdo i alla fall, och inte bara i den enkla meningen av att stå på offrets sida. Såvitt jag förstår är det en vänstertidning, ett barn av -68, som angriper allt och alla, och drivs av ett engagemang för sanning och rättvisa, även om den ibland slår åt fel håll och använder uttrycksmedel som inte jag tycker står i samklang med vänsterns ideal.
Och så är det ju med mig också. Jag har hjärtat till vänster, jag kommenterar gärna det ena och det andra i hopp om att kunna påverka. Men jag sårar också människor ibland, om än oavsiktligt, när jag inte väljer mina ord med omsorg. Jag förhastar mig ibland och talar när jag skulle väntat och tänkt efter, jag delar länkar på Facebook utan att kolla källans trovärdighet och får ångra mig sen. Mitt huvud är fullt av stereotyper och ibland färgar de texten jag skriver. Jag blir missförstådd, och ibland blir folk kanske arga på mig av fel orsak.
Så om jag säger att jag är Charlie Hebdo så betyder det dels att jag står på offrets sida, oavsett vem det är. Men det betyder också att jag är vad Martin Luther kallade ”simul justus et peccator” – på en gång rättfärdig och syndare. Jag är en vit, västerländsk vänsteraktivist, där står jag och kan inte annat. Jag gör så gott jag kan, men ibland blir det fel.
”Simul” – jag tror det är ett viktigt ord när vi ska navigera efterdyningarna av terrordåden i Frankrike. Både-och, på en gång. Att våga se komplexiteten och inte gripa efter de enkla förklaringarna till islamistisk och högerextremistisk terrorism, framväxande fascism, högerpopulismens framgång. Att söka efter rena hjältar att identifiera sig med är inte vad vi behöver. Nej, vi behöver se oss själva, och varandra, som de komplicerade och ofullkomliga varelser vi är – simul justus et peccator.

Helene Egnell

One Response to Om att vara Charlie Hebdo

  1. Anders Wesslund skriver:

    Du skriver tänkvärt, Helene. Utan att sätta in försvaret av yttrandefrihet i sin kontext av över- och underordningar, ser vi inte att försvaret i sig riskerar att öka gap och klyftor. Peter al Fakir tar liksom du upp och reflekterar kring detta: http://hbl.fi/nyheter/2015-01-09/704481/peter-al-fakir-jag-vill-inte-kalla-mig-charlie-hebdo. /Anders

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: